Castle Rock - säsong 1 (2018)

Fan fiction med utmärkt skådespeleri

4 russin

Som ’Constant reader’ förväntas man väl automatiskt bli exalterad över konceptet ’Stephen King möter JJ Abrams i en av författarens mest kända småstäder’.

Fokuset är alltså inte på en specifik King-berättelse utan på staden varifrån gänget i ”Stand by me” påbörjade sin vandring för att hitta ett lik, där Cujo och seriemördaren Frank Dodd härjade (den sistnämnde i ”The Dead Zone”) och där Leland Gaunt tillfälligtvis hade butik i ”Needful Things”. Staden som gav namn åt Rob Reiners filmbolag. Här möts ’Kingiga’ koncept och karaktärer i en specialskriven historia. Visst, ”Haven” har redan i viss mån testkört receptet, men anslaget här är dystrare, mer skräck än mysrys, språket är grövre och miljöerna mindre tilltalande. Det är en bit outforskad mark i bekant territorium.

Man förväntas alltså bli pepp, men serien måste ju leverera något eget och fängslande också. Gör den det? Jo, det tycker jag faktiskt, för att gå rakt på pudelns kärna. Första avsnittet sätter tonen och inger respekt. Ambitiöst, stämningsfullt, kusligt och tålmodigt. Det inleds med en parafras på öppningsscenen i ”Nyckeln till frihet” (Shawshank ligger förstås i Castle Rock), förlagd till 1991. Även när handlingen flyttar fram till modern tid förblir fängelset en viktig plats. I en underjordisk cell under en eldhärjad del av det hittar de nämligen en ung man som bara har tre ord att säga: ’Henry Matthew Deaver’. Den timide, lågmälde främlingen spelas egobefriat och kusligt av Bill Skarsgård.

Henry Deaver (Holland), advokat för dödsdömda, återvänder genom en någorlunda hederlig fängelsevakts försorg till sin hemstad, där han som barn misstänks ha dödat sin adoptivfar. Han blir inte bara inblandad i mysteriet med den namnlöse unge mannen utan nystar också i sitt eget förflutna, som han inte har helt klara minnen av.

Utöver dessa två kretsar handlingen kring några av den mordtäta och allmänt eländiga stadens fasta invånare, vars vägar på olika vis korsar Henrys. Förre fängelsechefen (Terry O’Quinn) som just har lämnat det jordiska på dramatiskt vis dyker fortsatt upp i tillbakablickar. Sheriff Alan Pangborn (från bland annat nämnda ”Needful things”) har flyttat in hos Henrys förvirrade mor. En synsk kvinna vars förflutna har starka band med Henrys försöker sälja hus i en stad där ingen vettig människa kan vilja bo (ovettiga människor visar sig dock utgöra en mer lämplig kundkrets). Melanie Lynskey har jobbat flitigt sedan ”Heavenly Creatures”, om du undrar varför hon känns bekant. Diane Torrance (Levy) är det närmaste serien erbjuder i form av comic relief.

Hur ’King’ är det då, platsen och återanvända karaktärer åsido? Tja, redan förtexterna har inslag av Kingsk numerologi. ’Chapter 19’, efter författarens favorittal i "Dark Tower"-böckerna. ’217’, inte ’237’, eftersom lojala fans vet att Kubrick ändrade rumsnumret till sin filmatisering av ”The Shining”. Och så de återkommande hänvisningarna till kända King-berättelser. Det finns en risk att reducera berättelsen till Trivial Pursuit med sådana här lekar och det är inte de bitarna jag gillar mest, kan jag väl konstatera.

Men när dessa tonas ner lurar det faktiskt en fängslande och kuslig serie bakom, som lyckas ta ut svängarna utan att tappa masken. Tät musik av Thomas Newman, ofta med smak av Nine Inch Nails. En dyster, hotfull, bortglömd stad med stora hus med mörka fönster. Dialoger och karaktärer som ger mycket mer än utfyllnad mellan chockerna. Inte olik ”Leftovers” i stämning och stil, om än aldrig lika briljant. Abrams har kanske lärt av Lindelof efter deras gemensamma ”Lost”-äventyr. Och apropå ”Lost”, även ”Castle Rock” präglas av hemligheter som gradvis klarnar och personer som gradvis presenteras.

Kuslighetsfaktorn vrids ständigt upp, med både väntade och vrickade inslag. Som den där rättegången med maskerade barn vid en ödslig bondgård, eller de konstiga, ljudintresserade männen ute i skogen. Ibland framstår Lynch som alternativ husgud. Det tätnar och intensifieras hela tiden, klarnar och fördunklas, ibland väldigt dramatiskt, ständigt med den unge mannen i centrum. Givetvis släpps han fri vad det lider och verkar genom sin blotta närvaro sprida hat och osämja kring sig (bland alla tänkbara King-associationer kommer jag av någon anledning att tänka på följande beskrivning av Randall Flagg: "It was a face guaranteed to make barroom arguments over batting averages turn bloody"). I en särskilt kuslig scen går han osedd in i ett hus där familjemyset plötsligt förvandlas till tragedi, allt skildrat med ljud allenast, medan han med outgrundlig min ruvar i skuggorna.

Skådespeleriet är genomgående mycket bra. Sissy Spacek är lysande som åldrad adoptivmor med minnesproblem (med mera), Ibland vet man inte ens vad hon gör för att förmedla en ändrad känsla, man vet bara att det går rakt igenom rutan. Scott Glenn är också utmärkt som Alan Pangborn. André Holland är väldigt dämpad och mer ’svårbedömd’ som Henry Deaver. Det är inte en lätt roll att briljera i, men visst sköter han den väl.

I en story som tar allt märkligare vägar (ibland rörande, ibland förbryllande) behandlas också mer allmänmänskliga teman, som alzheimer, på det där viset som berättelser om det övernaturliga ibland kan passa så bra till. Det är en salig blandning, helt enkelt, som hålls ihop av sin löpande handling och sobra stämning. Tills den inte gör det ... men ändå gör det.

Plotten tjocknar och våldet eskalerar alltsom skruven vrider sig mot final. Eller säsongsfinal, eftersom det förstås redan har getts klartecken för uppföljning. Näst sista avsnittet introducerar den kanske fetaste twisten dittills, med vissa paralleller till Kings Dark Tower-böcker. Den här berättelsen ingår inte i det universat, såvitt jag kan bedöma, likheterna är mer tematiska. Och så har vi det där med Lynch-faktorn ... Faktum är att återbesöket i ”Twin Peaks” gärna hade fått vara lite mer åt det här hållet: stilsäkert och fritt från trögflytande flams.

När man tror att de tagit ett sista, oåterkalleligt kliv ut i Randomville så knyter de faktiskt ihop den märkliga säcken med viss finess. Är det helt logiskt? Näppeligen. Måste det vara det? Det känns inte så.

© Anders Lindahl
2018-09-26



Originaltitel: Castle Rock - Season 1
USA, 2018
Skapare/show runner: Sam Shaw Dustin Thomason
Med: André Holland, Melanie Lynskey, Bill Skarsgård, Jane Levy, Sissy Spacek, Scott Glenn, Terry O'Quinn

Genre: Mystery, Skräck, TV-serie
Hemmabio: 2019-02-04
Teman: Stephen King på vita duken


Ingår i följande teman


Stephen King på vita duken





     

Dela |