Ray (2004)

"Ray" handlar om Ray

4 russin

Storstilade biografier över märkliga och inflytelserika män är på tapeten just nu och har egentligen varit hela det senaste året. På film i alla fall. De kommer från olika epoker och har gått till historien av vitt skilda skäl. Miljonären och flygfantasten Howard Hughes, världserövraren Alexander, blivande revolutionären Che, sexualupplysaren Kinsey, författaren till Peter Pan, Kung Arthur (hur verklig han nu egentligen var), George Bush (hur verklig han nu egentligen är och filmen om honom är ju utan närmare eftertanke ingen riktig hyllning)... och så givetvis Jesus. Fortfarande är det väl bara ett axplock. Var 2004 biografiernas år på bio eller är jag bara glömsk av förhistorien?

"Ray" handlar om Ray. Ray Charles Robinson. Han fanns med ganska stor säkerhet i verkligheten, fram till alldeles nyligen. Filmen studsar vigt mellan incidenter under några avgörande perioder i hans liv, fram till 1965, med betoning på ”de vilda åren”. Sedan var det tydligen inte lika intressant längre, efter att han 'cleaned up his act'. Nej, hans liv förskönas förhoppningsvis inte bortom allt förnuft, även om det är något med det varma ljuset som omsluter nästan varje scen som skvallrar om att filmen förmodligen inte heller gör anspråk på hyperrealism. Drogmissbruk, otrohet som livsstil och lögnerna som följer på dessa två aktiviteter. Konflikter med bandmedlemmar, managers och skivbolagsdirektörer... elementen finns där, men någonstans har någon dragit i nödbromsen och tänkt på kräsmagade kassastinna målgrupper. Men jag bör markera direkt att jag aldrig blev uttråkad heller.

Legendarerna står på rad i handlingen; samarbetet med skivbolagsdirektören Ahmet "Omelet" Ertegun på Atlantic och producenten Jerry Wexler får hyfsat stort utrymme, medan Quincy Jones skymtar förbi några gånger under olika stadier av sin egen karriär. Men vad filmen hela tiden utgår från som en nyckel till Rays personliga utveckling är broderns död genom drunkning, strax innan han själv blev blind vid sju års ålder. Skulden som spökar och hans bestående mörker att bekämpa är ett motif, som ständigt hotar hans balans i tillvaron.

Rasismen och diskrimineringen är ett oundvikligt ämne. Afroamerikanska artister må ha varit attraktiva, men i övrigt var de inte välkomna överallt. Och Ray Charles skapade en del andra konflikter på egen hand genom sin oheliga allians av rhytm&blues och gospel. Han kunde inte heller hålla sig borta från country, vilket inte var 100 procent PC för en svart man som skulle stanna inom sina givna ramar. Han tog risker, som de flesta ihågkomna skaparnaturer gör. Ofta har de en komplex karaktär - så även Ray, att döma av detta. Och jag är inte förvånad. Lite svårt är det väl att utifrån den här skildringen förstå varför han måste ha älskarinnor när han redan hittat en snygg fru, som i och för sig fick stanna hemma under turnéerna. Men det är väl en del av hans behov av bekräftelse. I början av berättelsen är han pianisten som inte får följa med resten av bandet på nattliga rundor på grund av sitt funktionshinder och när han själv blivit stjärnan vill han ta skadan igen. Det han kan få, det kan han inte motstå.

Mina kunskaper om honom var knappast djupgående i förväg, mer än bilden av en musikalisk banbrytare och vägröjare för andra. Hade han behövt orsaka sig själv och andra så mycket lidande för att åstadkomma sin konst? Det är en fråga man kan ställa sig om många legendarer. Miljöskildringen här ser minutiös ut - kläder, byggnader, bilar förbipasserande på en motorväg, inspelningsstudior med sina otympliga metallmonster till mikrofoner - allt ser tidsenligt ut, så långt jag kan bedöma från gamla foton och journalfilmer. Är det något att klaga på så är det snarast att regissör Hackford efter cirka 90 minuter förverkat sina mest innovativa idéer om bildberättande. Då återstår en timme som avhandlas mer på rutin, i alla fall fram till en dramatisk uppgörelse med Ray Charles värsta motståndare - fundera på vilken.

Filmen ligger också några gånger på gränsen till det för tårdrypande, men oftast är tempot för uppskruvat för att det ska bli en belastning. Taylor Hackford har gjort en rejäl, aldrig stillastående, möjligen mitt i allt lite för glamourös biografi. Rejäla filmer är lite av hans varumärke, ibland väl förutsägbara så att effekten mattas (som "Proof of life”), lite rejäl (ursäkta) romantik som i ”En officer och en gentleman” eller tre timmar om gängbråk i amerikanska storstäder (”Blood in, blood out”). Han gick också i närkamp med ondskan i den mer akut provocerande och bildmässigt spännande "Djävulens advokat". ”Ray” är i alla händelser en historia som håller vad den utlovar, den introducerar nog för många av oss en modern hjältes personliga odyssé och ger, mer än i bara förbifarten, en magnifik musikalisk totalupplevelse.

Jamie Foxx smälter in i rollen ungefär lika sömlöst som Val Kilmer i ”The Doors". Han är alltså anmärkningsvärd, men kan man säga samma sak om filmen eller är den "bara” bra och underhållande? Där står jag en stund och vacklar, men får lita till en maggropskänsla och några kuggfrågor som kriterier. Höll filmen mig engagerad hela vägen? Tror jag att jag vet mer om rock'n rollens eventuella fader (påstår någon att Bill Haley eller ens Elvis gör anspråk på den titeln tänker jag inte slösa tid på någon argumentation) nu än förut? Och framförallt, har jag blivit mer angelägen att plöja igenom hans diskografi nu? Svaren på alla frågorna är "Ja” med eftertryck. Och Foxx har väl redan börjat skriva tacktalet till söndagens utdelning.

© Johan Lindahl
2005-02-24



Originaltitel: Ray
USA, 2004
Regi: Taylor Hackford
Med: Jamie Foxx, Kerry Washington, Clifton Powell, Harry Lennix, Terrence Dashon Howard, Larenz Tate

Genre: Drama, Musikal
Svensk biopremiär: 2005-01-28







     

Dela |