Frankensteins monster (1931)

Kan vi inte vara vänner...

4 russin

Filmbolaget Universal Studios fick en oväntad succé med Tod Brownings "Dracula" 1931 och de var naturligtvis intresserade av att få ut fler skräckinjagande karaktärer till en publik som bevisligen hade ett sug efter sådana här filmer. Ögonen föll på Mary Shelleys roman om Baron Frankenstein och hans monster, och den som skulle komma att driva igenom projektet var en engelsk scenregissör vid namn James Whale. Ursprungligen ville Universal hitta en ny franchise åt Dracula-stjärnan Bela Lugosi, men denna tackade nej till att spela "Monstret" eftersom rollen inte erbjöd några större repliker. "Monstret" säger nämligen bara "hnnngh" i olika tonfall, filmen igenom, vilket visserligen, om man ska vara lite elak, hade passat Lugosis bristande engelskkunskaper alldeles utmärkt. I Universals matsal stötte dock Whale av en slump på en annan engelsman, skådespelaren Boris Karloff, och resten är filmhistoria.

James Whales "Frankenstein" börjar mycket passande med en begravning. Under ceremonin lurpassar Dr. Henry Frankenstein (Colin Clive) och hans handikappade assistent Fritz (Dwight Frye, som även spelade Renfield i "Dracula") utanför kyrkogårdens stängsel. När gravgrävaren har utfört sitt svettiga arbete och lämnat platsen springer de ivrigt fram med sina egna spadar för att gräva upp kroppen igen. En staty föreställande döden kastar sin skugga över de två liktjuvarna och förebådar vad som komma skall. Historien om Frankenstein och hans monster känner ni säkert till, men i korthet är Dr. Frankenstein besatt av att leka gud och skapa liv från död materia. Hans skapelse är dock inte helt nöjd med sin tillvaro, fruktad och avskydd av människorna runt honom som han är, och hans försök att umgås med andra leder till tragedi och slutar i pöbelhopar med brinnande facklor.

Jack Pierce monstermake-up är naturligtvis mycket välkänd vid det här laget och genom en alltför flitig plagiering skulle man kunna tänka sig att effekten kunde bli den motsatta mot vad som var ursprungstanken. Boris Karloff i denna ursprungliga skapelse lyckas dock fylla det stela ansiktet med en mängd olika behärskade men uttrycksfylla känslor. Att se "Frankenstein" är på något sätt ändå som att se monstret för allra första gången, och det är inte så litet beröm.

Frågan om arv och miljö är naturligtvis central i berättelsen om Frankenstein och hans skapelse. "Monstret" får av misstag en onormal och kriminell hjärna och detta ska vara det som leder till all tragik i filmen. Men filmen visar också upp en helt annan sida av "Monstret". Han är ett barn som försöka lära sig förstå världen. Inte minst är detta tydligt i mötet med den lilla flickan. Denna scen är för övrigt lånad från Paul Wegeners "Der Golem" från 1920, en tysk föregångare till hela Frankenstein-franchisen. Hursomhelst accepterar flickan "Monstret" som han är och tillsammans sätter de sig vid vattnet och kastar ut blommor för att se hur de flyter på vågorna. När blommorna är slut tar "Monstret" upp flickan och kastar henne i vattnet för att se hur hon flyter, vilket hon tragiskt nog inte gör och han flyr skrämd därifrån. Även i början av sin pånyttfödelse visar "Monstret" upp mjukare sidor av sig själv, men det enda han möter är skräck, våld och till och med tortyr, till exempel när Fritz upptäcker att han är rädd för elden och därför nästan sadistiskt viftar med en brinnande fackla framför hans ansikte. I en värld som accepterat "Monstret", till exempel genom att inte kalla honom för monstret som jag gör här, kunde historien sett helt annorlunda ut och i denna tragedi är det Frankensteins skapelse som utsätts för det mest tragiska ödet.

James Whales "Frankenstein" bjuder på en mängd minnesvärda scenbilder, men helheten är inte lika lyckad. "Skräckscener" som när "Monstret" vaknar till liv eller när Fritz och "Monstret" slåss, scener som idag inte är särskilt skrämmande men fortfarande fascinerande, kontrasteras med lugnare partier där Henry Frankensteins och Elisabeths (Mae Clarke) bröllop förbereds. Dessa scener hjälper naturligtvis till att accentuera de mörkare delarna av filmen, men de drar också ner en del. Det är tydligt att Whale inte lagt lika mycket energi på de glada scenerna och filmen tar tyvärr skada av att den inte känns som en sammanhållen helhet. Överlag är den personliga tragedin för Dr. Frankenstein, som är så tydlig i Shelleys roman, nästan obefintlig i filmen. Det som är speciellt är däremot den sympati som "Monstret" skildras med, vilket vi sällan sett i senare filmatiseringar.

James Whales version av Frankenstein har ärligt talat inte så värst mycket att göra med Mary Shelleys roman. Är man ute efter en mer trogen Frankenstein är det Kenneth Branaghs filmatisering från 1994 man ska titta närmare på. Whales version är däremot den som gett oss bilderna av monstret, laboratoriet och den galna forskaren som, precis som Brownings "Dracula", har präglat uppföljare, remakes, komedier, teveserier och Hallowe'en-masker under större delen av 1900-talet. Filmen i sig är dessutom bättre och "Monstret" är mer nyanserat än vad jag väntat mig. Klichémonstret jag trott mig möta i filmen skulle komma att dröja ännu några uppföljare. Allt detta sammantaget gör att jag inte kan ge filmen mindre än fyra russin i betyg.

© Andreas Hallgren
2004-10-03

(c) Universal
Boris Karloff som Frankensteins monster

Originaltitel: Frankenstein
USA, 1931
Regi: James Whale
Med: Colin Clive, Boris Karloff, Mae Clarke, John Boles, Edward Van Sloan, Dwight Frye m.fl.

Genre: Drama, Sci-fi, Skräck

Relaterat: Frankensteins brud (1935) Son of Frankenstein (1939)

Relaterade artiklar
Skräckfilmens tidiga dagar







     

Dela |