The Post (2017)

Tidsenligt och tidlöst spännande av Spielberg

4 russin

Pressfrihet. Beroendeställningar och socialt anseende. Genderfrågor. Och ett krig som dånar i bakgrunden. Hur mycket handlar ”The Post” om den tid den uttryckligen skildrar - och hur mycket kretsar det hela underförstått kring nuet och allt som hänt i USA och världen sedan, säg, millennieskiftet?

Envisa rykten gör gällande att Steven Spielberg skakade fram det här ganska snabbt. Åtminstone relativt sett. Filmproduktioner är inte minst i USA någonting tämligen tidskrävande. Men med stor rutin kommer också förmågan att få fram det man behöver fortare än genomsnittet, antar jag. Som att säkra de bästa. Som i, de bästa i allt. Rollistan till exempel. Heter du Spielberg har du förmodligen genvägar för att säkra namn som Tom Hanks, Meryl Streep och ett antal renommerade karaktärsskådespelare vi andra kanske inte kommer ihåg namnet på, men definitivt sett och hört förut.

Utgångspunkten är de mycket, mycket hemliga dokument som en gång uppdagades i USA under namnet The Pentagon Papers. Flera tusen sidor analyser som visade att amerikanska regeringstjänstemän redan på ett tidigt stadium under Vietnamkriget visste, eller på goda grunder förutsåg, att det inte skulle gå att vinna. När filmen börjar tidigt i 1970-talet har uppgifterna läckts till den stora draken New York Times. Vilket betyder att konkurrenten, den än så länge inte lika statustyngda Washington Post också blir nyfikna. Det inträffar i ett skede när tidningen är på väg att börsnoteras och dessutom har genomgått ett ledarskifte, där en kvinna för första gången hamnar vid rodret som ansvarig utgivare.

Som ansiktet utåt och del i en lång tradition, sprungen ur vad man kan kalla en förnäm familj har Kay Graham värdefulla kontakter och starka sociala band, inte minst till eliten som fattar de stora besluten och då inte minst landets dåvarande utrikesminister Robert McNamara. De sammanstrålar i festligare sammanhang där kutymen är att när politiken kommer på tal går männen in i ett rum för att snillrikt spekulera vidare och kvinnorna i ett annat för att prata om… annat. Men Kay tycks inneha en mellanställning och hör inte riktigt hemma någonstans. I professionella sammanhang omges hon av finansiella och juridiska rådgivare och inte minst en driven chefredaktör vars egna band till Kennedyfamiljen dock möjligen hämmat hans egna journalistiska instinkter tidigare. Det kommer att handla mycket om lojaliteter och till vem och vilka massmediers borde riktas. Skyldighet gentemot läsarna eller statsapparaten i första hand?

Den där tvetydigheten, viljan att testa övertygelser och utforska gråzoner lyfter ”The Post”. Den hittar ett ärende som är tidlöst i ganska stor utsträckning. Sedan kan vi frossa i all detaljrikedom. För presshistoriska nostalgiker är det kanske rent pornografiskt, inte minst i ett senare skede när tryckpressarna verkligen går igång. Innan dess har vi stiftat bekantskap med pressrummet med sina öppna kontorslandskap i mindre glamourösa lokaler för de flesta medarbetarna. Dock oklanderligt iklädda vita skjortor och slips i de flesta fall. Det röks inomhus. Det är väldigt vitt, alltså de flesta i förtroendeställning är vita och män, såväl på tidningsredaktioner som i styrelserum och i societeten i stort. Det blir lite mer diversifierat ute på gatan, bland antikrigsdemonstranter och längre ner i hierarkierna i de olika organisationer som berörs i filmen.

Men vad sade jag om tryckpressarna? Den dåtida sättningsprocessen från ax till förhoppningsvis något mer smakrikt än Skogaholmslimpa. Skrivmaskinstangenternas smattrande, korrigeringar i marginalen skrivna med pennor. Vägen till tryckpressen helt utan digitala ingredienser. Jakten på att hitta en telefon i gatuvimlet. Det är mycket som verkar slående tidsenligt, även om jag själv varken bodde på den amerikanska östkusten eller överhuvudtaget var tillräckligt gammal för att komma ihåg det här när det skedde. Fler detaljer i marginalen: den där upparbetade instinkten hos en redaktionschef att när en av konkurrentens tongivande reportrar inte satt sitt namn på något på ett par månader - indikerar det något ovanligt stort avslöjande på ingång? Något de själva missat? Vi får se lite prov på industrispionage à la tidningsbranschen i början av filmen då Times och Post i första hand är bittra konkurrenter, till skillnad från slutsträckan då bägge åtminstone tillfälligtvis befinner sig på samma sida i kampen för tryckfriheten.

Presidenten, borde jag kanske nämna i förbigående, hette vid den här tiden Richard Nixon. Omvittnat alltmer paranoid och knappast inne i en pressfrihetsprioriterande period. Han syns i princip aldrig i filmen, utan förekommer bara periodvis via inspelningar och telefonkonversationer som skvallrar om en allmänt ovillig inställning till omvärlden och en tendens att se fiender överallt. De centrala gestalterna i berättelsen spelas alltså av firma Hanks och Streep. Hon, som den till synes bräckliga men allt mer målmedvetna och risktagande arvtagaren till ett medieimperium. Han som den lite lagom temperamentsfulle och ständigt storyjagande, ifrågasättande chefredaktören Ben Bradlee, en mer klassisk murveltyp. Men här finns fler av den varan, som Bob Odenkirks nosande och nystande hemlighetsutgrävare Ben Bagdikian. Eller Carrie Coon (känd från ”The Leftovers”) som en av få framträdande kvinnor på redaktionen. Pappersläckaren Daniel Ellsberg spelas för övrigt av Matthew Rhys från lika spännande och spänstiga spionserien ”The Americans”.

Gammaldags hyllningar till gammal hederlig journalistik när den fungerar som bäst, kan vara en Oscar-magnet som häromåret i ”Spotlight” där de lyckades göra det mesta rätt. ”Truth” gjorde något liknande för TV-branschen men led en smula av att inte väcka samma akuta känsla av att förmedla den viktigaste historien i sitt sammanhang. ”The Post” kanske inte berättar det absolut viktigaste och mest brännande om den händelserika era som behandlas, men lyckas i alla fall skapa en atmosfär av ’viktighet’ och inte minst påtaglig spänning medan den pågår.

© Johan Lindahl
2018-03-03

Amblin Entertainment/Dreamworks
Samling vid pumpen. The more the merrier.

Originaltitel: The Post
USA/Storbritannien, 2017
Regi: Steven Spielberg
Med: Meryl Streep, Tom Hanks, Sarah Paulson, Bob Odenkirk, Tracy Letts, Bradley Whitford, Bruce Greenwood, Matthew Rhys, Alison Brie, Carrie Coon, Jesse Plemons, Deirdre Lovejoy, Michael Stuhlbarg, Zach Woods

Genre: Drama, Historia, Politik
Svensk biopremiär: 2018-01-26
Hemmabio: 2018-06-04
Teman: Journalister


Ingår i följande teman


Journalister





     

Dela |