Mother! (2017)

"They're ruining everything!"

3 russin

En ung kvinna och en äldre man lever i ett till synes spänt förhållande i ett stort, ensligt, halvt renoverat hus som hon verkar ha en något mysko relation till. När en främling knackar på och mot hennes inrådan erbjuds natthärbärge uppstår omedelbara Polanski-vibbar och dålig stämning.

Jennifer Lawrence är spänd som en ung Catherine Deneuve; kontrollerad, bräcklig och needy. Javier Bardem är Kulturmannen, den uppburne poeten med skrivkramp, mannen som hon lever för och ger sitt allt.

Ed Harris är den oväntade gästen med hosta och hemligheter. Bara en besökare är för mycket, tycker den ej namngivna huvudpersonen, som knappast blir gladare när Michelle Pfeiffer gör entre som falnad, försupen skönhet, påflugen och respektlös mot Huset. Huset som är som hennes barn, som hon självutplånande återställer och vördar medan poeten letar efter inspiration. Som verkligen verkar leva, på ett lite äckligt, organiskt sätt ...

Säga vad man vill, men Aronofsky låter det inte stagnera. Han stannar inte i det här potentiella kammardramat utan vrider ständigt om kniven i hennes bräckliga psyke (eller visualiserar det, fritt fram att tolka) med fler gäster, chockerande händelser och på sitt sätt ännu mer chockerande uppföljningar. Det blir allt tydligare hur det handlar om två människor under samma tak med diametralt motsatt syn på lycka. Och att det också är en allegori, eller flera stycken. Högst relaterbara situationer briserar i skruvade, surrealistiska versioner som man betraktar med en blandning av fascination, förfäran och skepsis.

Det är en gottepåse av teman och ämnen. Och glasbitar. Som en arthouse-Argento vet Aronofsky precis vad som gör ont att se och vilka bildvinklar som väcker oro. Vissa scener är djupt obehagliga. Men det är inte ”bara” en rysare, inte ens ”bara” en psykologisk rysare med våldsamma inslag. Ibland känns det nästan som en färggrant svart komedi. I dess bästa passager funderar man inte över filmens genre eller eventuella budskap utan upplever den som en ambitiöst iscensatt dröm/mardröm. I dess svagare stunder blir filmen snarare övertydlig än "för konstig".

Grundtemana är egentligen glasklara, samtidigt som man aldrig vet riktigt vart det är på väg. Eller riktigt anar hur Aronofsky tänker chocka en. Scener som dragits långt bortom sin förmodade yttersta spets tonar tillbaka i lugnare partier, som man inte heller litar på, och blossar sedan upp igen i fullskalig, extravagant psykos.

Mot slutet är det verkligen helt unikt galet, ännu mer så än ”A Cure for Wellness”. Och båda är de filmer som man kan invända en hel del mot, men som jag ändå gillar i modet att gå för långt, i bombasmen och stilen. Släng in ”Crimson Peak” och ”Repulsion” i mixen så kanske du får något som liknar en aning om vad som väntar.

Men egentligen inte …



Fotnot:


Tydligen har Lawrence nominerats för en Razzie för sin roll. Jag kan inte annat än att hålla med The Guardians krönikör om att det nog är dags att lägga ner razzies för gott. What's the point längre, liksom.

© Anders Lindahl
2018-02-02

© Paramount

Originaltitel: Mother!
USA, 2017
Regi: Darren Aronofsky
Med: Jennifer Lawrence, Javier Bardem, Ed Harris, Michelle Pfeiffer

Genre: Drama, Skräck, Thriller
Hemmabio: 2018-01-29

Relaterat: Crimson Peak (2015) A Cure for Wellness (2016) Repulsion (1965)







     

Dela |