München (2005)

Nyanserad hämndfilm

4 russin

Det börjar med olympiska spelen 1972 i München - de som skulle vara fredsspelen. Istället blev spelen kända för ett terroristdåd vars efterdyningar känns sorgligt bekanta i våra dagar. I den lika sorgligt sanna berättelsen löper två av vår tids mest omdebatterade teman som en blodröd tråd: dels Israel/Palestina-frågan, dels vilka medel som är tillåtna i kampen mot terror. Dessa teman har mycket gemensamt, och kanske allra främst det enkla lilla ordet hämnd.

Namnet på George Jonas bok som ligger till grund är talande nog "Vengeance". Att ett illdåd bemöts med ett dödligt svar är vanligt i filmens värld. Skurken blir skjuten, bra, klart. Vi köper det, för att det är på film och för att hämndlystnad är en instinktiv känsla som väl bara de klokaste av oss är befriade ifrån. Men vart leder hämnden? Alla vet svaret, men sällan påminns vi om det på ett så tungt sätt som här.

"München" är inte en opersonlig, totalt objektiv betraktelse, ingen förväntar sig väl att Spielberg skulle säga annat än att han gärna ser att judarna har en egen stat. Men han påstår inte att de fått staten på fridsam väg och han säger verkligen inte att statens fiender bara består av tanklösa monster. Till och med skaran som i början tar elva israeliska idrottsmän som gisslan är uppenbart människor. De menar inte väl, de har vapen och avser att använda dem, men de kan knappast förutse hur långt det hela ska gå. Och de, liksom de sammanbitna israeliska makthavare vi snart ska möta, handlar av övertygelse. Det är faktiskt inte självklart att filmer tillåter alla ynnesten att "brinna för sin sak". Ofta verkar det mest som om terroristdåd sker för att "dom hatar frihet och glädje".

Samtliga i gisslan dör, hur som helst, och nästan alla gisslantagarna. Då, som nu, förhandlar man inte med terrorister. Avner (Bana) hör till Mossad men har fram till denna händelse "världens tråkigaste jobb". Snart kommer han beskriva sitt jobb helt annorlunda - eller snarare inte alls, eftersom det är ett inofficiellt uppdrag om vilket uppdragsgivarna inte "vet någonting". När han åtar sig det upphör han närmast att existera. Tillsammans med fyra andra utses han att pricka av elva namn på en lista - att döda dem kort och gott. Utan att tveka särskilt mycket lämnar han sin gravida fru och far till Europa.

Ett ganska noggrant återberättande följer, med återkommande möten med skugghöljda och samtidigt märkligt mänskliga kontakter som dyrt säljer den information de behöver. Med jämna mellanrum begås ett mord, men sällan löper det hela smidigt. Bombexperten är kanske inte någon riktig expert, andra viljor kan lägga sig i när man minst anar det, och motparten hämnas å sin sida ständigt.

Avner väljs bland annat ut för att han förväntas begränsa dödandet till de direkt ansvariga utan osnygga offer bland civila - sådant ser ju inte bra ut. För att han är en "bra människa", typ. Men vad händer med bra människor (vad nu det betyder) när de gång på gång tar andras liv? Liv som de ofta blir varse inte bara levs i en hatisk önskan att skada andra - det verkar ju nästan vara riktiga människor på den där listan, som bödlarna ibland till och med samtalar med innan bomben smäller eller vapnen tas fram.

"With every man I kill, the farther away from home I feel", säger Tom Hanks i "Rädda menige Ryan". Hur ofta han än får höra att han gör något bra, och trots att självaste Golda Meir ger honom sin välsignelse, så sker förstås något liknande med Avner och de flesta andra i hans lilla team. Tyngst är underligt nog ett mord utanför deras lilla lista - ett uppdrag de åtar sig på "fritiden" av egna och mer personliga skäl, och samtidigt exakt samma: hämnd. En vidrig och nästan lågmäld scen man sent glömmer.

Fortfarande finns det förutfattade tankar om hur en Spielberg-film är. Även efter starka och ofta djärva exempel på motsatsen förknippar man lätt honom med ett harmlöst berättande och kanske en viss enkelhet. Här finns dock så många scener om vilken man hade kunnat säga "den där scenen hade aldrig varit med i en Spielberg-film" att det snart kanske blir onödigt att understryka hans bredd - och mod.

Med sig har han förstås gamla goda kollegor. Ständige Spielberg-fotografen Janusz Kaminski håller färgskalorna matta, nästan dystra, och 70-talskänslan är solid. Williams utbrister knappast i några fanfarer utan påminner igen, liksom regissören, om sin bredd.

Skådespelarvalen är lika överraskande som kloka. Eric Bana övertygar som mänsklig mördare, med få men starka känsloutspel, omgiven av duktigt folk som Ciarán "Julius Caesar" Hinds, Daniel "snart Bond" Craig, regisserande franske skådisen Mathieu Kassovitz, Geoffrey Rush och veteranen Michael Lonsdale. Kort och gott, det är odiskutabelt bra filmhantverk och det är bra spelat.

Diskussioner inbjuder filmen förstås ändå till. Jag tror dessa diskussioner blir intressantare om man inte tar för givet att filmen ska förse en med färdiga argument. Vansinnet i våldsspiralen är uppenbart, men samtidigt är det få av de våldsamma som framställs som vansinniga. Filmens storhet ligger nog inte främst i vad som sägs, utan i hur många som ges tillfälle att säga sitt.

I "Time" (där filmen beskrivs som "Spielberg's secret masterpiece", apropå hemlighetsmakeriet under produktionen) läser jag att verklighetens Avner konsulterats i manusarbetet. Det kan ni eventuellt se som en spoiler, men kanske hellre som en extra påminnelse om att den mardrömslika händelsekedjan är ett dramatiserat utsnitt ur verkligheten. Ett utsnitt som blandar en nästan saklig, nästan cynisk ton med en handfull väldigt starka och känsloladdade scener på ett ofta egensinnigt vis och skickar ut en ur biografen på ett konstigt och fundersamt humör.

© Anders Lindahl
2006-02-07



Originaltitel: Munich
USA, 2005
Regi: Steven Spielberg
Med: Eric Bana, Daniel Craig, Ciaran Hinds, Mathieu Kassovitz, Hanns Zischler, Geoffrey Rush m fl

Genre: Drama, Historia
Svensk biopremiär: 2006-02-10
Teman: GFF2006 Tjugohundratalets bästa filmer

Relaterade artiklar
Decenniets bästa filmer


Ingår i följande teman


GFF2006

Tjugohundratalets bästa filmer





     

Dela |