Mayans - säsong 1 (2018)

Fängslande, men vem ska man heja på?

4 russin

Serieskaparen Kurt Sutters återkomst till bekanta nejder efter den allmänt avfärdade ”The Bastard Execitioner” handlar om en självständigt agerande del av en underavdelning av en större MC-klubb, som i sin tur lyder kartellen i allt väsentligt i ett spänt samarbete. Ja, det låter rörigt men så illa är det faktiskt inte. Hierarkin är överraskande lätt att greppa mitt i den våldskantade intrigen. Skådespelarna är mestadels nya eller nästan nya bekantskaper för mig, men gör jobbet väl med något enstaka undantag.

Vänner av ”Sons of Anarchy” minns kanske latinoknuttarna (jag uppfann just världens minst coola uttryck) i klubben Mayans med Marcus i spetsen. Här har han en återkommande men mindre roll, till förmån för medlemmarna i klubbens chapter i gränsstaden Santo Padre. Den nämnda gränsen kan passeras på många vis, varav det officiella bara är ett.

Från start känns det lite mysigt, grymt, lovande och liiiite löjligt. Eller är det övertydligt jag menar. De sätter i alla fall ut pjäserna med dramaturgisk skicklighet och ger lite skäl att engagera sig, genom att på SOA-vis kontrastera onda mot de som bara är våldsamma och kriminella. Svåra lojalitetsval väntar.

Galindo-kartellen och dess unge ledare Miguel (Pino) presenteras raskt som rejält onda. Bossen är orädd och tvekar inte att själv bloda ner sig, och att gilla honom är inte lätt. Ändå kommer det göras kraftinsatser från författarna för att gradvis ställa honom i en något mer respektingivande dager. Hans mor och consiglieren Devantes fostrar honom till en ledare i sin smak. Deras tillvara känns lika dyster som luxuös. Hans amerikanska hustru (Bolger), som under säsongens gång kommer företa en resa från självvalt aningslös till cirkelns blodiga centrum, har ett förflutet med …

… den olycksalige Ezekiel (Parda), en begåvad och plågad själ som efter ett återkalleligt misstag och några år i fängelse har tytt sig till brorsans MC-klubb. Vad bara farsan (Olmos i en stark biroll) vet är att ’EZ’ har gjort en deal med myndigheterna om att agera mullvad. Som om det inte fanns tillräckligt med svåra balansgångar samarbetar nämnda brorsan och några övriga medlemmar med den månghövdade och mystiska grupp vid namn Los Olvidados som vågar ta upp kampen mot kartellen. Som barn till maffians offer har dess medlemmar både hämndbegär och noll att förlora. Deras ledare är en ung kvinna med ett milt lugn, stora planer och förmågan att iscensätta dem. Kriminella poliser, langande gränsvigilantes och knarklangande amerikanska legosoldater kompletterar receptet. Allt hänger ihop, alla är inblandade.

Ray McKinnon (prästen i ”Deadwood”, serien jag aldrig missar en chans att nämna, och bekant från SOA) har en intressant biroll. Konstig men kontrollerad och allt mer viktig för handlingen. Apropå biroller så kommer en annan av dem sticka ut lite extra, lite på samma sätt som den bästa birollen i säsong ett av ”House of Cards”.

Hur är då resultatet? Ja, det är grymt och extremt men det finns intressanta karaktärer och folk som reagerar på det som händer. Efter några avsnitt är det inte utan att man landat i det och börjat hitta sina sympatier. Gradvis avslöjas allt vidare sammanhang och klubbens små förehavanden ställs i proportion till större sammanhang.

De stressiga och tillspetsade situationerna där problemen staplas på hög är ett klassiskt SOA-tema. Barn som blir vuxna tidigt är ett eget. Och de höga styrena. Representanter för Mexikos fauna i inledningen på avsnitten speglas i den spanska delen av avsnittstitlarna (den andra halvan av titlarna får klokare personer än jag försöka reda ut). Dagens politiska läge i USA används ibland som en dramatisk resurs; med en administration utan samvete kan ondskan frodas, typ. Plötsligt kan ganska djupsinniga repliker serveras i en situation som vanligen hade stannat vid stressig kris. Ibland känns det helt enkelt som om det finns högre ambitioner med Mayans än någonsin med SOA. Och en högre ratio spansk dialog. Men mycket är likt. Konflikter inom gänget reds ut med nävarna, konflikter med andra reds ut med blodigt våld - men den värsta grymheten står kartellen för. Den eskalerande komplexiteten och stressen och klubbmedlemmarna med hemligheter känns igen.

Det är sevärt, tycker jag. Man dras med även när de ’överdriver’. Alla twistarna mot slutet är inte så kopiöst överraskande, somligt önskar man hade slutat annorlunda och visst kan det bli lite långsamt ibland, men det har också tyngd. När första säsongen rullat klart kan man konstatera att Sutter är tillbaka där han hör hemma och att "Mayans" är välgjord och fängslande. Mindre självklart är att man vill tillbringa mer tid i huvudpersonernas sällskap. Det hade varit dramaturgiskt tilltalande ifall några fler var behäftade med samvete ...

© Anders Lindahl
2018-11-22

© FX

Originaltitel: Mayans - Season 1
USA, 2018
Skapare/show runner: Kurt Sutter Elgin James
Med: J. D. Pardo, Sarah Bolger, Clayton Cardenas, Danny Pino, Edward James Olmos, Carla Baratta, Ray McKinnon

Genre: Action, Drama, Kriminalfilm, TV-serie

Relaterat: Sons of Anarchy - Säsong 7 (2014)







     

Dela |