Undergången - Hitler och tredje rikets fall (2004)
Fullständigt trovärdig, fullständigt förkrossande
Är det ansvarslöst att göra en film där tredje rikets centralfigurer verkar vara människor? Det är kanske en fråga om nyanser. Hur mycket mänsklighet ska man visa, utan att göra avkall på att belysa det omänskliga i deras lära och handlingar. Om den svåra balansgången utförs som här är svaret ett bestämt nej. Tvärtom. Det är en ansvarsfullt gjord film om ansvar.
Traudl Junge, som var Hitlers personliga sekreterare mellan 1942 och 1945, var strax före sin död 2002 med i dokumentären "Blind Spot". Det är hennes röst, från denna dokumentär, som vi hör i början av filmen, och det är henne (i Alexandra Maria Laras skepnad) vi följer genom filmen i ännu högre grad än hennes arbetsgivare. Många av händelserna hon beskriver i intervjuerna skildras nära nog exakt i "Undergången".
Tillsammans med bland andra en läkare vid namn Schenk (Christian Berkel) får hon representera det relativt sett sympatiska i ondskans närhet, vilket förstås inte innebär att hon är någon hjälte. Hon är lojal mot sin führer och hans älskarinna Eva Braun, som i sluttimmarna också blir hans hustru. Hon invänder inte med ett andetag mot de idéer han in i det sista gormar ut. Men hon är otvivelaktigt en människa. Att skylla på ungdom och aningslöshet är ingenting hon ens själv ville göra, men visst är det en del av förklaringen.
Omgiven av människor som i olika grad bär ansvaret för historiens största krig och värsta illdåd lever hon en skuggtillvaro till det ständiga ackompanjemanget av ryssarnas artilleri. Berlin faller snart, alla förstår det, men vissa vägrar förstå att de förstått det. In i det sista gör alla envist allting fel. Små trupper springer omkring ovanför och avrättar "förrädare". Civilbefolkningen - det tyska folket som Hitler säger sig vilja hjälpa men gärna ser förintas helt - finns med i filmen, men inte i särskilt hög grad. Som en ytterst konkret symbol för de människor som lurades att föra führerns krig och sedan fann sig övergivna, ser vi en ung pojke (Donevan Gunia) som genomlever ett eget helvete bland ruinerna och senkommet inser vad kriget verkligen innebär.
Nere i bunkern är det svårt att avgöra vilken tid på dygnet det är. Generaler kommer och går, vissa flyr det sjunkande skeppet - vare sig det är med giltig ursäkt eller inte.
Bruno Ganz gör en totalt övertygande Hitler, som alltmer böjd och grånad pendlar mellan uppgivenhet, en nästan stillsam vänlighet mot vissa människor omkring honom och utbrott av raseri eller fåfängt trots och meningslöst hopp om seger. Från norr och söder skall trupper göra en "kniptångsmanöver" mot ryssen, alla problem beror på förrädiska generaler. Överallt ser han svek, men hänger kvar vid sina planer länge nog för att förlänga lidandet för alla parter. Han benådar inte ens sin svekfulle svåger, trots Eva Brauns protester, utan låter utan att blinka denne bli avrättad. Styrkan är fortfarande hans fixstjärna, mänsklighet något "som präster dravlar om". Och sin fixa idé om vem den värsta fienden är, släpper han aldrig - han låter till och med Traudl inpränta den i hans testamente. Talet om att Hitler framställs alltför välvilligt är helt enkelt ganska obefogat. Att han skulle vara en människa utöver allt annat, till och med kapabel att fälla en tår - tja, hade någon trott något annat. Önsketänkande i så fall.
Eva Braun (Juliane Köhler) är å sin sida en märklig gestalt, ibland upprymt besluten att ställa till med fest, för det mesta bara besynnerligt glad. Märklig och, även hon, trovärdig.
Arkitekten och sedermera krigsorganisatören Albert Speer (Heino Ferch) blir en nästan spöklik varelse. Han säger aldrig emot, men hans bara nästan nollställda minspel skvallrar en del om vad som pågår i hans huvud när Hitler drömmer sig bort över en jättelik modell av det Berlin han vill bygga. Under Nürnberg-rättegångarna lyckades Speer att med till synes uppriktig ånger och insikt förvandla ett dödsstraff till tjugo års fängelse - så kanske är det den vetskapen som gör att man läser in extra tvivel i hans ögon. Att ge sig in i detalj i de motsägelsefulla rum Speers tankar måste utgöra är hur som helst inget den här filmen försöker med - det har istället bland annat gjorts i pjäsform om jag inte misstar mig.
Tydligare, men ändå kluven, är Goebbels (Ulrich Matthes), som uttrycker sin brist på medlidande för det tyska folket med total kyla, som vägrar lämna führerns sida men inte pallar att vara med när hans hustru tar livet av deras sex små barn - eftersom de har bestämt att deras liv inte är värda att leva om det inte är i den värld de föreställt sig. Själva tar de förstås också sitt "ansvar", för så får man väl förmoda att de ser på saken. Självmord är förstås ett stort tema i skildringen, plötsliga såväl som väl planerade. Vid ett tillfälle skyndar Traudl genom ett rum där olika metoder diskuteras på ett sätt som får en att tro att det rör sig om betydligt mer vardagliga saker.
Närvaron i Hirschbiegels film är extrem. I ljudarbetet, i den klaustrofobiska känslan nere i bunkern, i besöken "ovan jord" där det sällan dröjer länge innan en projektil slår ner i marken. De få sekunderna i solen slutar alltid med att karaktärerna tvingas ner i mörkret igen, som en högst verklig metafor över det faktum att de inte kan fly från sig själva, från det helvete de skapat. Slutresultatet av denna långa vistelse bland människor som inte bara är beredda att gå över miljontals lik för "idéer" utan som också börjar inse att deras idéer aldrig kommer förverkligas, är förstås ganska förkrossande. Och det ska det ju vara. Något annat vore ansvarslöst.
© Anders Lindahl
2005-02-21
Originaltitel: Der Untergang
Tyskland, 2004
Regi: Oliver Hirschbiegel
Med: Bruno Ganz, Alexandra Maria Lara Corinna Harfouch, Ulrich Matthes, Juliane Köhler, Heino Ferch, Christian Berkel, Matthias Habich, Thomas Kretschmann
Genre: Drama, Historia, Krig
Svensk biopremiär: 2005-02-25
Teman: Andra världskriget Tjugohundratalets bästa filmer
Relaterat: Blind Spot: Hitler's Secretary (2002)
Ingår i följande teman
