Träd in i ”Westworld” med bävan och beundran


[ 2016-10-09 , Johan Lindahl]

Det har hittills inte blivit av att jag sett den gamla halvklassiska eller åtminstone kultförklarade scifi-westernfilmen "Westworld" från anno 1970-kallt. Tydligen hade den flitige författaren Michael Crichton sin hand med i den, men här finns även scener som påminner om en annan Crichton-skapelse: thrillern "Koma" från samma, lite lätt paranoida era. Det är inte det enda i sitt slag man kan förledas tänka på under det första avsnittet av HBO:s nya flaggskepp, om det är vad det här är tänkt att vara.

"Edge of Tomorrow" med Tom Cruise är ett exempel. Eller allting som på något vis blandar in artificiell intelligens, liksom blandningar av reella världar och konstruerade. Med teman som manipulation, konsumtion av upplevelser in extremis, eller överhuvudtaget diskussioner kring vad vår verklighet egentligen består i. Det finns ju ganska mycket av den varan i film- och TV-serieväg. Särskilt inom science fiction. Så vad ska den här versionen av "Westworld" kunna tillföra? Förhoppningsvis en hel del. Castingen är lovande. Anthony Hopkins, Ed Harris, Thandie Newton, Jeffrey Wright med flera tungviktare är engagerade. Och inte att förglömma finns ett koncept som borde kunna leverera. En vilda västern-miljö som verkar skapad som en attraktion, en nöjestripp utöver det vanliga för välbemedlade besökare. Men det är ett ingenjöriskt underverk som dras med sina små problem bakom kulisserna.

Temat med konstgjorda existenser som inte önskar lyda sina herrar är alltså knappast en nyhet, om det nu är det som detta i första hand handlar om. Att människan leker Gud eller vill förbättra evolutionen - inte heller nytt. Men det är ändå så mycket i den här atmosfären och detaljrikedomen och inte minst agerandet som borde göra det här till en av höstens mes angelägna serier att följa.

Och så är det de där små pikanta detaljerna som man nästan inte tänker på. Vad är det för melodislingor som plötsligt hörs i bakgrunden i helt andra tolkningar än vi är vana vid? Soundgardens "Black Hole Sun" tycker jag mig känna igen, liksom The Rolling Stones "Paint It Black". Det förstärker den där känslan av en blandning av gammalt och nytt och kanske en påtagligt självmedveten postmodern inställning, men det glider ändå in i den sammantagna väven på ett friktionsfritt sätt.









     

Dela |