Charlies änglar (2000)

Skamlöst och kravlöst underhållande

3 russin

Jag kan utan ansträngning tänka mig ett dussintal goda skäl att ta fram den berömda sågen, eller kanske snarare en symbolisk slunga och sända de här änglarna till en varmare plats än de önskar, men sedan hänger det i hög grad på det egna humöret hur väl filmer som den här landar i min mentala mottagare. Och häromveckan, i en biograf strax norr om Chicago dit vi nyss anlänt på en sen semester, var jag uppenbarligen på rätt våglängd. En tidning där beskrev filmen som en korsning av "Grease "och "Matrix". Och...ja, varför inte? Själv har jag svårt att formulera någon mer sofistikerad sammanfattning.

Det här ÄR en opersonlig och strömlinjeformad actionkomedi, men den ÄR också skamlöst och kravlöst underhållande i det behändiga 90-minutersformatet. Filmen visar på viss självdistans och gör allt som går att åstadkomma av sina inte-så-originella ingredienser; privatanställda rättskipare som ledigt levererar flygande sparkar och hänger i helikoptrar men har svårare att kombinera karriär med privatliv.

Till och med vi svenskar är, tro det eller ej, delvis analfabeter på området amerikanska religiösa institutioner i modern tid. Och kulten här bygger på ytterligare en långlivad TV-serie från 1960-70-talseran, slimmad och speedad för att frälsa en publik vars föräldrageneration utgör fenomenets ursprungliga fanclub. Själv är jag mycket ytligt insatt i änglarnas förhistoria, men vis av erfarenheten från "Helgonet", "Mission: Impossible" med flera kan man ju ana de viktigaste nytillskotten; mer synligt sex, visuellt våld och tekniska landvinningar, det vill säga flitigt flimrande skärmar och ett IT-landskap som får datakonsulter att dregla.

Det börjar med en Bond-liknande prolog ombord på ett flygplan, där filmarna omgående garderar sig mot den kritik som kan drabba dem själva. I planets businessclass visas "TJ Hooker - The Movie". LL Cool J, som sitt namn till ära gör en cool cameo, kliver in i eliternas kammare mitt under flygningen och kommenterar kallt "...ännu en gammal TV-serie som blivit film...". (TV-serien "TJ Hooker" med William Shatner visas faktiskt av TV3 sena nätter, om någon är intresserad). Det blinkas ofta och gärna även i fortsättningen åt andra filmer, i en roande men knappast rogivande agenthistoria som inte lämnar mycket utrymme att andas ut. Regissören kallas i eftertexterna kort och gott för McG och bildspråket skvallrar om att han likt exempelvis David Fincher har sina rötter i rockvideons rastlösa värld.

"Charlies änglar" är, för att ingjuta baskunskaper i ämnet, tre tuffa brudar vars lyxförpackning förmedlas av en förmögen filantrop som helst vill vara anonym. Länken mellan uppdragsgivare och utförare är den vältalige men veke Mr Bosley som spelas av den för ändamålet väl valde Bill Murray. Av filmen tre Leading Ladies är den på film oprövade Lucy Liu den mest angenäma - och minst urringade - uppenbarelsen. Inte för att jag missunnar Cameron Diaz och Drew Barrymore möjligheten att knäppa upp och blotta halva bysten helt oprovocerat, men filmens motto framstår som ett solklart; "kvinnor kan - men inte utan sex appeal". Ingen unik tes, men här presenteras den med samma finkänslighet som Bo Holmströms wagnerianska wallraffande i SVT:s "Reportrarna".

Intrigen är i grunden mycket enkel och kretsar kring jakten på makten över röststyrda identitetskontroller. ID och IT blir alltmer intimt förknippade i både dikt och verklighet. Trots några (över)tydliga twistar är storyn inte hälften så smart som skrivarna hoppats. Det är detaljerna i marginalen som lyfter intrycket. Det djärvaste draget är bruket av så kallad Split Screen i en tidig scen på ett cocktailparty. Den metoden att visa flera parallella händelseförlopp samtidigt har ju varit närmast utdöd i 20 år - tillfälligt återupplivad i komedin "När Harry mötte Sally" för över tio år sedan, men kan någon komma på fler fräscha exempel?

Mycken och mäktig musik är en integrerad del av genren, och här är delar av dialogen dränkt i en dunkande ljudmatta (vilket givetvis blir ett mindre problem med en textad version). Mest suggestiv, och samtidigt dubiös är användningen av Prodigys kontroversiella hit "Smack my bitch up" som ackompanjemang till den första av flera "Matrix"-inspirerade karate- och kickboxningsorgier. Det är trots allt kvinnor som står för det mesta seriösa slagsmålandet i filmen. Men Crispin Glover, som oftast spelar tvehågsna typer utan självförtroende, gör här en otypisk roll som tyst men effektiv mordmaskin.

De sista 20 minuterna blir, liksom i "Mission:Impossible 2" hysteriskt fartblinda i sin virtuosa balettbrutalitet. Och epilogen är mer än lovligt larvig. Annars är "Charlies änglar" anno y2k rakt av ett opretentiöst och charmigt avväpnande stycke underhållningsvåld, som åtminstone låtsas föra jämlikheten framåt och kombinerar detta med bländande blickfång för popcornglufsande pojkar i puberteten. Och ärligt talat; kommer vi någonsin ur den perioden på fullt allvar?

© Johan Lindahl
2000-12-03



Originaltitel: Charlie's Angels
USA, 2000
Regi: McG (Joseph McGinty Nichol)
Med: Drew Barrymore, Lucy Liu, Cameron Diaz, Bill Murray, Crispin Glover, Sam Rockwell, Tim Curry, Kelly Lynch, Matt LeBlanc

Genre: Action, Komedi

Relaterat: Charlies Änglar 2 - Utan hämningar (2003)







     

Dela |