Crouching Tiger, Hidden Dragon (2000)

Inte bara för kampsportsdyrkare

4 russin

Plötsligt påminns jag om några textrader ur Genesis "Time table" från 1972: "A time of valour, and legends born, a time when honour meant much more to a man than life. And the days knew only strife to tell right from wrong, through lance and sword". Som i de gamla skrönorna om kung Arthur och hans följe med Sir Lancelot i spetsen betyder äran och lojaliteten mer än livet självt. Men i Ang Lees version gäller det inte bara män. Här slåss kvinnorna lika flitigt. Precis som i amerikanska pastischen "Charlies änglar" - men i "Crouching Tiger" är damerna en smula mer propert påpälsade.

För att få maximal utdelning av "Crouching Tiger, Hidden Dragon" bör man kanske vara en hängiven dyrkare av Hong Kong-action och annan asiatisk kampsportfilm av det mest stiliserade slaget. Men även för oss andra finns det många anledningar att förföras och imponeras. Inte minst av de många flygande fäktscenerna. Numera internationella stjärnor som Chow Yun-Fat och Michelle Yeoh ger oss också något bekant att vila våra västerländska ögon på. Yeoh blev om inte förr ett ansikte med publiken i väst efter Bond-filmen "Tomorrow never dies".

Det handlar om en krigarkultur där en uråldrig hederskodex är nyckeln till allt. Relationerna mellan läromästare och elever är som i de motsvarande västerländska riddarsagorna, liksom de undertryckta känslorna. Romantiken blommar ändå i det fördolda men är omgärdad av lika många uttalade som oskrivna regler. Det här är en episkt anrättad, storslagen saga på det klassiska temat hjältar och skurkar, men emellan dem finns inga vattentäta skott vilket bidrar till spänningen. Filmens tillkomst sägs vara en förverkligad pojkdröm för Ang Lee, som växte upp med genren. Han har redan bevisat sin begåvning och variationsrikedom med exempelvis kostymdramer efter Jane Austen ("Förnuft och känsla") och kallsvettiga familjedraman i depraverad amerikansk 70-talsmiljö ("The Ice Storm").

Vishetsideal och meditation, konsten att använda sin kunskap och kraft på rätt sätt utan att förfalla till missbruk och storhetsvansinne. De grunderna har förmodligen funnits länge i genren för att senare ha överförts västerut till exempelvis "Star Wars"-serien. De asiatiska filosofierna genomsyrar ju sedan flera år även västerlandets kultur på flera sätt. Handlingen här kretsar kring ett svärd som blir stulet - när det i själva verket måste förtjänas. Vem som helst får inte hantera det "Gröna ödet". Det symboliserar i sig själv kärnan i den kultur där värdighet och ett strikt regemente råder (jämför med "Excalibur"). Men idealen uppehålls som sagt inte utan sorger och försakelser. Mästarna Li Mu Bai och Yui Hsui Lien (Yun-Fat respektive Yeoh) försöker förgäves fostra den upproriska Jen till dessa dygder som de själva gjort allt för att leva upp till. Samtidigt hemlighåller de sin passion för varandra. De vill egentligen släppa loss, men knäpper till...

- Även visa personer kan bli idioter av kärlek, som det uttrycks i filmen vid ett tillfälle.

Och Yui Hsui avfärdar lakoniskt en beundrande fråga om friheten och spänningen i att vara en av de utvalda krigarna:

- Sanningen skulle inte sälja många böcker.

Jag vill minnas att jag själv hörde talas om filmen för något år sedan, i samband med rapporter från filmfestivalen i Cannes. Då hade filmen precis påbörjat sitt globala segertåg. Sedan spred sig ryktet stadigt. Kritiker planeten runt föll närmast på knä i vördnad, Time utsåg den till fjolårets bästa film överhuvudtaget och till sist återstod för Oscar-juryn att vekna och dela ut fyra statyetter, vilket är rekord för en icke-engelskspråkig produktion. Dessutom är det numera den mest inkomstbringande filmen i USA på ett utländskt språk.

Förväntningarna växer i takt med hypen och visst är det mäktigt, ibland gripande och poetiskt, men jag avstår från de allra mest högstämda fraserna. Det kan ha med språket och kulturförståelsen att göra. Hur bedömer man trovärdigheten i tonfall på ett språk som mandarin? En tröst kan vara att den inlandsdialekten (om man ska kalla ett språk som talas av några hundra miljoner människor för en dialekt) inte föll sig helt naturlig ens för skådespelarna från Hong Kong, Taiwan och andra exil-kinesiska öriken. Fotot är inget annat än bedårande, med svindlande scener från öken och berg, svidande vackra och öppna landskap. Filmen kan också föra tankarna till mer finlemmade dramer som "Den röda lyktan" (i en tidig scen med åkningar över hustak där lysande lyktor vajar utanför) eller "Den engelske patienten". Mest spektakulärt är förstås de svävande sekvenserna när kampen förs uppe bland trädtopparna. Dans med skarpslipade vapen i lummig grönska, on top of the world...och inga datorer är inblandade, vilket kan få de mest luttrade cineaster mållösa. "Matrix" krävde mer pengar och högteknologi för att uppnå samma effekt.

Det här är inte realism. Oförberedda tittare kan sucka om "overkliga" scener (tro mig, alla faller inte pladask), men det är givetvis helt irrelevant i den här konstarten, som Ang Lee länge velat bemästra och till slut lyckats med. Jag har dock en stark känsla av att "Crouching Tiger, Hidden Dragon" bör ses fler gånger för att alla nyanser ska komma till sin rätt, precis som i all stor film.

© Johan Lindahl
2001-05-13

(c) Sony Pictures
Chow Yun-fat

(c) Sony Pictures
Ziyi Zhang och Michelle Yeoh

(c) Sony Pictures
Ziyi Zhang och Chang Chen

Originaltitel: Wo hu zang long
Kina / Hongkong / Taiwan / USA, 2000
Regi: Ang Lee
Med: Chow Yun-Fat, Ziyi Zhang, Michelle Yeoh, Chen Chang, Pei-pei Cheng, Sihung Lung

Genre: Action, Drama, Romantik
Teman: Tjugohundratalets bästa filmer

Relaterade artiklar
Decenniets bästa filmer

Relaterat ur russinbloggen
2001-10-05: Prisbelönt filmkompositör gästar Göteborg


Ingår i följande teman


Tjugohundratalets bästa filmer





     

Dela |