Spartacus: Blood and Sand (2010)

Det var det grövsta ...

4 russin

Med sina svärd och sandaler, Sam Raimi / Robert Tapert som producenter och Lucy Lawless i en större roll kunde man lätt tro att "Spartacus" riktar sig mot "Xena"-fansen. Inte riktigt, gissar jag. Om inte dessa fans alltid drömt om mer ultravåld och mer naket. Tja, vid närmare eftertanke kanske det är precis på det viset ... Hur som helst, serien känns som en lågbudget-"Rome" med "300"-estetik och oblygt fokus på de klassiska underhållningselementen. Producerad för kanalen Starz med en visuell och språklig frihet som inte står HBO efter.

När det inte är liderligt och vågat eller oerhört våldsamt i både ord och bild så märker man dock av att både prat och handling är helt okej. Ja, rentav bra, allt eftersom första säsongen fortskrider efter ett halvsvajigt första avsnitt. Dialogen, präglad av både högtidlighet, gammalmodig engelska och råaste plumphet, vittnar om en del möda från manusförfattarnas sida. Citatvänliga interjektioner som "Jupiter's cock!" florerar ogenerat och valet att plocka bort diverse prepositioner och småord är överraskande lyckat (om än alltmer överanvänt i senare säsonger). Man har hittat skådisar till en hel del av rollerna som både vet hur man förmedlar en känsla med en liten blick och kan basunera ut replikerna med tillbörlig pondus. Bildspråket är konsekvent overkligt men stämningsfullt och uppslukande, med en stor tilltro till grönskärmens och höghastighetskamerans magi. Kampscenerna kan mäta sig med i stort sett allt du sett och de vet verkligen hur man tillreder kontinuerlig dramatik av ganska enahanda ingredienser.

Om man aldrig glömmer att "Spartacus" i grunden är en kioskroman på TV är den kort och gott riktigt imponerande. Skulle man däremot få för sig att börja jämföra den med prestigeserier med tiodubbel budget sticker dock bristerna ut.

Det slavuppror som Spartacus är känd för är inte huvudämnet för första säsongen, bör väl nämnas direkt. Crassus, som skulle komma att bli en huvudperson i det dramat, är här blott ett namn kopplat till en tillfällig karaktär. Det hela utspelar sig huvudsakligen i Capua i regionen Kampanien, alltså en bra bit från huvudstadens intriger. Händelserna som gör den unge thrakern till ofrivillig elev på en romersk gladiatorskola (vi lär oss snabbt ordet 'ludus') avhandlas i första avsnittet. I korthet blir han förrådd av en romare vid namn Glaber som givetvis kommer återkomma i serien. Han hatar allt och alla men klarar av sin första dust i arenan på rent vres. Ägaren Batiatus (John Hannah i muntert genomcynisk högform) försöker sedan slå mynt av sin investering så långt det går, alltmedan investeringen i fråga går en lång och smärtsam väg mot att bli just den upprorsman som historien noterat.

Att hjälten länge är en hetsig, respektlös fajter som faktiskt är sämre än de legender han kaxigt ger sig på, och att han i sin första prestigekamp måste be om nåd för att behålla livhanken, tycker jag är goda nyheter. Han blir liksom inte bäst på något magiskt vis bara för att han är huvudpersonen. Det här är en hjälte som börjar på botten och sedan sparkas ner ännu längre, innan han kan börja sin resa uppåt mot det relativa ljuset igen. Vilket inte betyder fröjd och glädje, kanske ska tilläggas. Här får lyckan sällan vila fötterna innan den sjasas iväg igen. Men i en sådan här berättelse måste något ske på huvudpersonens villkor. Han måste ha en drivkraft bortom överlevnad. Och det är, föga originellt, drömmen om att återse sin hustru som får thrakern med det oönskade smeknamnet Spartacus att foga sig någorlunda och försöka följa reglerna en smula. Karaktären har alltså ett mål, men utsätts också för ständig prövning och försigtar en intressant utveckling.

Huvudrollen spelades i första säsongen av mångkunnige Andy Whitfield, som på höjden av sin karriär diagnosticerades med cancer. Han avled 2011 och efterträddes i serien av Liam McIntyre. Ett faktum som det är svårt att helt glömma medan man ser serien, men om det skulle göra att man därmed läser in en extra nivå av dignitet i vissa scener så må väl det vara hänt.

Batiatus villa, med dess mäktiga utsikt och praktiskt belägna stup rakt ner mot de havsstänkta klipporna från träningsarenan, är ett väl valt handlingens centrum. Respektingivande coachen Doctore (Peter Mensah från bland annat "Avatar") propsar på att de ska vara stolta över sitt värv, i alla fall de som inte dör under träningen. De sistnämnda borde snarare skämmas. Galliske superstjärnan Crixus (Manu Bennett) kaxar sig, den lömske Ashur (Nick E. Tarabay) klättrar på slavstegen med lydiga illdåd för sin herre och nykomlingens enda vän Varro (Jai Courtney) förklarar detaljerna. På andra sidan väggen, inte nämnvärt rädda för sina dödliga högstatusslavar, lever Batiatus (John Hannah, som sagt) och Lucretia (Lawless, alltså). Att gilla de tu är inte lätt, med tanke på att de är hundraprocentigt krassa och behandlar människoliv som valuta (i ännu högre grad än de flesta i den här totalt hierarkiska eran), men deras karriär är helt klart en stor del av den löpande handlingen.

Batiatus själv är en smått fantastisk karaktär, som inte tvekar att ljuga men instinktivt inser när det är läge att servera en brutal sanning, eller valda delar av den. Han är karriärslysten och slug men har en tendens att ta ut segern i förskott, varpå han i de grövsta ordalag trumpetar ut hur han tycker sig ha behandlats av gudarna. Hans ränker, ofta med ett inslag av mord, driver tillsammans med huvudpersonens med- och motgångar handlingen resolut framåt. Efter alla sympatiska eller harmlösa karaktärer är det nog den här jag i första hand kommer förknippa Hannah med hädanefter. Lucretia roar sig med sin favoritgladiator men engagerar sig ännu mer i makens karriär. Deras ludus är inte störst, men de kämpar på med en kombination av yrkesstolhet och lismande för rätt personer, bland annat hustrun till första avsnittets förrädiske romare. Denna gör ingen större hemlighet av sin stigande förtjusning inför den smutsiga verksamheten under sina alltmer frekventa besök och går till slut så långt att hon investerar i sin egen gladiator - ungefär som killarna i "Luck" köper sin egen tävlingshäst.

Det är förstås grällt underhållande alltihop, även när folk inte slår ihjäl eller bara sönder varandra. Det är kioskromans-TV av den mest inoljade sort, med konstant ögongodis vare sig man lutar åt lättklädda muskelmän eller yppiga kvinnor, alla med osannolikt perfekta tänder. Klippen till läktarna där kvinnliga åskådare demonstrerar sin entusiasm genom att visa brösten äro legio, likaså de rena sexscenerna. Men det pågår en hel del mer här. Människosynen i gamla Rom skönmålas näppeligen. Att gladiatorer såväl som vanliga slavar är ägodelar som kan kasseras, kanske efter lämplig grad av tortyr, om de misshagar en är ett återkommande tema. Perioder av 'generositet' från dem högre upp i hierarkin punkteras resolut av handlingar som visar deras rätta sinnelag.
"This is what you are to him: gold mined from flesh", sammanfattar en nyligen avliden karaktär läget för Spartacus i en av seriens kraftfulla drömsekvenser.

Här finns samtidigt rentav en och annan rätt rörande scen. Samme slåssmaskin som kaxigt kapar av huvuden i arenan kan vara en känslomänniska i lugnare stunder, och på något lustigt sätt funkar det. Och när vän ställs mot vän inför en lättsamt road romarpublik blir det inte bara tillspetsat utan rent sorgligt.

Men visst har fajtandet främsta rummet och när man är i Rom ska man ju göra såsom romarna gör - i det här fallet hurra åt halshuggningar och stympningar. Liksom i "Gladiator" är det lätt att upptäcka just att man kan glädjas åt utgången på en match, även om motståndaren blir permanent knockad. Gissningsvis med utgångspunkt från just "Gladiator" har man hela tiden försökt gå ett steg längre, med hotfulla utstyrslar och otäcka skador. Ixion nere i 'hålorna' är faktiskt en av de läskigare figurer man sett i rutan, och den berömde Theokeles är sannerligen ingen nallebjörn han heller. På sätt och vis är det imponerande hur man lyckas presentera ständigt nya strider på liv och död utan att det känns som en evighetsloop av ihjälslagningar. Upplägget är delvis hämtat från mer traditionella sportdraman, med oväntade upphämtningar och publikfriande konstnummer som får läktaren att explodera.

Helt vanliga mord bjuds det också på men Livias finurliga förgiftningar i "Jag, Claudius" kan här kan ha sin motsvarighet i att ett huvud dunkas mot ett stengolv eller något motsvarande övervåld. Finalen är en rensning bland karaktärerna av episka mått, men med tillräckligt många överlevande för att skapa intresse för fortsättningen.

Är då det här det självklara steget efter hästkapplöpningen i "Ben-hur", nämnda "Gladiator" och serien "Rome"? En oundviklig upptrappning av brutaliteten och nakenheten som tittaren närmast kräver? Jag vet inte. Gamla Rom är alltid en intressant skådeplats och manusförfattarna kan sina dåtida hierarkier och sedvänjor tillräckligt väl för att använda även dem som en dramatisk resurs. Det är intressant att föreställa sig "Spartacus" med en något 'mildare' framtoning och utan all mjukporren. Faktum är att jag tror att det hade fungerat rätt bra.

Kort om fortsättningen


Medan man fortfarande hyste hopp om Whitfields tillfrisknande spelades en prequel-säsong på sex avsnitt in, kallad "Gods of the Arena". Här möter vi Batiatus och Lucretia i något yngre år, kämpande tillsammans med, snarare än mot, första säsongens värste konkurrent Solonius för att få vara med och leka bland de stora gladiatorleverantörerna. I brist på en Spartacus, som här alltså fortfarande lever lycklig i Thrakien, presenteras en ung Crixus samt Batiatus första superstjärna: en munter kämpe kallad Gannicus. Gillar man första säsongen kan man tryggt anta att man kommer uppskatta den här underhållande bakgrundshistorien, med en tung övergång till första säsongens sista scen som bokstöd.

Tredje vändan så, undertitlad "Vengeance" och med Liam McIntyre i Spartacus-rollen (godkänd, sägs det, av Whitfield själv som ville att serien skulle fortsätta) handlar om inledningen på själva upproret, med slavarna ömsom på flykt, ömsom på offensiven. Givetvis är inte målsättningen att ersätta historieböckerna; dramatik är det viktigaste och den levereras tillsammans med floder av blod och avhuggna kroppsdelar och, förstås, en massa naket. Och även här envisas faktiskt serien med att också vara spännande, märkligt oförutsägbar och befolkad av starka karaktärer. En till relativt viktig karaktär har för övrigt bytt skådis, men av något mindre tragiska skäl.

En sista säsong finns, men är av mig ännu osedd. Det är förstås bara en tidsfråga.

© Anders Lindahl
2013-10-10


Crixus och Spartacus diskuterar någonting relevant. Eventuellt är de inte helt överens.

Originaltitel: Spartacus: Blood and Sand
USA / Australien / Nya Zeeland, 2010
Regi: Rick Jacobson Grady Hall Jesse Warn
Med: Andy Whitfield, John Hannah, Lucy Lawless, Manu Bennett, Peter Mensah, Viva Bianca, Erin Cummings, Jai Courtney

Genre: Action, Äventyr, Historia, Sex, TV-serie
Teman: Livsfarliga sporter Romerska riket

Relaterat: Spartacus (1960) Spartacus: War of the Damned (2013)


Ingår i följande teman


Livsfarliga sporter

Romerska riket





     

Dela |