Lost in Translation (2003)
Vilse i Tokyo
Charlotte borde stormtrivas i Tokyo. Hennes make sedan knappa två år är visserligen ute på fotojobb mest hela tiden men han älskar henne och en spännande stad ligger framför hennes fötter, att upptäcka i godan ro från basen på ett schysst hotell. Men hon ser mest bekymrad ut, tittar på tv, tar ett oentusiastiskt dopp i den coola poolen och blir ledsen när hon besöker ett buddistiskt tempel utan att "känna någonting".
Särskilt kul har inte heller Bob Harris, medelålders skådespelare som fått ordentligt betalt för att göra reklam för en japansk whisky. Han gör vad han ska, inte mer, och tillbringar annars sin mesta tid i pianobaren på hotellet när han inte läser fax från hustrun hemma i USA där hon vill ha beslut i inredningsfrågor. Liksom Charlotte kan han inte heller sova om nätterna.
Givetvis kommer de mötas, och jag tror inte att jag tar miste när jag säger att det är först när detta skett som någon av dem ler på riktigt.
Oftast när två personer i filmer fattar tycke för varandra så ligger problematiken mest i huruvida de kommer förstå det i tid. Man hoppas att det "ska bli något". Här råder det nästan motsatta. Potentialen till en "fling" är uppenbar, men som tittare är man inte alls säker på att det vore bäst om någon av dem deklarerade att vederbörande "känner något", följt av ett klipp till sovrummet. Det är faktiskt där den största spänningen ligger; i att man hoppas på ett antiklimax.
För här handlar det nog inte i första hand om att en skådespelare i övre medelåldern ska få lite kul och sedan tvingas ta konsekvenserna av sitt handlande, utan om en ung kvinna som är lite vilsen i livet och kan behöva höra några nötta men kloka ord och framför allt få skratta lite mer.
Det är svårt att sätta fingret på exakt vad som gör "Lost in Translation" till en väldigt skön och sevärd film, snarare än en pratig och småtråkig. Men några skäl: Sofia Coppola har skrivit och regisserat med känsla och hjärta, låter det outtalade säga sig själv snarare än i övertydliga repliker och låter även det odramatiska bli en vital del av det hela. Komiken är inte av den hysteriskt roliga art som fans av Murray kanske hoppas på, men är trevligt närvarande mest hela tiden, mysig och subtil. Och hennes val av skådespelare känns mer än inspirerade, ja riktigt självklara.
Bill Murray har alltid varit rolig, kanske allra mest när han ser allvarlig ut. Här är han både nollställt rolig och allvarlig utan att vara rolig och framför allt lågmält jättebra. Scarlett Johansson har jag nog tidigare bara sett i bröderna Coens "The Man Who Wasn't There" (där hon för övrigt också verkar vara på väg att bli mer än vän med en betydligt äldre man) men jag är redan idel beundran. Det är inte alla som med små åthävor kan spela sådär naturligt att man tycker sig se en människa istället för en skådespelare, särskilt inte innan de fyllt tjugo.
Tokyo, slutligen, kan nästan räknas som en av karaktärerna. Om det mest är extrem artighet, "l"-och"r"-problemet och skillnaden i längd mellan amerikaner och japaner som lockar till ett leende i början, så får vi gradvis se så mycket mer av staden - roande, trevliga eller vackra saker - att det blir uppenbart att den är en viktig del av berättelsen. Tro inte att Coppola bara använder platsen som en hink att ösa skämtsamma möjligheter ur. Karaoke blir exempelvis en helt och hållet positiv del av en trevlig fest, istället för den punchline det brukar användas som, och det skadar förstås inte att Harris ger Elvis Costellos "What's so funny about peace, love and understanding" en oskolad men entusiastisk tolkning.
"Lost in Translation" är ingen film man självklart faller pladask för. Mot mitten av filmen trodde jag att den skulle nöja sig med att vara välspelad och förnöjsam, men det finns scener mot slutet som är så nedtonat upplyftande att man får den där känslan av att allt som skett tidigare var självklara steg för att nå just hit. Den känslan är fyra russin.
© Anders Lindahl2004-02-03