Black Sails - säsong 4 (2017)

Värdigt slut på osannolik piratserie

4 russin

Nassau, en ö som enligt seriens tuffaste och mest lägmålda brud Anne Bonny får folk att "göra saker de inte vill", är föremål för en sista utdragen kamp innan de lämnar över till klassikern "Skattkammarön". Konceptet med bokens karaktärer sida vid sida med historiska sådana och några helt egna är intressant och, på det stora hela, väl utfört.

Fjärde och sista säsongen upprätthåller stilen från de tidigare. Långa, pratsamma passager i måleriska miljöer, konfrontationer och maktkamp. Och stridande konstellationer som alla känns som potentiella protagonister. Alla får säga sitt, motivera sina gärningar och drömma sina drömmar. Från start har serien kretsat lika mycket kring kapten Flints dröm om ett självständigt Nassau bortom brittiskt förtryck som om gammal ohederligt röveri till sjöss och finalsträckan är inget undantag.

Allians mellan öns alla plantageslavar och piraterna verkar vara en möjlig lösning för att bjuda upp till kamp mot öns nya auktoriteter. De sistsnämnda är för stunden Eleanor Guthrie, som varit med från seriens första början, i lag med relativt nyanlända guvernören Woodes Rogers. Denne, liksom många andra baserad på en verklig person, är egentligen fienden – om man ser piraterna som protagonister – men kunde i en annan serie varit Huvudpersonen med en Mörk Sida. Rogers närmaste i rang är en obehaglig men också smått respektingivande herre som inte lägger fingrarna emellan när ön ska tuktas.

Apropå tuktning. I avsnitt tre visualiseras med dräpande kraft detaljer i ämnet kölhalning som de mer barnvänliga äventyrsböckerna tenderar att bespara sina läsare. Själv läste jag faktiskt i slukaråldern en riktigt ryslig redogörelse för hur detta straff gick till men kan inte minnas att jag sett någon film- eller TV-scen som gjort eländet rättvisa. Förrän nu. Tack för det, eller vad man ska säga. Samma avsnitt levererar en hel del, efter de inledande avsnittens relativt behärskade uppbyggnad. Inklusive en tung blandning av snöplighet och payoff som knappt står "The Walking Dead" efter. Och samtidigt påminns man om sista säsongen av "Spartacus", när brutalitet och hämndlystnad når nya nivåer även i sammanhanget. Anne Bonnys något outnytttjade kämpatakter får fritt spelrum vid ett nyckeltillfälle.

Men det är också en serie med ett imponerande mod vad gäller att under långa partier avstå från action. De starka viljorna får tampas med ord, med sina egna samveten och ambitioner, länge. Tills det smäller.

En obetänkt allians vänder upp och ner på oddsen, men utan synbara vinnare bland någon av dem vi följt. Det är påkostat och spännande, men med stora offer. Respektingivande nedslående med den ledsnaste pirat du någonsin sett i en av många starka scener. Vän ställs ständigt mot vän. Frågan om vad man är beredd att göra väcks ständigt och tillspetsat. Flint och Silver, som gått igenom så mycket tillsammans, är ofta den enda fasta konstellationen. Men är ens den säker?

Fotot är vackrare än någonsin under sista vändan. De långa samtalen inramas på rent konstnärliga sätt. Ljuset faller in som i rörliga Rembrandt-tavlor medan de plågade protagonisterna framställer sin sak. En ganska osannolik serie på många vis, vars egenheter man är långt ifrån tvungen att gilla. Men det gör jag.

När handlingen slutligen styr mot Skeleton Island styrs vi både stämningsmässigt och handlingsmässigt mot den oundvikliga slutpunkten. Att det måste kokas ner till en handfull människor på en viss plats är självklart, hur meandrande vägen dit än kan tyckas. Och de sista avsnitten känns allt annat än meandrande, med sin effektfulla blandning av tillbakablickar på av tittaren osedda nyckeldialoger, vänskap mot alla odds och få men kraftfulla stridsscener.

En grånad och väderbiten före detta pirat får i näst sista avsnittet för Rackham sätta ord på havets lockelse i en scen som kombinerar seriens förkärlek för överdådig formuleringskonst med tvättäkta, smittande känsla.

Finalen är en riktigt värdig sammanfattning av serien. Pratsam, storslagen, mer oförutsägbar än vad som borde vara möjligt och mot alla odds tillfredsställande. Det finns ett större mått av hopp och fortsättning än de Shakespeareska tragedielementen som kantat vägen gett anledning att vänta sig men man kan köpa det. Och låta en handfull av de kantstötta karaktärerna fortsätta vidare mot vad som i vissa fall är förvånansvärt likt lycka.

(Även om vissa av dem har en något mindre lycklig epilog framför sig, skriven för mer än 130 år sedan av Robert Louis Stevenson.)

© Anders Lindahl
2017-04-05


Det finns fler recensioner på den här. Läs mer >>
Credit: hbonordic.com
Flint!

Credit: hbonordic.com
Madi - en visionär ledargestalt.

Credit: hbonordic.com
Vuxna kvinnor gör saker tillsammans.

Credit: hbonordic.com
Blackbeard! Och Rackham! Together at last!

Originaltitel: Black Sails - Season 4
Sydafrika/USA, 2017
Regi: Lukas Ettlin Alik Sakharov m fl
Skapare/show runner: Robert Levine Jonathan E. Steinberg
Med: Toby Stephens, Hannah New, Luke Arnold, Jessica Parker Kennedy, Tom Hopper, Toby Schmitz, Clara Paget, Luke Roberts, Ray Stevenson, Zethu Dlomo, David Wilmot, Anna-Louise Plowman

Genre: Äventyr, Drama, TV-serie

Relaterat: Black Sails - säsong 1 (2014) Black Sails - säsong 2 (2015) Black Sails - säsong 3 (2016)

Det finns 2 recensioner. Läs mer >>







     

Dela |