Arn - Tempelriddaren (2007)

Var är glöden?

2 russin

Alltid sist med det allra senaste - vår nya slogan här på russin.nu. Givetvis en genomtänkt strategi och inget annat, för att fylla i luckorna och leverera den slutgiltiga sanningen när alla andra sagt sitt... Whatever.

Hoppsan. Sveriges dyraste filmprojekt genom tiderna har inte bara fått medelmåttig och ibland rent nedgörande kritik. Den har också - hör och häpna - inte helt historikerna på sin sida. Vetenskapsradion i P1 anlitade i samband med premiären en expert som anmärkte på såväl arkitektur som skildringen av sociala skikt (eller brist på) och det faktum att det inte finns något bevis för en svensk tempelriddare när det begav sig. Så långt inte mycket nytt när historiska dramer visas upp för världen.

Var är alla trälarna? undrade experten bland annat. Det fanns väl inte tid att klämma in dem här. I böckerna är det gott om dem. Jag kommer särskilt ihåg en sekvens när en lätt utvecklingsstörd handräckare halshuggs offentligt efter en våldtäkt på husbondens tjänsteflickefavorit. Har filmen blivit feg? Anklagelser om riskminimering är standard i sådana här sammanhang, där svenskar hittills inte är så hemmastadda. Det vill säga: när de två- eller tresiffriga miljonbeloppen rullar in, rullar den verkliga kreativiteten ut. Eller?

I tidningen Allt om Film kommenteras böckernas ”bisarra bieffekt": att turister numera ”luras" till avkroken Skaraborg av andra anledningar än Bert Karlssons driftighet. Själv har jag bott i den landsänden i omgångar, bland annat det senaste året och visst märks en ökad patriotism i området. Diskussionen om Svea Rikes vagga har ju tagit en vändning till Västergötlands fördel, bland annat. Strax före jul skulle jag byta tåg i Skövde och på stationen rörde sig en grupp tempelriddare med fulla skägg och rustningar. Som bonus promenerade Stellan Skarsgård genom vimlet på väg till världspremiären i Skara. Inte underligt att personalen i Pressbyrån var lite disträ...

Det är en officiellt sanktionerad sanning att Jan Guillou är bättre på miljöer och stora skeenden än ”den lilla världen”; människors relationer och deras inre liv. Det är väl i stort sett sant. Han är också känd för en ljum inställning till de filmer som hittills byggts på hans heliga skrifter, framförallt om agent Hamilton. Nu verkar han mer avslappnad och har accepterat att det rör sig om två olika medier. Tre tegelstenar har nu kondenserats till två filmer. Mycket ska bort, men det är inte det huvudsakliga problemet, utan att så mycket levereras utan dramatisk nerv under framförallt första timmen (sade han och lät som ett eko av ett urval andra recensenter...). De som läst böckerna känner igen inledningen från den andra boken, ”Tempelriddaren” där Arn, i mellanöstern känd som Al Ghouti, räddar tre 'saracener' från ett rövarband och finner sig öga mot öga mot den lede fienden själv, Saladin. Sedan vevas de viktigaste punkterna från "Vägen till Jerusalem" i ett ganska behagligt men sällan djupt fängslande flöde. Berättarrösten (Per Myrberg) är inte av den mer suggererande sorten, men används i stort sett bara för att etablera tid och rum i den första scenerna på svensk mark dit vi kastats tillbaka från dammet i det Heliga Landet.

Arn växer upp i Västra Götaland i ett bistert politiskt klimat där olika stammar står mot varandra (eller ska vi kalla det klaner, nej - ätter säger vi ju på svenska). Kungamakten skiftar med svärdets hjälp mellan de mäktigaste männen. Arn skickas till kloster efter att hans mor lovat honom till Gud, fostras till fäktarfantom av en före detta tempelriddare (vilket unge Arn inte känner till), släpps ut och får visa vad han går för som duellant innan han på allvar introduceras för det täcka könet och börjar tro på något som kallas kärlek... inte i kolerans, men i alla fall den kalla realpolitikens tid. Allt det här blir alltså fragmentariskt, men inte olovligt grovt uppstyckat om man ser till förutsättningarna. Däremot lutar sig filmen mot alldeles för många klichéer vad gäller estetik, replik och musik. De är tillåtna, rentav ofrånkomliga i genren, men det finns inte så mycket annat här som balanserar bristen på ett eget språk.

Jag är inte på något sätt illvilligt inställd till svenska storproduktioner. Visst måste även vi våga testa vingarna, men de bär inte över alla hinder den här gången. Det syns att mycket resurser satsats, det är snyggt och kompetent men det är sällan luften dallrar av spänning, och Arns kurtiserande med Cecilia är nästan kliniskt oskuldsfullt. Om introduktionen doftar Pogo Pedagog, fortsätter berättelsen stämningslägemässigt in i Astrid Lindgrens värld, över Selma Lagerlöf á la Bille August, "Snapphanar" och Starlet á la Medeltid (eller Jane Austens mindre begåvade kusins på goda grunder opublicerade alster) innan den slutligen tar upp konkurrensen med ”Kingdom of Heaven". Och Ridley Scott lär väl inte skaka av skräck inför det sistnämnda prospektet, även om slagsmålen i sanddynerna är snyggt iscensatta och tillhör filmens ljuspunkter.

Scenerna från nunneklostret närmar sig också den efterlängtade nerven, även om man inte har, eller tagit sig, tiden att skapa samma effektivt oppressiva atmosfär som i exempelvis ”Magdalenasystrarna”. Där finns det i alla fall mer gnista och glöd i replikskiftena. Annars frågar jag mig ofta: var finns passionen hos filmteamet? Fick de en kick av att arbeta med det här mastodontprojektet eller såg de det som ett beställningsjobb?

Det här är inte heller en sådan film som lockar majoriteten av publiken att recitera replikerna efteråt, precis. Där finns egentligen ingenting som sticker ut. Det är inte så att jag lider mig igenom den första halvan av filmen, men i stort allt som sägs är transporterande textremsor som i vissa fall växer av att de lagts i Stellan Skarsgårds eller Simon Callows munnar. Meriterade fransosen Vincent Perez är broder Guilbert (nej, inte Brian Guilbert från ”Ivanhoe”), den som lär upp Arn i den ädla stridskonsten, men han är bara sporadiskt närvarande i filmen. Sedan får Bibi Andersson (som kallhamrad abbedissa) och Sven-Bertil Taube (som biskop) några scener var att tugga i sig och visar hur trivselterrorslipstenen skall dragas. De internationella skådespelarna som främst får vara med den sista trekvarten har också pondus och starkare närvaro, särskilt indiern Milind Soman som härföraren Saladin.

Men man kan inte göra en film av de här proportionerna och vilja tilltala alla samtidigt utan att något går förlorat. Och slutrutan är nästan parodi på cowboyklyschan 'ryttare mot solnedgången'. Jag överväger ändå tre russin, men inser att det inte riktigt räcker med ett anständigt men distanserat dagsverke för det. Jag hoppas på mer djärva grepp nästa jul när andra delen släpps. Det här smakar alldeles för mycket ljum förrätt, i väntan på en förhoppningsvis hetare och mer kryddad huvudrätt.

© Johan Lindahl
2008-01-23


Det finns fler recensioner på den här. Läs mer >>
Stillbildsfotograf: Erik Aavatsmark
Joakim Nätterqvist spelar Arn (inte Allan)

Stillbildsfotograf: Erik Aavatsmark
I Axevalla var det dueller som roade folket, inte trav.

Stillbildsfotograf: Erik Aavatsmark
Alla var där, såsom Michael och Stellan.

Originaltitel: Arn - Tempelriddaren
Sverige / Danmark / Finland / Tyskland / Storbritannien, 2007
Regi: Peter Flinth
Med: Joakim Nätterqvist, Sofia Helin, Simon Callow, Vincent Perez, Stellan Skarsgård, Gustaf Skarsgård, Fanny Risberg, Milind Soman, Michael Nyqvist m fl

Genre: Drama, Historia, Äventyr
Svensk biopremiär: 2007-12-25
Hemmabio: 2008-06-17

Relaterat: Arn - Riket vid vägens slut (2008)

Det finns 2 recensioner. Läs mer >>

Relaterat ur russinbloggen
2008-08-16: Pinsamheterna fortsätter till vägs ände







     

Dela |