Captain Phillips (2013)
Två tunga timmar på öppet hav
Naturalism och närvaro. Paul Greengrass i registolen. De där detaljerna brukar hänga ihop. Nu ger han sig ut på sjön i ett drama inspirerat av verkliga händelser anno 2009 och tar som vanligt med sig handburna kameror, som gärna skakar och förstärker intensiteten i en redan närgången och påträngande skildring av mötet mellan en amerikansk fraktfartygskapten och hans objudna gäster från ett krigshärjat land där piratverksamhet blivit en födkrok för många - och ett samtalsämne världen över.
”Captain Phillips” överskrider två timmar i längd med viss marginal och ja, den kunde kanske ha kortats en aning. Men annars spelar regissören bakom ”Bourne”-trilogin och ”United 93” på sina styrkor; upplevelsen, känslan av att vara
där - bokstavligen i samma båt som de inblandade - det är viktigare än att staka ut en intrig med synliga smarta vändningar och en elegant twist på slutet. Men var lugna, det händer saker.
David mot Goliat. Det är faktiskt svårt att inte imponeras av piraternas målmedvetenhet och djärvhet när deras lilla utombordare efter några misslyckade försök jagar ikapp den betydligt större skorv som den rutinerade och oftast behärskade kapten Phillips förfogar över. Vi har fått en snabb inblick i deras livsvillkor och ser dem inte självklart som bara förhärdade förbrytare och ingenting annat. Interna konflikter inom gruppen lyser igenom både före och under kapningsprocessen och flera känner sig kallade men få utvalda. Till slut är det en kvartett oförvägna före detta fiskare (enligt deras egen verklighetsbeskrivning i alla fall) som går i land med uppdraget och tar kontrollen över den flytande potentiella guldgruvan som passerar i deras farvatten.
Affärer. Det är vad det handlar om för Muse och hans kumpaner. ”Vi är inte al Qaida” klargör han omgående efter bordningen. Men han har sin chef att tillfredsställa han också. Uppdragen ska löna sig och helst leda till fler. Liksom till ökad respekt i den egna kåren. List krävs av den kapitulerade kapten Phillips för att överleva även efter kavalleriets ankomst när konflikten eskalerat och han står ensam utan sin besättning, för vilken han i princip offrar sig och riskerar livet på ett samtidigt kalkylerat och spontant sätt.
Tät. Intensiv. Traumatisk. Effektiv film i sitt slag. Kanske inte höjdpunkten i Greengrass karriär, men han håller generellt en hög nivå och misslyckas sällan med att väcka engagemang, oavsett ämnes- och miljöval. Här pumpas spänningen upp mer och mer under en lång period. Framförallt den andra halvan av filmen som är en nagelbitarfinish av den mer uttänjda sorten, på gott och ont. Där uppenbaras också med all önskvärd tydlighet vilka resurser amerikanska militärmaskineriet kan uppamma när landets intressen hotas och det är viktigt, även symboliskt, att visa muskler och handlingskraft.
Tom Hanks får visa sitt register, men så även de unga, i vissa fall debuterande skådespelarna som spelar somaliska sjörövare. Ett intensivt samspel uppstår och även om deras motiv inte skönmålas, kan man någonstans sympatisera med dem och se deras perspektiv, de tvingande omständigheterna ihop med de frestande fartygstransporterna i en extrem vältrafikerad maritim zon, vilket tillsammans skapat en krutdurk som världens skarpaste ordningshållarhjärnor ligger sömnlösa över.
© Johan Lindahl2013-11-03