Somewhere (2010)

Håglös i Hollywood

3 russin

"And nothing ever happens
Nothing happens at all,
the needle returns to the start of song
and we all sing along like before."
– Del Amitri, Nothing Ever Happens

'Klarar du testet?' är kanske den outtalade frågan i öppningsscenen. Ferrarin som far förbi, vänder och sedan far förbi igen åt andra hållet, ett antal gånger, är inte direkt action på hög nivå. Och kanske är avsikten också att vagga in tittaren i ett tålmodigt tillstånd.

Ensamheten känns av här också. Den där Sofia-Coppolska ensamheten. Om man inte övertolkar med "Lost in Translation" i minnet (samma minne ur vilket de flesta slagit hennes i allmänhet dissade men egentligen inte usla "Marie Antoinette").

Tids nog stannar vrålåket och Johnny Marco (Stephen Dorff) kliver (så småningom) ur. Han verkar ungefär lika road av sin åktur som av de blondiner som ett par klipp senare pole-dansar för honom. Kameran står stadigt och bryr sig inte om när objektens förflyttningar gör bilden obalanserad och ful. Inget är liksom värt att komponera om bilden för. Bara tid som dödas. Övertolkning igen, säkert, men alltid roar det nån.

Tjejerna spanar in honom, delvis i egenskap av känd skådis, och han spanar lite passivt tillbaka. Eller aktivt. Men kan somna vid det mest ekivoka tillfälle, kanske beroende på att han blandar tabletter och alkohol, kanske beroende på att han egentligen inte är särskilt intresserad av någonting. Den gipsade handen ("jag gör ju mina egna stunts", ljuger han som förklaring) gör honom måhända mer lam än normalt, men det är svårt att säga. Fast när dottern från sprucket förhållande övar konståkning lyser han upp lite, ska medges. Han är inte helt nollställd, men ganska så off, även på presskonferenser.

Entourage-artade inblickar i skådisens vardag roar väl ändå alltid, som när en avgjutning ska göras av Johnnys huvud och han måste sitta still och andas genom näsan i fyrtio minuter. Själva scenen är inte riktigt lika lång, men du kan säkert ana att Coppola inte missar tillfället till en lååångsam inzoomning.

Jag kan förstå den som krasst slår fast att scenerna pågår för länge. Okej, vi har fattat situationen och smittats av ledan. Nu räcker det. Inte mer Wii- och Guitar Hero-scener med Johnnys brorsa, snälla! Vi har redan sett honom hålla den bandagerade armen utanför duschen i en 'meningslös' scen, den grejen känns gjord. Men det är ju såhär hon gör sina filmer, Coppola, och sedan Antonioni gick ur tiden finns det väl en nisch att fylla.

Dorff lockar inte till garv på samma sätt som Bill Murray i oundvikligt-att-associera-till-filmen men det borde nämnas att tonen ofta är stillsamt humoristisk snarare än dystert existentiell. I Italien, där han mottas som en kunglighet passar Coppola på att ha lite roligt åt TV-kulturen. Berömda hotellet Chateau Marmont är en lojt trivsam plats att filmledes checka in på.

När nämnda dottern oväntat hälsar på på lite längre basis ('Borde inte du vara i skolan?' 'Det är söndag.') ges dock chansen att berätta en regelrätt historia istället för bara en betraktelse över priviligerad alienation. En historia om någon som omvärderar sitt liv och inser vad som är viktigt.

Tar Sofia den chansen? Både ja och nej. Det är ingen tvekan om att Johnny mår bra i de fina och odramatiska scenerna med dottern (Elle Fanning), att han vaknar upp lite på något sätt, men skillnaden är inte himlastormande. Fast visst kommer det en scen när stjärnfasaden rämnar.

Framförallt tar dock Sofia chansen att i egenskap av Sofia Coppola sluta filmen på ett sätt som få andra hade vågat. Och som jag tycker väldigt mycket om.



FOTNOT
Att Cleo springer runt med en Fjällräven-kånken säger en del om vad som hänt med det märket sedan det var töntarnas val på 80-talet. Salomon och Hang Ten, eat your heart out.

© Anders Lindahl
2011-04-29


Tack till SF Video för recensionsexemplar
Stillbildsfoto: Merrick Morton  ©2010 Somewhere, LLC

Stillbildsfoto: Merrick Morton  ©2010 Somewhere, LLC

Originaltitel: Somewhere
USA, 2010
Regi: Sofia Coppola
Med: Stephen Dorff, Elle Fanning, Chris Pontius, m.fl.

Genre: Drama
Svensk biopremiär: 2010-10-22
Hemmabio: 2011-04-27

Relaterat: Lost in Translation (2003)







     

Dela |