Cykeltjuven (1948)

En klassiker som står sig

Det finns en del filmklassiker som man bör se för att de är filmhistoriskt intressanta. Viktor Sjöströms filmatisering av "Körkarlen" (1921) och Abel Gance episka "Napoléon" (1927) är exempel på sådana. De är filmmässiga och tekniska mästerverk "för sin tid", men åtminstone jag har svårt för att hålla mig vaken igenom hela visningen. Sedan finns det filmer som inte på samma sätt är bundna till den tid då de skapades och Vittorio de Sicas film "Cykeltjuven" är just en sådan.

Visst skulle man med lätthet kunna prata länge om neorealismens framväxt i Italien strax efter krigsslutet och om vilka olika faktorer som låg till grund för den nya generationens filmskapande. Men det känns ganska onödigt att ge sig hän åt en sådan diskurs. Man behöver inte sätta på sig några filmhistoriska glasögon för att kunna njuta till fullo av "Cykeltjuven". Det räcker gott med att konstatera att det är en förbaskat bra film, helt enkelt.

Det som framför allt slår mig när jag ser "Cykeltjuven" på nytt är att det är en helt självförsörjande film. Allt vi behöver veta för att kunna följa med i historien får vi reda på genom att se den. Om vi inte redan visste att Rom strax efter krigsslutet var smått sönderbombat och att fattigdom och arbetslöshet hade följt i krigets spår så blir dessa fakta strax uppenbara för oss genom en serie helt lysande scener. Vi kan därför ta till oss historien och med lätthet leva oss in i huvudpersonens problem utan att ha några förkunskaper. Det är i mycket just detta som gör att "Cykeltjuven" fortfarande är en levande film, mer än "bara" en klassiker.

Filmens berättelse är ganska enkel. Antonio Ricci (Lamberto Maggiorani) har fått ett jobb som affischuppsättare, men han måste ha en cykel för att kunna behålla jobbet. Under den första arbetsdagen blir hans cykel stulen och den största delen av filmen handlar sedan om hur Antonio och hans son Bruno (Enzo Staiola) letar runt i Rom efter tjuven och den stulna cykeln. Det verkar kanske inte vara en särskilt uppseendeväckande historia som berättas, men det är det faktiskt. Den stulna cykeln är Antonios enda chans till ett jobb och jobbet är i sin tur ett sätt att försörja familjen. En så till synes banal sak som en cykelstöld blir alltså något av en fråga om liv och död. Antonio söker hjälp hos såväl polisen, kyrkan och fackförbunden men ingen av dem lägger ner någon större energi på att hjälpa honom. Auktoriteterna är således till föga nytta för den enskilda människan i denna film. Var och en får göra vad den måste för att klara sig själv och samhället i stort är i oordning. I sin alltmer växande desperation börjar därför Antonio fundera på att stjäla en cykel i sin tur, men det strider mot allt han och hans familj står för.

"Cykeltjuven" bjuder på en rad oförglömliga scener. I början av filmen befinner sin den då arbetslöse Antonio utanför arbetsförmedlingen. Men han är inte direkt ensam utan får trängas med tiotals andra hoppfulla på förmedlingens trappa. En handläggare kommer så ut i trängseln med några få papperslappar som var och en betyder ett arbete. Redan i denna scen förstår vi mycket av situationen i filmen: arbetslösheten är stor, myndigheterna försöker göra vad de kan men det är inte mycket och skillnaden mellan den kostymklädde handläggaren högst upp på trappan och arbetarna i slitna kläder längre ner visar på ett hierarkiskt inrutat samhälle där de som befinner sig längre ner får vara glada om de blir tillstuckna en brödkant från den rikes bord.

En annan mycket talande scen utspelar sig på en pantbank i staden. Antonio har tidigare pantsatt sin cykel och när han nu behöver den måste cykeln på något sätt hämtas ut. Hans hustru Maria (Lianella Carell) konstaterar att man kan sova utan lakan och samlar ihop familjens fina linnevaror i en vit tygpåse som de lämnar in på pantbanken för att istället kunna lösa ut cykeln. När pantlånaren bär iväg deras påse åker kameran ut och visar ett stort rum fyllt från golv till tak av exakt likadana vita tygpåsar. Det är inte bara familjen Ricci som tvingas pantsätta sina saker för att klara av tillvaron och att starta en pantbank i Rom 1948 måste ha varit en av de mest lönsamma affärer man kunde ägna sig åt.

Det starkaste i filmen är dock samspelet mellan Antonio och sonen Bruno. Far och son verkar ha en god relation men den ställs inför hårda prov i den alltmer desperata och lönlösa jakten på den stulna cykeln. Antonio försöker vara en så bra far han någonsin kan och ge Bruno ett bra liv, men tålamod och tillgångar tryter i takt med att hopplösheten tränger sig på. Hela tiden märker man dock av den stora kärlek som finns mellan far och son. Denna kärlek och ömsesidiga respekt blir kantstött när Antonio till slut försöker stjäla en cykel och vi får se hur Brunos ögon lyser av besvikelse och oförståelse inför faderns moraliska förfall. När de sedan vandrar hemåt efter det misslyckade stöldförsöket finner dock deras händer varandra igen och de kan börja bygga upp sin relation igen. Även om cykeln för alltid är borta, så finns det ett hopp om framtiden. Så länge familjen kan hålla samman och göra det som rätt är kommer de att klara sig, även om det kommer att bli hårda tider.

"Cykeltjuven" är en lysande film och ett underbart exempel på gott filmberättande. Den är med rätta en klassiker och något annat betyg än fem russin kan det inte bli tal om. Se den genast.

© Andreas Hallgren
2002-04-13

Originaltitel: Ladri di biciclette
Italien, 1948
Regi: Vittorio De Sica
Med: Lamberto Maggiorani, Enzo Staiola, Lianella Carell, Gino Saltamerenda, Vittorio Antonucci m.fl.

Genre: Drama
Svensk biopremiär: 2002-03-15

Relaterat ur russinbloggen
2002-03-04: Cykeltjuven på bio

Sök