The Martian (2015)

Damon trotsar döden i discotakt

4 russin

Ridley Scott - in space! Inte första gången, men sällan med så godmodigt lynne. Humorn är här en säkerhetsventil och överlevnadsbidragande egenskap för den på Mars strandsatte astronauten Mark Watney. Hans kamrater i det väldigt, väldigt viktiga uppdraget på den röda planeten tror (på ganska goda grunder) att han förolyckats i en plötsligt uppvirvlande himlastorm och ger sig iväg i förtid utan honom, när faran blir akut.

Mycket av det som händer sedan handlar om den handlingskraftige himlafararen som, vilket är viktigt i sammanhanget, även är botanist, och hur han planerar sin överlevnadsstrategi - uttryckligen väl medveten om hur mycket som talar emot honom i ett längre perspektiv. Men det är klart, Matt Damon har ju varit ensam och övergiven på en annan planet förr, närmare bestämt i en mindre roll i Christopher Nolans rymdepos ”Interstellar” och för dem som inte sett den överger jag raskt alla jämförelser mellan rollfigurerna för att inte spoliera mer än nödvändigt. Om den filmen utforskade en mängd existentiella frågor och vetenskap på en nivå som vi egentligen inte vet om vi ens vet något om på allvar, komplett med hisnande vindlingar i tid och rum, så är ”The Martian” mer av en kronologiskt stringent och (förstå mig rätt) jordnära kamp mot klockan och elementen.

Mars har ofta betitlats som ’den röda planeten’. För cirka 15 år sedan kom till och med en film kallad ”Red Planet”. Och visst är den påtagligt röd här också. Märkligt inbjudande mitt i all hotfullhet. Watney räknar snabbt ut ungefär hur länge han kan hålla ut med hjälp av de kvarvarande matransonerna, men vi talar om långa tidsperspektiv här. Bara resan från jorden kan räknas i månader och rentav år. Och till att börja med vet ingen att han ens är värd att leta efter. Nästa planerade NASA-utflykt hit är inte på gång förrän om ett par år. Så vad får vi lära oss? Odla potatis i en planetär forskningsstation med mänsklig exkrement som gödning. Hur man utför akutsjukvård på sig själv med häftapparat och silvertape. OK, förmodligen för ändamålet anpassade varianter av verktygen, men ändå. Och hur kallt är det egentligen i den här miljön om man ser sig tvungen att stänga av värmeaggregatet i sitt motorfordon för att spara energi?

Här finns en uppenbar risk för ”Alive”-syndromet; att allt börjar med en spännande sekvens innan svårigheter uppstår ifråga om att att hålla i uppmärksamheten. Vad ska hända? Ja, en del måste gå fel. Och Damon kan inte ensam bära upp hela filmen. Klipp till Houston och därmed NASA-högkvarteret, liksom till Kalifornien och samma amerikanska rymdmyndighets filial, och så en smula Kina på det. Vi får också stifta bekantskap med interiören på ett sådant skepp som tar människor till Mars och tillbaka med restider av den art som redan nämnts. Vilket för tankarna till Danny Boyles mer suggestiva och mystiskt orienterade opus ”Sunshine” för ett antal år sedan. Mycken avancerad teknologi skildras med vällust, inklusive svårbegripliga saker som Scott inte är rädd för att ödsla tid på för att de enorma utmaningarna i allt ska bli tydliga. Oftast är det fascinerande.

Samtidigt är det tydligen svårt att komma ifrån de vanliga klichéerna. Hur många gånger sedan ”Apollo 13” och framåt har vi sett applåderande och jublande staber i just amerikanska rymdstyrelserum efter lyckade uppskjutningar, landningar och nära-döden-upplevelser för deras utsända? Men även om en del scener även här är stapelvara, så är ännu fler av den art som spänner bågen och bara är så imponerande att jag tvingas hålla mig fast i biofåtöljen. Filmen är möjligen aningen för lång, men pumpar oftast på oförtrutet, ofta så visuellt mäktig och mättande att mycket annat är förlåtet. Den extremt pressande situationen för huvudpersonen är en ganska övertygande utgångspunkt i sig. Och de dilemman som väcks längs vägen är värda åtminstone en tanke; hur mycket är det värt att satsa på att rädda en person när så mycket annat står på spel? Eller är det här mänskligheten prövas som mest och utvecklas av utmaningen?

Lite oväntad är den musikaliska inramningen. Omständigheter inskrivna i manus (antingen från början av författaren till boken bakom filmen, Andy Weir, eller manusmakaren Drew Goddard) föranleder Watney att pigga upp sig med ett soundtrack han helst skulle ha sluppit. Den enda musik någon i hans team verkar ha tagit med sig består - med ett fåtal undantag - av en stadig dos disco, med betoning på 1970-talseran. Vilket får såväl Donna Summer som Gloria Gaynor att passera revy. Och ABBA:s ”Waterloo”, faktiskt. Liksom en smula David Bowie, i antingen diegetisk eller icke-diegetisk skepnad - det vill säga både inom handlingens ramar och utanför densamma.

Angående rollprestationerna utöver Damons, så levererar tungviktare som Sean Bean och Jeff Daniels vad man kan begära, liksom de senaste årens stigande stjärnor - inte minst Chiwetel Ejiofor och Jessica Chastain. Mest oväntat är det att se komediennen Kristen Wiig i en sådan ’seriös’ roll (presschef på NASA eller något ditåt), men när man väl kommit över själva överraskningsmomentet fungerar även det.

Många frågor återstår: Hur vetenskapligt är det här? Och hur många av filmens dilemman och möjligheter är mer filmiska än realistiska? Och hur länge orkar den snart 80-årige Ridley Scott fortsätta leverera sina projekt i den här skalan med en sådan takt som nu?

© Johan Lindahl
2015-10-31



Originaltitel: The Martian
USA/Storbritannien, 2015
Regi: Ridley Scott
Med: Matt Damon, Jessica Chastain, Kristen Wiig, Jeff Daniels, Michael Peña, Sean Bean, Kate Mara, Sebastian Stan, Aksel Hennie, Chiwetel Ejiofor, Benedict Wong, Mackenzie Davis, Donald Glover, Nick Mohammed, Chen Shu, Eddy Ko

Genre: Action, Drama, Sci-fi
Svensk biopremiär: 2015-10-02
Hemmabio: 2016-02-08

Visas i TV3 2020-02-16, 21.00







     

Dela |