Westworld - säsong 2 (2018)

Vem berättar din historia?

4 russin

- Det människor ser som friskt är ett begränsat urval av beteenden. De flesta medvetandetillstånd är vansinniga.
Uppmuntrande visdomar från Bernard Lowe (Jeffrey Wright), den artificiellt programmerade ingenjören, designad efter en av de tidigare skaparhjärnorna bakom den spektakulära nöjesparken Westworld, och möjligen med fler inneboende nyanser än de flesta vanliga dödliga människor. Om vi nu ska fortsätta uppehålla den distinktionen. Alla kan dö, oavsett ursprung. Och förvånansvärt många kan återupplivas, oavsett… Eller? De existentiella och rent funktionella frågeställningarna som började undersökas i första vändan av den här både beundrade och bespottade mastodontserien, fortsätter utvecklas och vridas vidare, varv efter varv. Till vilket syfte? Precis vad kanske inte är solklart ens efter att de här tio avsnitten är till ända och jag misstänker att det är meningen. Någon gång är berättelsen uppenbarligen tänkt att spinna vidare, men det lär dröja ett tag. Och tillsvidare har vi en hel del att grubbla över.

Upproret har inletts. ’Värdarnas krig’ (som i värdar utan L) om uttrycket tillåts. De artificiella existenserna slår tillbaka mot de människor som utnyttjat dem i underhållningssyfte. Det var där vi slutade säsong ett och det är där den andra inleds. Parallellt ska vi få veta mer om hur allting började. Om nystarten först är actionpackad och väldigt mycket händer på en gång, så är andra avsnittet nästan andaktsfullt - och samtidigt fortsatt hotfullt. En meditation över livets bräcklighet och varför människor fattar de beslut som de gör. Liksom vad detta sedan kan leda fram till med facit i hand. Jag förmodar att det inte är mycket i säsongsinledningen som skulle verka begripligt för den som till äventyrs kastar sig in här utan att ha sett det som hänt förut. Så följ ett gott råd: gör inte det.

Här öppnas efterhand nya dörrar. Det finns åtminstone en Eastworld också. Eller vad är det vi introduceras för så småningom? Drömsemester på indisk mark. Och ett japanskt samuraisamhälle, en annan sida vi inte sett förut, synbart inriktat på besökare som tycker att westernparken inte ger tillräcklig valuta för pengarna eller nog med spänning. Hur passar dessa provinser in i konceptet som helhet? Men det finns fortfarande en uppsjö intriger att följa upp i den redan presenterade västvärldsparken. Numera platsen för ett inbördeskrig, men inte så enkelt som att det bara handlar om två sidor. I centrum rör sig Dolores (Evan Rachel Wood), den fordom så oskuldsfulla bondflickan i narrativet. Eller minns jag fel om det oskuldsfulla? Nu är hon definitivt woke. Och fast besluten att ge igen. En målmedveten härförare. Kanske också överdrivet hänsynslös. Eller är det något som krävs för att skipa rättvisa och besegra fienden?

Var och när och hur och varför. Alla frågorna är ungefär lika viktiga. Upprinnelse, ursprung och utveckling. ”Westworld” fortsätter fördjupa sig i sitt eget universum. Ett med tidsperspektiv som vi inte riktigt har grepp om. Men frågan om evigt liv är liksom på många andra håll en del av paketet. Drömmen om att aldrig försvinna som en vindpust - och vilket pris man kan vara beredd att betala för det. Nu har vi farit fram och tillbaka i tiden på ett sätt som inte gör det övergripande narrativet helt glasklart. Allt är än mer komplicerat än tidigare och jag inser också att det inte är idealiskt att - som jag gjorde - börja med att följa andra säsongen under våren, ta en paus under semestern (då jag saknade tillgång till HBO) och sedan komma tillbaka igen ungefär mitt i. Kanske borde jag ha börjat om från början igen. Men det är fängslande, trots eller tack vare tuggmotstånd och trådar som är alltför lätt att tappa.

Vissa karaktärer får mer djup och nyanser medan andra bara gräver ner sig ännu mer i sitt eget mörker. Ed Harris ’Mannen i svart’, vars bakgrundshistoria vi nu är mer bekanta med, får allt färre försonande egenskaper. I alla fall i den skepnad han på ålderns höst uppenbarar sig och agerar i den fantasivärld han varit med om att skapa, men som han själv tillfullo inte förstår. Vem gör å andra sidan det?

De två mest drivande rollfigurerna (i en försiktigt uttryckt omfattande ensemble) är replikanterna, förlåt, ’värdarna’ Dolores och Maeve (Thandie Newton). Själv är jag spontant mer intresserad av vad den sistnämnda ska ta sig för än av den allt mer förhärdade och brutalt målinriktade Dolores eskapader. Därför hyser jag lika spontana invändningar mot att just Dolores får så slående generöst med utrymme. Inte för att det inte skulle leda någonstans, men det sker på bekostnad av flera andras karaktärsutveckling. Åtminstone känner jag så fram till de sista avsnitten och framförallt säsongsfinalen, då satsningen på henne som centralfigur ger en rikare utdelning än jag vågat hoppas på.

”Westworld” är ändå en berättelse större än den om enskilda individer (homosapienska eller artificiella). Det handlar i grunden om, ja, människor och om människan som art. Hur komplicerade och nyanserade är vi och hur mycket fri vilja har vi egentligen? Hur mycket kan vi förändra våra beteenden och är det troligt att det i så fall blir till det bättre?

Visuellt, arkitektoniskt, ljudläggningsmässigt och allt det där andra runtomkring - där ligger ”Westworld” i bräschen. Estetiskt fantasifullt, ibland medvetet kliniskt men samtidigt ständigt ögonfägnande och livfullt. Ett allkonstverk i sig självt. När det gäller berättandet är det visst tillåtet att ställa sig frågan om de skruvar allting ett eller några varv för mycket. Men det är aldrig mindre än intrigerande och tankeväckande. Visst nämnde jag något om att jag möjligen borde ha startat från början av andra säsongen igen och sett allt i snabbare takt. Kanske skulle jag börja om helt från början och beta av båda säsongerna i ett koncentrerat svep. Men om det i sig vore hälsosamt psykologiskt sett är en annan fråga. Rätten att berätta sin egen historia, är ett mantra som upprepas flera gånger, särskilt i slutet av säsongen. Vad innebär det och hur många av oss kan säga att vi styr vårt eget öde helt och fullt?

© Johan Lindahl
2018-10-05

Credit: hbonordic.com
Vackra vyer att beundra, men våldet eskalerar obevekligt i den här varianten av vilda västern.

Credit: hbonordic.com
Vem är jag? Och vad är identitet överhuvudtaget? Det är några av de frågor som blir alltmer akuta för programmeraren Bernard Lowe (Jeffrey Wright). Hans överordnade Charlotte Hale (Tessa Thompson) har också många frågor efter den dramatiska händelseutvecklingen på anläggningen.

Credit: hbonordic.com
- Inga fler ingrepp i mina koder! Maeve (Thandie Newton) har flera uppgörelser med storyutvecklaren Sizemore (Simon Quarterman). Efterhand utvecklas en viss ömsesidig förståelse.

Originaltitel: Westworld - Season 2
USA, 2018
Regi: Richard J. Lewis Tarik Saleh m fl
Skapare/show runner: Lisa Joy Jonathan Nolan
Med: Evan Rachel Wood, Thandie Newton, Jeffrey Wright, James Marsden, Tessa Thompson, Simon Quarterman, Rodrigo Santoro, Luke Hemsworth, Fares Fares, Gustaf Skarsgård, Angela Sarafyan, Jimmi Simpson, Ben Barnes, Zahn McClarnon, Clifton Collins Jr., Talulah Riley, Ingrid Bolsø Berdal, Peter Mullan, Ed Harris

Genre: Drama, Mystery, Sci-fi, TV-serie, Western
Teman: Originalproduktion från HBO

Relaterat: Westworld - säsong 1 (2016)


Ingår i följande teman


Originalproduktion från HBO





     

Dela |