Deadwood - Säsong 2 (2005)

Samma visa, ungefär. Otroligt nog...

5 russin

Säsong 2 av "Deadwood" följer de självpåtagna reglerna från första varvet. Ingen berättarröst, inga flashbacks, inga förklarande rulltexter och endast ett magert minimum av plats- och årsskyltar i bild. Svordomsbeströdd dialog som ibland är lika svårtolkad som briljant och personer som omöjligt nog är lika oförutsägbara som konsekventa.

Och varför skulle de göra på något annat sätt, när det blev så bra förra gången? Så absurt bra, rentav, att ett sent men stort Deadwood-intag har inverkat menligt på min förmåga att impas av annat. Kanske är både "There Will be Blood" och "The Dark Knight" indirekta offer för "Deadwood" i kampen om min respekt. Ärligt talat, hur golvad kan man bli av något såpass alldagligt när man i avsnitt efter avsnitt blivit påmind om exakt hur bra det kan bli när någon med en vision berättar en historia?

En cynisk, naggande oro hänger ändå kvar ett litet tag. Tänk om de inte har så mycket mer att berätta? Kommer det bli mer såpa av det hela, en farhåga som verkar befogad när Bullocks hustru och styvson dyker upp - även om uppdykandet sker under dramatiska former, mitt i det slagsmål mellan sheriffen och Al som hängt i luften ett bra tag.

Men var inte orolig. Den starkare betoningen på humor, där man snart börjar garva bara man ser patetiske Farnum i bild, kommer inte på bekostnad av tyngd och allvar. Finalen är lika tragisk, lika stark, lika rörande och i viss mån lika förlösande som förra säsongen och innan dess har det hunnit hända en del om man säger så.

Det underligaste är hur man kommer på sig själv med att börja gilla Al alltmer, trots att vi inte tillåts glömma hur han i början av serien ville låta mörda en stackars föräldralös flicka. En njurstensepisod gör halva jobbet och ett enkelt "Fuck" vid en sorglig nyhet som rymmer med hans mått mätt enorm empati gör resten. Oron hos hans närmaste hårdingar under sjukdomen är rent bedårande att se, särskilt store Dan avslöjar sitt nästan patetiska beroende av sin ledare. Nyanlände Silas är nu en del av teamet och börjar komma rätt bra överens med de andra.

I övrigt händer bland annat detta (omsorgsfullt spoilerfritt):
Fröken Stubbs testar vingarna i sin egen bordell, dit snart en bekant men helt ny skådis dyker upp som rikingen Hearsts utsände. Det är Garret Dillahunt som alltså får en ny roll i serien efter sitt minnesvärda jobb som Hickok-mördaren McCall! Här är han helt annorlunda, men knappast trevligare. När sinnet rinner på honom är den glädjeflicka han för tillfället nyttjar illa ute. Stubbs får också hjälp, om det är rätt ord, av Alice Krige, en av Hollywoods coolaste semi-doldisar synlig i bland annat "Silent Hill". Calamity Jane blir hennes vän samtidigt som hon super ner sig ännu mer än vanligt och Robin Weigert tvingas pendla skickligt mellan tragik och komik. I en serie där dialogen går genom taket i ren briljans är hennes svador bland de mest minnesvärda. I kategorin berusade monologer får hon dock konkurrens av den enormt irriterande Steve, mannen som är rasistisk även med 1800-talsmått mätt. Wu får konkurrens om titeln mäktigaste kinesen i staden och det lutar åt väpnad konflikt med en man som har starka krafter i ryggen och ett ännu grumligare moralkoncept. Sofias guvernant (Sarah Paulson från "American Gothic") är en riktigt oförutsägbar dam vars hemligheter och avsikter jag inte vill avslöja för mycket om. Deadwoods enda svarta invånare, hästskötaren Hostetler, får sällskap av en kortväxt general. Tillsammans både hamnar de i och skapar en del problem - både av komisk och tragisk sort.

George Hearst själv anländer sent i säsongen (Gerald McRaney). Intressant att se hur man tacklar denna guldletarmiljonär och far till William Randolph Hearst (förebilden för Citizen Kane). Inte alltför vänligt, men i säsong 2 inte alltför dräpande, är porträttet, som förklarar varifrån alla pengarna kom som arvingen senare spenderade så ymnigt. Det är blod på en del av slantarna, kan man utan förvåning konstatera.

Bullock slutligen, är lika stängd och snar till ilska som alltid, men gör ändå sitt bästa för att få äktenskapet att fungera, med föremålet för sin korta otrohet strax runt hörnet. Parets formella ton är frustrerande och samtidigt lite komisk att beskåda - inte minst när de enas om att idka sex.

Att fortsätta sammanfatta saker som händer och folk som anländer är frestande men kanske marginellt meningsfullt. Det viktigaste är att "Deadwood" fortfarande fångar mig i ett järngrepp. Den är så omöjligt, modigt bra på alla vis att jag faktiskt återupptagit ovanan från min värsta "Firefly"-fanatism att pracka på DVD-boxarna på mina vänner. Med viss framgång, måste jag säga.

Recensionerna är förstås en variant av detta påprackande. Om du inte sett den, så ska du! Så är det bara.

© Anders Lindahl
2008-10-07

Originaltitel: Deadwood - Season 2
USA, 2005
Regi: Edward Bianchi Steve Shill Alan Taylor
Med: Timothy Olyphant, Ian McShane, John Hawkes, Molly Parker, W. Earl Brown, Brad Dourif, Paula Malcomson, Jeffrey Jones, Powers Boothe, William Sanderson, Dayton Callie, Robin Weigert, Kim Dickens, Titus Welliver, Anna Gunn, m fl

Genre: Action, Drama, Historia, TV-serie, Western

Relaterat: Deadwood - Säsong 1 (2004) Deadwood - Säsong 3 (2006)







     

Dela |