Hämnarens resa (2002)

Hämnd - när inget annat hjälper

4 russin

Efter supersuccén "Joint Security Area" fick Chan-wook Park mer eller mindre fria händer att filma vad han ville. Resultatet blev starten på en av det nya millenniets intressantaste trilogier.

Av de tre är väl "Old-boy" den allra mest anmärkningsvärda, med sitt briljanta och ondsinta manus och sina skrytscener av yppersta rang. Vilken som är "bäst" finns det dock inget enkelt svar på.

"Hämnarens resa" (o.k.s. "Sympathy for Mr. Vengeance") är särdeles skickligt gjord, men Park avstår från de allra mest stilistiska extravaganserna från de två följande filmerna. Roy Anderson-långa scener med fast kamera får utspela sig i godan ro, vilket bidrar till filmens nästan avståndstagande ton. Dystert konstaterande registreras en serie fruktansvärda händelser som känns samtidigt oundvikliga och fullständigt onödiga. Manuset är inte heller skrytsamt smart (även om Parks idérikedom ger sig till känna titt som tätt), snarare envetet på något sätt.

Det värsta är att nästan alla inblandade är schyssta människor. En kidnappning är väl inte en ond gärning om barnet har roligt i "fångenskapen" och pengarna går till en livsräddande operation (Sydkorea har inte bara basebollintresset gemensamt med sponsorn USA, utan delar också dess brist på allmän sjukförsäkring, lär man). Resonemanget är halvfärdigt, men desperationen fullständigt begriplig. Ödet på sitt mest humorlöst missunnsamma humör ser till att alla planer går om intet och skapar en seriekrock av tragedier, som bara kan "bearbetas" på ett sätt: hämnd.

För så är det ju... När en situation är fullkomligt omöjlig att acceptera, när ingenting kan ställa saker och ting till rätta igen, då finns ju alltid hämnden. Och på film brukar den ofta få vara ett nästan fullgott substitut. Nog för att det vackra vittnet blev mördat, alla skurkarna sköts ändå till döds i slutet. Hämnden blir en underhållande sorts skadereducering, något som känns ganska tillfredsställande att se på. Inte här... Utan triumferande miner eller oneliners träder de till handling, och skapar bara nya tragedier.

Våldet både syns och känns i Parks film. Skickliga makeupeffekter ger en livfull bild av vad en kniv eller skalpell är kapabel att göra med människokroppen, men Park förlitar sig inte på att groteska närbilder alltid skakar om. Han har en kuslig fingertoppskänsla för när det faktiskt blir jobbigare om man klipper bort eller filmar på avstånd. Det är inte heller bara våld som Park vägrar att kisa inför. En begravningsscen är dubbelt så tung i sin vägran att följa reglerna för vad som är "fint skick" inom denna scenkategori.

Att filmen sedan är enormt välspelad minskar förstås varken pinan eller beundransgraden, med Kang-ho Song (också från "Joint Security Area") som herre på en formidabel täppa av fantastiska insatser. Under en obduktion som en av huvudpersonerna av någon outgrundlig anledning väljer eller tvingas att bevittna ser vi bara hans ansikte, medan ljuden och hans minspel berättar så mycket mer än CSI-tydliga klipp. Återigen, Park väljer inte alltid att vända kameran bort från det grafiska - bara när effekten blir ännu starkare av att göra det.

Om inte karaktärerna varit så sympatiska, så synnerligen mänskliga, hade det förstås varit mindre intressant, men samtidigt mer uthärdligt. Nu är filmen en riktig mara att se. Den första tredjedelen, där den grönhårige och dövstumme Ryu och hans politiskt subversiva tjejkompis smider en plan för att rädda Ryus syster, rymmer en del humor och charm. Nästan i ett enda slag lämnar plötsligt filmen alla försök att "roa" och efter det går det bara utför. Eller rättare sagt, Park petar fortfarande in en del lite skeva skämt, men man känner inte längre någon större lust att garva. Tyvärr är det omöjligt att sluta titta. Det är inte en sådan film som låter sig stängas av och avfärdas, här får man vackert se klart och sedan försöka sammanfatta den grå känslan som nu huserar i sinnet. Finns det inget halmstrå av hopp eller glädje att klamra sig fast i? Kan man kanske åtminstone låta sig muntras upp vid tanken på att några av offren var "onda"?

Ryus dövhet ger upphov till ett par riktigt jobbiga scener, men är kanske inte en så oumbärlig del av handlingen som man skulle kunna tro. Viktigare är kanske hur den ökar på känslan av isolering och ensamhet. Med tanke på att dessa är de känslor man huvudsakligen tar med sig från filmen är det väl tveksamt om man törs rekommendera den. Oavsett hur härdad av hårda scener man tycker sig vara, så kommer man om man besitter ett uns av empati må rejält dåligt av att följa "Hämnarens resa". Inte för att det är något man alltid ska undvika (hur skulle isåfall Haneke förtjäna sitt uppehälle?), men det är långt ifrån säkert att filmens allvar är av den arten man känner sig berikad och klokare av.

Känn dig varnad eller manad, "Hämnarens resa" är en av de jobbigaste filmer jag sett.

© Anders Lindahl
2006-12-03



Originaltitel: Boksuneun naui geot
Sydkorea, 2002
Regi: Chan-wook Park
Med: Dae-yeon Lee, Se-dong Kim, Bo-bae Han, Ji-Eun Lim, Du-na Bae, Kang-ho Song, Ha-kyun Shin

Genre: Action, Drama
Svensk biopremiär: 2004-03-26

Relaterat: Lady Vengeance (2005) Old Boy - Hämnden (2003)







     

Dela |