De omutbara (1987)

En gangsterfilm som är svår att inte gilla

4 russin

Brian De Palma gjorde många minnesvärda filmer på 80-talet. ”Dressed to Kill”, ”Scarface”, ”Body Double” och inte minst ”De omutbara”. ”De omutbara” är kanske inte den bästa gangsterfilmen någonsin men erbjuder synnerligen god underhållning i bästa De Palma-stil.

Det som skiljer ”De omutbara” från ungefär 90 % av alla andra filmer om maffia och gangsters som gjorts, är att vi följer hjältarna istället för skurkarna. Förmodligen ligger mycket i gangster- och maffiafilmernas lockelse i att, utan pekpinnar, få uppleva hur livet är från ”den onda” sidan. Det är väl förmodligen därför man väljer att spela som Imperiet när man har möjlighet i diverse ”Star Wars”-spel. ”De Omutbara” är således faktiskt ganska okonventionell i sin genre.

Det är 30-tal i Chicago och Al Capones gangstervälde har brett ut sig över hela stan. Hela polisstyrkan är mutad och alla som inte lyder riskerar att få en tickande väska i present. Till denna röra kommer Eliot Ness, en reko familjefar, för att reda upp situationen. Det dröjer dock inte länge förrän han upptäcker att han måste söka sig utanför den lokala polisstyrkan för att få tag på hederligt folk. Den hårde, men rättvise gammelsnuten Malone (Sean Connery) blir hans mentor. Den unge prickskytten tillika hetsporren Stone (Andy Garcia), som kommer direkt från polisskolan sluter sig också till gruppen såväl som den ivrige revisorn Wallace.

Denna disparata och omutliga skara män slår sina påsar ihop för att överlista den självgoda gangsterkungen Capone (Robert De Niro) och det visar sig inte bli någon lätt uppgift. De Palma hade uppenbarligen också en svår uppgift att försöka gestalta historiens fem huvudmän på ett konsekvent kompetent sätt, för det är i teckningen av huvudkaraktärerna som vi hittar filmens svagaste punkter.

Jag anar i filmens början att jag ska få veta varför Eliot Ness är så himla engagerad i att ta fast Al Capone, till den milda grad att han sätter sin familj på spel. Men det kommer aldrig någon förklaring. När dessutom hela poliskåren är korrumperad så krävs det nästan en ansats att försöka berätta varför just Eliot Ness är ”the One”. Mot slutet har förstås David Mamets manus försett honom med ett flertal goda själ att fortsätta kampen men vad det är som driver denna stolpiga karaktär från början har jag ingen aning om. Och således blir karaktären ännu mer stillastående än vad den borde ha varit. Karaktären utvecklas inte utan befinner sig på en statisk nivå genom hela filmen. De ”känslofyllda” scenerna med Ness familj, hans mesiga helyllefru och helylleunge, är dessutom helt enkelt varken bra skrivna eller övertygande ur skådespelarsynpunkt.

Robert De Niros Al Capone är ett pondusfyllt personporträtt som tyvärr också haltar i De Palmas händer. Scenerna med De Niro känns påklistrade och mot slutet nästan farsartade. De saknar ofta en relevant kontext och även om de är bra som enskilda företeelser (som till exempel basebollträ-scenen) så saknar de något. Syftet med dessa scener är inte att föra handlingen framåt eller ge någon vidare inblick i vem Capone egentligen var eller vad som driver honom, utan finns bara där för att presentera en motpol till Costners rollfigur. ”De omutbara” hade onekligen behövt fler scener som visade en mer mångsidig Capone med motivation.

Styrkan i ”De omutbara” ligger istället i två saker. För det första i det otroliga, stiliska handlag som De Palma besitter och som gör att han är en av de allra största inom amerikansk film på att berätta visuellt. Någon bitter snubbe kanske gnäller om alla Hitchcock-lån här och var och den berömda ”Potemkin”-stölden i ”De omutbara” har väl knappast gått någon förbi. Visst, De Palma stjäl. Och han stjäl jäkligt mycket. Men han gör det med sådan stil, sådan finess, att man blir helt hänförd. Han gör stölderna till sina egna och bygger in dem i sin historia på ett helt övertygande sätt. Ser jag Eisenstein nu för tiden så är alltid min första tanke: ”Det där måste han ha snott från De Palma”.

För det andra, Sean Connery, som gör sitt livs roll. En fadersgestalt och klassisk dramatisk hjälte. En karaktär med fel och brister - en riktig ”irish pig” som Garcias rollfigur häver ur sig, men med en offervilja och kämpaglöd som väcker sympatikänslor hos varje snubbe i biosalongen. Kudos går även till Charles Martin Smith, som med få repliker och en skicklig mimik, lyckas få sin komiska bifigur att väckas till liv och vara underhållande utan att bli fånig.

Och en tredje grej som gör ”De omutbara” till en klassiker är Ennio Morricones underbara soundtrack. Det här är inte film man vill se med ljudet nedskruvat. Musiken är otroligt sentimental, melodistark och går egentligen emot seden för bra filmmusik – att inte märkas - men skit samma, det låter ju himmelskt.

”De omutbara” är en film med väldigt många bra scener. Som helhet känns den konstigt nog inte lika stark men många av beståndsdelarna är helt omöjliga att inte älska.

© Johan Hultgren
2006-02-09

Originaltitel: The Untouchables
USA, 1987
Regi: Brian De Palma
Med: Kevin Costner, Sean Connery, Charles Martin Smith, Andy Garcia, Robert De Niro, Jack Kehoe, Richard Bradford, Billy Drago

Genre: Action, Drama, Kriminalfilm







     

Dela |