En mexikan som inte tror på magi

Gerardo Naranjo vill beskriva sitt land som det verkligen är

---

Latinamerikansk - och inte minst mexikansk - film är inne i ett uppvaknande.
- Våra historier är också värda att berätta, menar regissören Gerardo Naranjo som besökte Sverige under Göteborgs filmfestival, där hans film ”Drama/Mex” visades.
Film kanske inte kan skapa fred på jorden, men åtminstone ge människor i olika samhällen verktyg att förstå sig själva och sin kultur bättre, tror han.


- Jo, det är definitivt första gången jag är i Sverige, säger Gerardo Naranjo efter en av visningarna av hans andra långfilm på Pusterviksteatern under festivalveckan.
Långfilmsdebuten hette ”Malachance” och före det hade han hunnit med två kortfilmer. Även om han inte varit här förut verkar han ha visst grepp om svensk filmproduktion och han nämner Lukas Moodysson som exempel på socialt medveten och progressiv film. Ja, han ser faktiskt Sverige som ett föredöme på det området.

Men, försöker jag, nya mexikanska filmer ser ofta slående liberala ut, med betoning på individualismen och inte så traditionella i formen. Har de inte kommit ganska långt själva med film som samhällskommentar?
- Vi är ett ungt land, svarar Naranjo, vilket man kan tolka på flera sätt. Han fortsätter:
- Vi har knappt börjat lära oss att tala om oss själva. Jag tror att ett problem med Mexiko är att vi inte har en identitet som unga människor. Vi hade inga "Jag är nyfiken...” och sådana filmer som ni under 1960- och 70-talen. Nu för första gången känner jag att vi börjat använda film med en social diskurs och med ett personligt uttryck.

Mediesituationen i Mexiko bygger på monopol, där i princip två företag kontrollerar alla kanaler i alla medier, hävdar han. Där hittar man inte mycket kritik av regeringen eller makthavare generellt. Om man arbetar lite utanför systemet är det svårt att nå ut till en större publik. Framförallt är åldersgränserna stränga och ”puritanska” enligt Naranjo. Ingen under 18 år får se hans egen "Drama/Mex", till exempel. När jag invänder att succén ”Din morsa också" rimligtvis är mer vågad i jämförelse håller han delvis med, men bara delvis:
- På ett sätt... den är mer sexuellt explicit, men den visar mindre av våldet mellan könen. För mig var det viktigt att ha med det, menar han och refererar till en diskussion inne på bion efter filmen där en mexikanska förklarade att hon inte kände igen bilden av sitt land.
Naranjo menade då att det finns skillnader mellan regioner i landet och attityder som är vanliga i ett område inte behöver vara det i ett annat. Är man uppväxt i, säg, huvudstadsdistriktet har man kanske inte varit utsatt för den sortens aggressiva beteenden som hans film lyfter fram, utan är möjligen lite mer sofistikerad. En annan kvinna i salongen kommenterade att filmen verkade ha en feministisk hållning eftersom den betonar mäns bristande respekt för kvinnor.

Provinserna skiljer sig sinsemellan, upprepar han och börjar närma sig kärnan i sin syn på uppgiften som filmmakare.
- Det första är att kunna se våra historier på duken och tro att vi är värdiga att visa våra liv däruppe. För annars kommer vi bara att få se ”Pretty Woman" och sådant och tro att de är de enda berättelserna värda att återge.
Staden Acapulco är mycket medvetet utvald som spelplan för ”Drama/Mex".
- Det är en bra metafor för Mexiko i det avseendet att det var en plats på 1960-talet som bjöd på mycket glamour och var en symbol för det pånyttfödda Mexiko. Platsen skulle förvandlas till en del av den 'första världen'. Önskedrömmen misslyckades och Acapulco blev i stället ett säte för mycket våld, sociala problem och brottslighet. Narkotikahandel och droger var en del av det. Jag tror att det är en bra bild av landet; vi drömmer om att vara något vi inte är. Så det var mycket medvetet att vi filmade där, mycket symboliskt.

Intrycken av Sverige måste man ju fråga om förr eller senare. Så jag gör det.
- Människorna är annorlunda. Reserverade, men vänliga, tycker Naranjo.
Vad som varit inspirerande för honom är mottagandet av filmen och upptäckten att inte bara industrifolk visar sig i publiken, vilket han hade förväntat sig.
- Jag säger inte det här bara för att ställa mig in, men det här är den första filmfestival jag sett som i första hand riktar sig till publiken, vanliga filmintresserade. Vanligtvis är festivalerna fokuserade på filmindustrin och är en form av tävling.

Vad har då filmen som form för möjligheter att påverka i stort, undrar jag som avslutning. Kan de förändra världen och förbättra internationella relationer?
- Jag tror definitivt att filmer kan påverka om de har något viktigt att säga. Men jag tror att de främst influerar oss när det gäller förståelse av oss själva. Filmerna som ni har ger er en identitet och jag hoppas att min film kan ge en viss identitet åt unga i mitt land, filosoferar han och kryddar med det engelska ordet "self-assurance”, kanske i brist på ett lika bra uttryck på spanska. Något liknande självförtroende, men kanske lite mer djupgående.
- Jag tror att det stora problemet i Mexiko är att vi vill vara något annat än vi är. Vi accepterar inte oss själva som vi är och det är utgångspunkten för det som följer. Jag upplever att vi väntar på en magisk omvandling - och den kommer inte att inträffa...

Gerardo Naranjo funderar på om ett sådant själv-accepterande överlag skulle kunna leda till att vi inte har samma behov av att ställa till det för andra och på så sätt skulle filmer indirekt kunna bidra till fred på jorden - om jag förstår honom rätt, vill säga. Nåja, det är i alla fall en bra teori, avslutar han och återvänder till vimlet intill. Efter Göteborg väntar fler anhalter i Europa. Holland nästa, om jag hörde rätt.

© Johan Lindahl
2007-02-13

Sök