Legenden om Zorro (2005)

Räven räddar riket

2 russin

.... eller den hittills okända historien om hur den snillrike rättskipande räven räddade den amerikanska unionen och möjligen även världsfreden, samtidigt som han drog en lans för kärnfamiljens bevarande.

"Legenden om Zorro” är en formstöpt familjefilm med den ofrånkomliga brutalitetsdosen avpassad för ändamålet, som helhet både gammaldags matinécharmig men också mekaniskt processande sig igenom givna punkter och därför... en film att ha och mista. Jag är inte alltför nedslagen över att ha spenderat två timmar med den, men hade inte behövt sörja om jag låtit bli.

Kommunikationer på bruten engelska, blandat med repliker på spanska, börjar bli en stapelvara inte minst i äventyrs- och actiongenrerna. Kanske för att den anglo- respektive latinamerikanska kultursfären börjar inlemmas i varandra. USA får allt större procent spansktalande, samtidigt som det engelska språket verkar bli allt vanligare i undervisningen på latinomark, åtminstone så långt jag kan bedöma (med ett erkänt begränsat synfält). Här låter det ansträngt i början med alla som nödvändigtvis ska uttrycka sig In English som något slags principsak, även om det kärvar i de vokala kugghjulen. Det är liksom inte självklart om det beror på miljön i filmen eller om det är skådespelarna med sina varierande ursprung som snavar över sina repliker för att de inte kan bättre. Efterhand börjar det luta åt det förstnämnda, vilket givetvis talar till filmens fördel. Men den har andra svagheter som vi ska återkomma till.

Kalifornien år 1850 är på väg att bli en del av USA, men det finns hot i bakgrunden och Alejandro de la Vega (alias: Zorro) vill inte tappa masken helt och hållet än, trots att han lovat sin fru Elena, som efter en uppgörelse dem emellan hamnar i en annan mans famn. Medan folket och guvernören firar sin kommande frihet - det är så beslutet att kalla sig amerikaner tolkas - grubblar Alejandro över förlusten och familjens betydelse. Nu finns dessutom en son med i bilden, unge herr Joaquin, och de frånskilda föräldrarna utövar någon form av delad vårdnad, i lätt anakronistiskt progressiv anda kan man tänka.

Joaquin vet ingenting om familjehemligheten och tror sin far om att vara en förmögen knös utan kampförmåga när det klämmer, samtidigt som han själv visar prov på talanger som skvallrar om generna (om ni såg ”The Mask of Zorro" vet ni att inte bara fadern Alejandro är en fena på att fäkta sig fram i livet - mor kan ock). Så handlingen har två plan: ett om superfamiljen som sprack och enligt formeln måste försonas på något sätt, samt själva äventyrsmomentet, som kretsar kring en konspiration för att knäcka den amerikanska unionen. Det här utspelas några år före det verkliga inbördeskrig som här profetiskt förklaras vara "oundvikligt".

Filmen sparar inte på jakter till häst (inkluderande Zorros egen begåvade trotjänare, som dock fortfarande föredrar spanska framför engelska), inte heller på virtuosa fäktscener med en virvlande frenesi - vad annat var att vänta? Dessutom ett flertal explosioner, filmade med närmast pyromanisk lustfylldhet, en hästpoloduell enligt "slovenska regler" och en tågsekvens som inte är helt banbrytande (tänk till exempel på ”Tillbaka till framtiden del 3”) men duger som godtagbart klimax. Det finns flera små ”nice touches", detaljer som man kan dra på munnen åt, men de riktigt roliga replikerna är tyvärr färre än plattityderna.

"The Mask of Zorro" (1998 - är det redan sju år sedan?) hade lyckats behålla mer av den klassiska matinékänslan, samtidigt som den tog ut svängarna vidare och hade mer sting i dialogen. Som ”Some other vintage perhaps?" när dåvarande dödsfienden prövade Alejandros nerver och maskhållningsförmåga med hjälp av ett avkapat huvud i en vinbutelj. Och inte vilket huvud som helst... "Legenden" blir ännu en uppföljare som har lite mindre av allting som jag vill påstå att en sådan här film ska ha, än den föregångare den helst ska överträffa. Klichéer, klichéer, klichéer - sådana finns det i överflöd och det sociala patos som driver den maskerade mannen är ju en bisak i en sådan här historia, såsom den framförs.

Några satser om skådespelarna: Rufus Sewell verkar hopplöst underutnyttjad till att börja med, men genomgår något slags metamorfos från synbart salongsfähig adelsman till satanisk storskurk (för ni trodde väl inte att han hade hederliga avsikter efter första scenen med Catherine Zeta Jones på slottsfiesta?). Men han ska helst ha lite fler dimensioner att röra sig med, som i ”Dark City”, för att komma till sin rätt. Det gäller i och för sig rakt över nästan hela ensemblen här. Zeta och Banderas trampar fram på trygg mark i en timme innan de vaknar till och visar lite fler välbehövliga nyanser, framförallt Wales mest kända bidrag till filmvärlden (OK, tillsammans med Anthony Hopkins, som ju som av en händelse medverkade i föregångaren).
- A definite maybe, säger Zeta slugt småleende i en scen och man kan fråga sig om någon velat ge rockgruppen Oasis en diskret eloge, men jag låter det vara osvuret.

Adrian Alonso som Joaquin då, hvad skolen hvi säga om den lille gynnaren? Jag hade förberett mig på det värsta, som jag brukar göra när det gäller barnskådespelare i amerikanska storproduktioner, och han är väl - för att välja en positiv synvinkel - inte fullständigt outhärdlig, om än påfrestande ängelsk. Vi kanske ska låta det stanna där för tillfället och låta den alltid lika pålitliga framtiden utvisa vad han verkligen går för.

Slutsats: I en era när andra förklädda hjältar som Spider- och Batman fått nytändningar framstår Zorro 2005 som aningen avslagen mitt i akrobatiken. Något saknas i centrum. Det känns också som lite missriktade ambitioner att presentera en äktenskapskonflikt utan att ge Alejandro & Elena mer djup än vad som sker här. Den politiska undertext som kan skönjas, om Förenta Staternas förträfflighet, gör att filmen ibland är lika mycket av en lovsång till detta land som, säg, "Independence Day". Och lovet lanseras med hjälp av främst europeiska skådespelare i ledande roller och en regissör född på Nya Zeeland. Martin Campbell är ingen komplett klantskalle. Han rodde ju i land den hittills bästa av de sentida James Bond-filmerna ("Goldeneye") och har fått förtroendet att ge sig på nästa i den serien också. Han lyckades ju som nämnts ganska bra med ”The Mask of Zorro” men den här gången stannar det vid ett spektakel med hyfsat underhållningsvärde men sänkt av en grundläggande ihålighet.

© Johan Lindahl
2005-10-31

Copyright: Sony Pictures

Originaltitel: The Legend of Zorro
USA, 2005
Regi: Martin Campbell
Med: Antonio Banderas, Catherine Zeta-Jones, Rufus Sewell, Adrian Alonso m fl

Genre: Action, Äventyr
Svensk biopremiär: 2005-10-28







     

Dela |