Windtalkers (2002)

"I am a good fucking marine!"

3 russin

Andra världskriget, närmare bestämt USA mot Japan. Joe Enders (Cage), som efter en blodig eldstrid fått medalj och ett skadat öra, är angelägen att komma tillbaka ut i kriget. Som ensam överlevande ur sitt förband och enligt sitt eget synsätt ansvarig för de andras död plågas han svårt och att ge sig tillbaka ut i kaoset är kanske det enda sätt han kan leva vidare på. Det jobb han tilldelas är dock inte vad han tänkt sig; att vara "barnvakt" åt en Navajo-indian.

Under kriget utvecklades nämligen en kod baserad på indianernas språk. Navajos tränades att med en kombination av kodord och sitt eget hemspråk kommunicera via radio. Den designerade livvakten förväntades skydda koden i ännu högre grad än den kodkunniges liv. Med andra ord; om denne riskerade att hamna i fiendens händer ingick det i uppdraget att döda honom

Joes kodpratare blir den positive och engagerade Ben Yahzee (Beach), som i sin hemby är en god familjefar men anser att kriget angår honom lika väl som medelamerikanen och tar värvning. Ryan (Slater) och Charles Whitehorse (Willie) är en duo sammansatt under samma premisser. Tillsammans med ett förband som inkluderar den oundviklige rasisten (Emmerich) och ett sillätande högstehöns (Peter Stormare) ger de sig av till Saipan för att rekognosera och guida de andra truppernas eldgivning. Tack vare den nya oknäckbara koden har de stora framgångar samtidigt som deras team under intensiva strider ständigt reduceras på det dramatiska och blodiga sätt vi är vana vid från krigsfilmer.

Windtalkers är på sätt och vis en enkel film med tydlig handling, där vänskap byggs med cigaretter, alkohol och prat om familjen, där fienden är fiende och inget mer. Men frågorna den handlar om är svåra och den har ambitioner mot något betydligt djupare än "vem som vinner". Joe plågas, som sagt, men det märker eller förstår man inte på allvar förrän gradvis under filmens gång. Man inser sakta hur mycket kriget ställt till honom både psykiskt och själsligt och i samma takt blir det hela till något mer än en hjälteskröna med en etnisk twist. Samtidigt som Joe hemsöks av ett tidigare beslut att lyda order som blev hans kamraters öde försöker han distansera sig från Ben för att kunna döda honom om det behövs. En sjuksköterska (O'Connor) envisas med att skicka brev till honom, men han läser dem knappt. I de bästa ögonblicken förmedlar Cage intrycket av en Joe som efter allt som hänt nästan verkar levande död.

Lojalitet är ett nyckeltema hos Woo, där poängen alltid verkar vara att det är mot sina vänner man i första hand ska bete sig rätt. Så är det i ännu högre grad i Bullet in the Head, Woos annorlunda Vietnamfilm. De människor som skjuts är hinder snarare än fiender, de är ett hot mot en själv och ens vänner och har synbarligen inget eget liv. Jämför med de tjogtals bovar som går åt i skottlossningarna i Woos Hongkong-filmer. Här är de japaner istället. Fiendens yrke eller nationalitet är inte det viktiga - och en kille i filmen filosoferar talande om att de förmodligen kommer dricka sake i vänskap med japanerna om 50 år och leta efter någon ny att spöa upp. Det handlar inte om USA eller ens om andra världskriget utan om vilken situation som helst där man ställs inför svåra moraliska val gällande dem man är närmast. Sett ur det perspektivet är Windtalkers en typisk Woo-film.

Det blir inte dock automatiskt något stort för det, ingen blivande klassiker. James Horner verkar inte ha lagt pannan i alltför djupa veck när han skapade musiken - han återanvänder valda bitar från exempelvis Braveheart, sådär som han gör ibland. Krigsscenerna är täta, energiska och blodiga, men inget anmärkningsvärt för den som sett Rädda Menige Ryan, Black Hawk Down och för all del de bästa ögonblicken i den annars usla Pearl Harbor. Dialogen är ofta lika enkel som de flesta bifigurerna.

Men filmen växer när man ser den, blir alltmer engagerande och har ögonblick av ett värdigt allvar som Pearl Harbor aldrig snuddar vid och en ambition att komma karaktärerna nära som helt saknas i Black Hawk Down.

Windtalkers har också sin beskärda del av klyschor och scener som kan fästa ett leende på den kallsinniges läppar (munspel och indianflöjt i samklang, "ge min fru min ring", indianska riter ... ). Fast när Woo arbetar med klyschor har jag en tendens att köpa dem, eller åtminstone att han själv tror på dem. Melodrama behöver inte vara ett skällsord, men i cyniska händer blir det något riktigt hemskt. Woo känns istället närmast naiv ibland. Det är bättre. Det är faktiskt mycket bättre.

Det har kommit en hel del krigsfilmer på senare år, med olika stil och vinkling. Windtalkers har med sin blandning av humanism och klassisk spänning en plats bland dem, tycker jag.

FOTNOT
Av någon anledning (troligen helt enkelt budgeten) används gammalt journalfilmsmaterial vid en scen där ett stort krigsskepp bombarderar en ö. Resultatet är inte så lyckat.

© Anders Lindahl
2002-08-08



Originaltitel: Windtalkers
USA, 2002
Regi: John Woo
Med: Nicolas Cage, Adam Beach, Christian Slater, Roger Willie, Peter Stormare, Noah Emmerich, Mark Ruffalo, Brian Van Holt, Martin Henderson, Frances O'Connor, Jason Isaacs, Billy Morts

Genre: Action, Drama, Historia, Krig
Svensk biopremiär: 2002-08-09
Teman: Andra världskriget


Ingår i följande teman


Andra världskriget





     

Dela |