Love Actually (2003)

Charmigt med vag bismak av desperation

3 russin

Hmmmm... har ingen redan instiftat en lag mot sådana här filmer? Jag menar inte att det borde finnas en sådan balk i boken, men någon stenhård cyniker i pärmbärande position torde rimligtvis ha tillräckligt med inflytande för att sätta stopp för sådana här skamlösa oden till kärleken och livet. Feelgood X-large, nödtorftigt maskerad med brittiska saltstänk så att man med knapp marginal undviker en smak av maräng i hela gommen. Det är tur att inte precis alla i filmen får precis som de vill. Kärleken finns faktiskt precis överallt - det är budskapet, som presenteras omgående i en voice-over av Hugh Grant innan så mycket mer hunnit hända. Men vi får även stifta bekantskap med dess baksida, kärlekens alltså, även om det knappast är det dominerande intrycket i efterskalvet när allt ska analyseras och nagelfaras i en film som ber med cockerspanielögon om att inte behöva utsättas för postmortem utan bara...intagas.

Så många lätt igenkännliga engelska skådespelare har väl inte samlats i samma film sedan "Gosford Park". Närmare bestämt är det väl samtliga i den kåren som inte var med i Robert Altmans variant på pusseldeckare i herrgårdsmiljö som fått plats här i stället, möjligen med någon överlappning jag inte upptäckt. Och så några amerikaner på det. Förutom de som får plats i den bifogade rollistan dyker flera bekanta ansikten upp i förbifarten och en del av den informationen bör väl undanhållas om deras uppenbarelser ska ha avsedd effekt. Men håll utkik efter Billy Bob Thornton som tidigt gör en betydelsefull insats kort men koncentrerat, ungefär som han gjorde i "Intolerable cruelty".

Det blir mycket av det goda i den här historien, som egentligen är flera. Många öden - kanske helt enkelt för många - ska länkas ihop. Några verkar lämnas i sticket efter att ha introducerats och fått sina liv komplicerade, medan andra dras till ganska givna slutmål med tanke på det allmänna tonläget.

Men filmen skäms inte för att vara det den är. Den trotsar ofta vällustigt realismens tyngdlagar som vill dra oss alla mot jorden så att vi inte flyger iväg på de små fluffiga rosa molnen där vi - i varje fall ibland - skulle vilja vara i stället för där vi är. Det här är inte direkt diskbänksrealism, utan snarare en engelsk variant av magisk realism. Det vill säga: den är inte helt frikopplad från vardagens vedermödor, men även de mer problemorienterade passagerna har ett drag av förhöjd verklighet över sig.

Richard Curtis har skrivit manus till en del av mer kända brittiska komedierna de sista tio åren. Om jag minns rätt så ingår både "Fyra bröllop och en begravning" och "Notting Hill" på listan. Nu verkar han ha slagit till och samlat alla idéer på ett bräde, kanske i fruktan för att inte få regissera någon mer film. Och där är väl (som jag redan antytt) det huvudsakliga problemet, som i varje fall ger en vag bismak av desperation.

Svartsjuka, begynnande otrohet, orealistiska drömmar som faktiskt kan slå in ungefär som paketen vid den juletid när handlingen tilldrager sig, nystarter i olika skepnader... Av alla spåren, hur många de nu är, är det i alla fall en handfull som är ganska engagerande. Skribenten som sviks å det grövsta av sin sängpartner men börjar spana in sin portugisiska hemhjälp, kontorsslavinnan som suktar efter en kollega men måste ta ansvar för andra och verkar på väg att offra sin egen lycka, den före detta rockstjärnan som rör sig mot höjderna igen trots sina egna försök att sabotera succén och så den ogifte premiärministern som inte bara får upp ögonen för sin assistent utan även vågar ta en match med USA:s president, en man som är van att få som han vill. Ska vi förresten ta den politiska tråden på allvar? Great Britain har tröttnat på att vara Storebror till lags och kräver mer än knähundsstatus, till skillnad från...herr Blair?

Hugh Grant har kanske hummat och stammat sig igenom en film för mycket, men i den här rollen förkroppsligar han ändå egenskaper som många av oss ändå skulle vilja se mer av hos våra folkvalda. Mänsklighet och markkontakt PLUS karaktär och handlingskraft. (Hans roll har för övrigt en del gemensamt med Colin Firths i "What a girl wants". Firth är med här också, som den redan nämnde skribenten).

Under uppräkningen av de mer intressanta avsnitten märker jag att jag uppskattar även Liam Neesons nyblivna änkling som delar våndorna med sin lillgamle, nykäre styvson. Liksom de två stand-in-skådespelarna (eller sysslar de helt enkelt med en mjukpornografisk inspelning?) som mitt i simulerade akter anar något äkta. Och så har vi bröllopsscenen i början, lite väl over-the-top, men ändock ljuv som jordgubbar med riktig grädde (sådan är sällsynt där jag bor just nu). Nästan hela filmen ser ut som ett slags comic relief för obotliga romantiker, något som alltså till viss del balanseras av mer invecklade relationer.

Och jag kan inte tycka illa om den här löjligt charmiga skildringen av kärleken sedd genom fasettögon, utan kan bara rekommendera den för vad den är: en dos allt annat än beska droppar mot livsleda. Om inte annat ger Rowan Atkinsons entré som excentrisk juvelerare tillräckligt med "bang for the buck". Som de säger ute i Stora Världen, den som kan vara så trist... och tråkig, och alldeles, alldeles...

© Johan Lindahl
2004-06-28



Originaltitel: Love Actually
Storbritannien, 2003
Regi: Richard Curtis
Med: Hugh Grant, Colin Firth, Emma Thomson, Liam Neeson, Rowan Atkinson m.fl.

Genre: Drama, Komedi, Romantik
Svensk biopremiär: 2003-11-21

Visas i TV3 2018-05-25, 21.30







     

Dela |