Mamma Mia! Here We Go Again (2018)

För dig som gillade... Eh... ”Mamma Mia!”

3 russin

Tio år har gått sedan fenomenet sattes i rullning. Alltså den första filmen. I den sagda filmens värld verkar det har gått fem år sedan sist, om jag uppfattade rätt. Och en del stora förändringar har skett. Vilka ni själva kan låta rullas upp inför edra ögon. Men, Meryl Streep har en betydligt mindre roll den här gången, så mycket är officiellt gillat och stadfäst.

Nu ska filmen i huvudsak bäras upp dels av Amanda Seyfrieds Sophie, den unga flickan (nu inte riktigt lika ung) som var på väg att gifta sig i den första filmen men inte riktigt hade klart för sig vem som egentligen var hennes biologiske far. Vilket, om ni minns, ledde fram till insikten att just den detaljen inte behöver spela så stor roll. Alla kan vara vänner ändå och dansa hela natten till - ABBA. Hon delar dock ledartröjan med Lily James i rollen som den yngre Donna (alltså Meryl Streep) några decennier tidigare. Hur hamnade hon på den grekiska ön till att börja med? Och vad ledde fram till tveksamheten kring faderskapet?

Så till frågan som många belackare och tvivlare ställer sig; finns det tillräckligt med låtar kvar ur det sägenomspunna bandets katalog till ytterligare en film? Svar ja. Själv är jag väl inte så förvånad, uppväxt som jag är med en flitig exponering för den fordom världserövrande kvartettens katalog. Det intressanta är kanske hur materialet används. Flera slagnummer har fått sin tillhörande koreografi och bär upp hela scener, medan andra bekanta slingor återkommer i portioner och vävs in i handlingen mer diskret - men ofta påfallande organiskt. För all del, viss återanvändning från föregångaren förekommer. Och det är överhuvudtaget rätt snyggt. Sedan gäller fortfarande det faktum att de flesta skådespelarna - försiktigt uttryckt - inte är sångare av samma kaliber som firma Agneta och Frida. Kanske som Björn, men det är inte en lika hög ribba att nå upp till. Sånginsatserna sprids ut ganska jämt över ensemblen, förutom att de två huvudrollsinnehaverskorna är överrepresenterade även där. Och det är inte fel. De två är kärnan i filmen. Alla män är överhuvudtaget bifigurer.

Hur castingen såg ut för de tre unga talanger som skulle porträttera Colin Firth, Pierce Brosnan och Stellan Skarsgård i yngre upplagor såg ut vågar jag bara spekulera om. Och det gör jag. Kriterierna verkar ha handlat mer om hunkyness och att hitta något slags urtyper för unga charmörer som skulle kunna vinna den unga äventyrliga nykläckta studenten Donnas hjärta. Och krossa detsamma i varierande utsträckning. Kort sagt har väl Lily James på egen hand mer personlighet än de tre spolingarna tillsammans. Vilket inte är förödande för filmen som helhet, med tanke på hur den är uppbyggd och vad den vill uppnå. Men de är inte dess största tillgång, någon av dem.

Förhållandevis, jag säger förhållandevis, har ”Mamma Mia” kapitel 2 lite mer mörker och melankoli över sig än föregångaren. Men det är ändå en film som bygger på idén att generera gott humör och att vi som publik ska närma oss med mindre pretentiös inställning och en vilja att släppa loss. Och inte minst ha överseende med de ibland svajande sånginsatserna. Arrangemangen som ligger till grund är däremot stabila. Det leks stundtals med grundmaterialet som ibland framförs i radikalt annorlunda versioner med glimten i ögat. Den där glimten är väl en av hela konceptets grundläggande beståndsdelar. Utan den faller allt.

Idealiskt ska väl det här ses i en full fullsatt salong där entusiaster och ABBA-nostalgiker är legio och spontant spricker upp i allsång, eller kanske inte. Just allsången, menar jag. Nu var den risken obefintlig i det här avseendet för vår del, där jag och min fru visade sig vara ensamma i salongen en sen kväll i slutet av vår semester på en bio i ett köpcenter i sydöstra Texas. Vi hade i alla fall gott om utrymme, men en sådan liten detalj som att försöka läsa av publikreaktioner och se hur de svarar mot filmens charmoffensiv är naturligtvis en aning vanskligt. En sak är klar: Hatar du ABBA från början så är det kört. Att uppskatta det musikaliska hantverket och deras genuina melodiska genialitet är en förutsättning. För många av de här sångerna är evergreens med ihållande lyskraft (inte minst i relation till mycket av det ompaketerade och derivativa stoff som deras tänkta arvtagare världen över i dag levererar). Det, liksom firma Seyfried & James centrala insatser gör att mycket annat kan förlåtas i den här publikfriande otidsenliga men ändå inspirerande representanten för modern musikalfilm. Eller vad det nu egentligen är.

© Johan Lindahl
2018-08-11

© Legendary Entertainment / Universal

Originaltitel: Mamma Mia! Here We Go Again
Storbritannien/USA, 2018
Regi: Ol Parker
Med: Amanda Seyfried, Lily James, Andy Garcia, Pierce Brosnan, Dominic Cooper, Julie Walters, Christine Baranski, Hugh Skinner, Colin Firth, Stellan Skarsgård, Jeremy Irvine, Josh Dylan, Maria Vacratsis, Omid Djalili, Meryl Streep, Cher

Genre: Komedi, Musikal, Romantik
Svensk biopremiär: 2018-07-18

Relaterat: Mamma Mia! (2008)







     

Dela |