Flood (2007)
London's burning, fast tvärtom
En storm skapar höga vågor. Väldigt höga. I England, den här gången. En brittisk "The Day after Tomorrow" kanske? Inte riktigt, men inte så långt ifrån som notoriska anglofiler kanske skulle förmoda. New Orleans öde är nog en starkare influens, dock och nämns till och med i filmen.
De drar igång från start med att lägga Wick i Skottland under vatten i en hyfsat häftig sekvens. Är faran över? Nej, faran är på väg söderut, efter en liten exkursion i Nordsjön.
Joanne Whalley, den gamla darlingen, dyker upp som polismästare Nash på Scotland Yard. Bland det kändare skådissortimentet återfinns också Robert Carlyle som annars alltsom oftast hittas i historiska dramaserier numera. Efter "Trainspotting" visste folk inte riktigt vad de skulle göra av "Begbie", förutom att låta honom bli världshistoriens kanske tråkigaste Bond-skurk. Premiärministern är bortrest men Hercule Poirot (David Suchet) i rollen som vice premiärminister lugnar press och allmänhet så gott han kan, och kanske, eventuellt, möjligen med överdriven optimism.
Det hela känns, brittisk dialekt till trots, hyfsat Hollywoodtypiskt. Frånskilt par tvingas ihop av omständigheterna, så även en fjärmad far och son. Oroliga men inte tillräckligt oroliga väderexperter pratar om potentiella scenarion och en grånad expert antar på fritidsbasis rollen av Varnaren och har gjort sina egna datorberäkningar.
"Underskatta inte skyddsbarriären", kontrar hans före detta svärdotter när han framför sina teorier om enorma vattenmängder uppför Themsen. Ständiga flygvyer över London påminner om vad som står på spel. Ja, vi förstår poängen. När kommer vattnet?
Det är en klassisk katastroffilm, kort och gott, med molande stråkar bakom inledningen mest hela tiden så vi ska veta att det är fara å färde. Dialogen är ofta träig, ofta övertydligt förklarande, ibland pinsamt genretypisk. "Det här skulle inte få hända" mumlar en bekymrad expert när inkommande data motsäger de tidigare beräkningarna och förhoppningarna.
Well, duh...
När professor Morrison redovisar sina rön via webcam rakt in i maktens högborg med ett blippande och coolt gränssnitt har vi plötsligt fått en medtävlare till Independence Day:s "The clock is ticking"-scen i kategorin "roligaste datorpedagogik".
Direkt till DVD blev det, trots pengarna som måste ha gått åt, och det har väl sin förklaring. En fullsatt biosalong riskerar lätt att gradvis fyllas av garv vid fel tillfällen när folk hjälper varandra att notera absurditeterna. Bättre att attackera publiken i mindre grupper, är kanske teorin.
"Flood" missar inget tillfälle att låta tittaren förutse händelsförloppet och överraskar egentligen bara när den är ologisk. Ibland känns det som om scener fattas, som i Carlyles plötsliga anammande av farsans teorier.
Effekterna är ändå helt okej. När solen bryter fram över översvämmade Londonlandmärken uppnås det närmaste filmen har att erbjuda "något som helst skäl att se den förutom att håna den".
Tony Mitchell har ett förflutet i populärvetenskapliga serier som "When Dinosaurs Ruled", och har förstås snappat upp en del teknisk kunskap där. Personregin har han däremot inte blivit något mästare på. Dock finns det grader av lamhet i utspelet där Tom Courtenay tar priset, medans Carlyle nästan är lite bra ibland och Whalley ändå lämnar filmen med någon slags värdighet intakt.
När allt är sagt och gjort har mycket vatten flutit under och över broarna och kanske två eller tre effektiva scener passerat. Eventuellt är det kanske ett skämt alltihop: att göra en film så genretypisk att man bara ska garva åt det - med "Young Ones"- Neils närvaro som subtil ledtråd till lustigheten. Eventuellt är det ett jäkla slöseri med tid isåfall. Inte minst min.
© Anders Lindahl2008-03-17
Tack till Noble Entertainment för recensionskopia
DVD / Blu-ray
Här känns det lite onödigt att reta sig på textningen, filmen har fått den översättning den förtjänar - så vem bryr sig ifall "one and a half million people" avrundas neråt till "en halv miljon" och andra smärre förändringar?