Westworld - säsong 1 (2016)

Ständigt föränderligt epos om ett ständigt föränderligt epos. Typ.

4 russin

- Man kan inte leka Gud utan att stöta på djävulen ibland.

Visdomar levererade av det här ställets skapare, den legendariske och uppenbart excentriske Dr Ford. ”Westworld” är något slags gigantisk levande fresk och en genialisk ingenjörskonstuppvisning som bär klara spår av att skaparen och hans underlydande ser sig själva som gudar eller Gud själv. De har iscensatt ett mästerverk som lever sitt eget liv och ska föreställa en organisk verklighet, även om det bevisligen inte är det. Vissa regler gäller och en del saker ska helt enkelt inte kunna hända, men en berättelse som den här - om den ska hålla i längden - måste ju innebära att reglerna bryts och allt som verkar säkert blir osäkert. Den processen, att bryta upp systemet, inleds redan i det första avsnittet. En äldre och på ytan distingerad, men samtidigt påfallande hänsynslös och till synes alltför insatt besökare spelad av Ed Harris börjar göra upp sina egna regler och skapa oreda. Något som teamet bakom nöjesparken åtminstone inte verkar fullt medvetna om eftersom de är upptagna med att lösa andra problem. Men vad är parkens huvudsakliga syfte och vad är det som attraherar besökarna?

Och hur fungerar allting egentligen? Alla dörrar slås knappast upp på vid gavel bara genom ett simpelt ’sesam’. Här gläntas de lite i taget. Under säsongen blev jag varse att duon bakom podcasten ”A Cast of Kings” (på temat ”Game of Thrones”) nu gav sig att analysera även detta, under rubriken ”Decoding Westworld”. De har en förmåga att på ett spirituellt sätt gräva ner sig i alla upptänkliga detaljer kring den serie de granskar och spekulerade tidigt kring vad Jonathan Nolans inblandning betydde och vad man därmed kunde förvänta sig. Han har ju bland annat i samarbete med brorsan Christopher skapat sådant som ”Inception” och andra tankestimulerande, lagom sinnesvidgande berättelser. I podcasten luftades även flera teorier och spekulationer som i vissa fall visade sig slå in, vilket i sig kanske påverkat min egen upplevelse av att följa ”Westworld”. Fördel eller nackdel är svårare att slå fast.

Inre liv. Sådant som konstruerade existenser helst inte ska ha mer än till en gräns. Ett dilemma bekant från ”Battlestar Galactica”, ”Äkta människor” och en uppsjö andra science fiction-sammanhang. Drömmar är här ett sådant symboliskt viktigt begrepp, något som gör oss till mänskliga och kan fylla en praktisk funktion. Eller också finns de bara där ändå.

- Det är när man lider som man är som mest verklig.
Sagt i ett sammanhang där ironin blir makaber och väldigt medveten. Vad är verklighet? Och vilka är mest verkliga; besökarna som åtminstone tros föreställa riktiga människor eller de konstruerade artificiella individerna som tar emot dem på plats?

Robert Ford (Anthony Hopkins) är av allt att döma ett högst excentriskt geni som inte alltid drar jämt med alla sina undersåtar och samarbetspartners. Alla ser inte samma saker som han gör, men hans vision verkar ändå fortfarande tillräckligt respekterad för att han ska få sin vilja fram. Åtminstone är det intrycket som ges i de första avsnitten. Sedan börjar avgrundsdjupa sprickor öppna sig mellan denne gråe eminens och den mystiska ägargrupp som sponsrar spektaklet. Thandie Newton får tidigt en större och mer djupgående roll än de flesta andra. I rollen som Maeve, en av ’värdarna’, alltså extremt naturtrogna substitut för mänskliga varelser, har hon en hel del bagage att bära på. Sådant som inte borde sätta spår i beteendet eftersom det förväntas vara utraderat ur minnesbanken, men oroande tendenser kan skönjas av personalen, programmerarna och de som står för övervakningen av systemet. Det är också uppenbart att ’kollegan’ Dolores (Evan Rachel Wood), parkens äldsta men till synes snarare yngsta värd, genomgår något slags metamorfos och en eventuell personlig transformation. Men om det är något som händer i nuet eller i ett tidigare skede av den här speciella nöjesparkens utveckling är inte helt uppenbart.

Varje avsnitt tycks inledas lite trevande och testande, men leder nästan alltid fram till något tillspetsat. Något avslöjande. De programmerade värdarna fortsätter att rådbråka sina fragmentariska minnesbilder som dyker upp med jämna mellanrum; framför allt är det just Woods och Newtons rollfigurer som brottas med detta lilla problem. Utforskningen av vad som pågår bakom kulisserna i den konstgjorda västernstaden fortsätter. Inte minst de förtroliga överläggningarna mellan Ford och hans kanske mest betrodde programmerare Bernard (Jeffrey Wright). Denne avslöjas också ha sina egna hemligheter och inte minst ett personligt trauma bakom sig, något som antas ha viss betydelse för hur han hanterar situationen på arbetet. Det här är överhuvudtaget en verkstad där ingen riktigt litar på någon annan. Vilket är mest rafflande egentligen - händelserna i parken eller i labbet? Ofta lutar jag åt det senare, men mer och mer börjar de smälta samman. Världarna.

Dramat byggs upp. Och upp. Stadigt och metodiskt. De mer omvälvande i inslagen i händelseutvecklingen inträffar under senare halvan av säsongen, då ekipaget verkligen börjar krevera och kränga på allvar. Kvaliteten och kringarbetet har funnits där hela tiden. Men nu börjar det också bli bli påträngande på ett personligt plan. Och de här frågorna om identitet och mänsklighet, vem som egentligen är på riktigt och vad känslor betyder - de blir nu kärnan i allt, precis som det borde vara. Några av de mindre actionpackade avsnitten låter idéerna få utrymme att andas mer. Flera obesvarade frågor fortsätter hänga i luften. Dessutom kan man undra hur mycket av ens egen perception som påverkas av hur vissa av de mest intrikata intrigerna avtäcktes i nära anslutning till upplösningen av det utifrån sett svårbegripliga och smått surrealistiska amerikanska presidentvalet. Det finns överhuvudtaget så mycket att processa av det som händer i världen att den framtidsvision som uppmålas här känns mindre och mindre långsökt. Vad vet vi egentligen om någonting? Finns det riktiga människor överhuvudtaget? Testa dig själv innan det är försent…

Platsen där alla finner sig själva - där det visar sig vem man verkligen är? Frasen tycks upprepas i en eller annan form, gång efter annan. Många teorier som luftats under vägen dit via vissa podcaster får sin bekräftelse eller inte under finalavsnitten. Vi bevittnar en upptrappning mot självkännedom under drastiska omständigheter liksom uppgörelser mellan olika krafter som styr i parken och inte minst omkring den. En metafor för hur hela världen fungerar, i ett mikrokosmos? Hela västernmyten handlar ju om att erövra nya områden och lägga dem under sig. Manifest Destiny. De mest anpassades överlevnad. Socialdarwinism i praktiken.

Om jag inte redan nämnt det så är musikläggningen av Ramin Djawadi (ansvarig för det mesta musikaliska i just ”Game of Thrones”) är överhuvudtaget väldigt lyckad och bidrar till att bygga upp stämningen. Under resan blir jag mer och mer fascinerad av tonspråket, redan i signaturen som först inte verkar så märkvärdig eller direkt originell. Men den äter sig in efterhand och slår an tonen. Bruket av självspelande spikpianon med lätt svajande strängar i de fiktiva städernas salooner är också en av de där detaljerna som bidrar till en egen, speciell atmosfär som kan väcka motstridiga reaktioner. Skulle du vilja hälsa på här eller inte?

Seriens tillkommelse ska ha drabbats av en del förseningar och problem i processen, kanske på grund av dess pretentioner. Men en besvärlig barnabörd är inte nödvändigtvis en varningsklocka. Ett mäktigt och närmast magnifikt slutavsnitt av nästintill långfilmslängd stänger en del dörrar men lämnar många öppna inför en fortsättning som sägs vara planerad, även om det dröjer. Parken bygger vidare på sin egen berättelse som utvecklas och förändras genom besökarna - och de alltmer initiativtagande värdarna. ”Westworld” levererar en suggestiv skildring av ett självgenererande föränderligt konstverk. Det är definitivt ett narrativ som erbjuder tuggmotstånd och inte alltid tar den mest lättolkade och livsbejakande vägen. I förväg var det troligen den nya serie som väckte mest uppskruvade förväntningar hos mig detta omtumlande år. Allt infrias inte fullt ut, men ambitionsnivån och fantasirikedomen gör det ändå till just en av de höjdpunkter jag hade hoppats hitta här. Det finns även fortsättningsvis många fallgropar att fastna i med tanke på hur intrikat allting är sammansatt. Men den som vill vinna måste våga…

© Johan Lindahl
2016-12-20


Det finns fler recensioner på den här. Läs mer >>
Credit: hbonordic.com
Skaparen. Eller en av dem i alla fall. Vem som egentligen styr i ”Westworld” är en fråga som kan väcka vissa dispyter.

Credit: hbonordic.com
Vem är du? Vem är jag? Levande organismer av artificiellt ursprung men ändå med mer hjärta än en del av de där riktiga människorna som kommer hit på besök...

Credit: hbonordic.com
Öka dosen fri vilja? Nej, det ska vi nog vara försiktiga med i det här känsliga läget.

Credit: hbonordic.com
Mannen i svart - vem är han egentligen? Och vad vill han?

Credit: hbonordic.com
Arga leken hade pågått ovanligt länge, men ingen ville vika sig.

Originaltitel: Westworld- Season 1
USA, 2016
Regi: Jonathan Nolan Neil Marshall Michelle MacLaren m fl
Skapare/show runner: Lisa Joy Jonathan Nolan
Med: Evan Rachel Wood, Anthony Hopkins, Ed Harris, James Marsden, Thandie Newton, Jeffrey Wright, Tessa Thompson, Sidse Babett Knudsen, Jimmi Simpson, Rodrigo Santoro, Shannon Woodward, Ingrid Bolsø Berdal, Ben Barnes, Simon Quarterman, Angela Sarafyan, Luke Hemsworth

Genre: Drama, Religion/filosofi, Sci-fi, TV-serie, Western
Hemmabio: 2017-11-13

Det finns 2 recensioner. Läs mer >>







     

Dela |