The Passion of the Christ (2004)

Respekt

5 russin

"I'm hoping, praying/Lord, I'm saying/I believe my time ain't long..."

Nej, det här är inte från filmen. Det här är vad jag lyssnade på under promenaden till bion. Raderna upprepas med hypnotisk intensitet under de fem sista minuterna av låten "Won't get to heaven" med Spiritualized. För att komma i stämning, liksom, även om det inte var helt igenom planerat. Väl inne i mörkret värmdes vi upp med soundtracket från "Pulp fiction". Bör jag dra någon slutsats av det, med tanke på det aktuella passionsdramats omvittnade blodbad? Nej, jag motstår frestelsen eftersom jag tänker dra tillräckligt många slutsatser ändå.

Men, vad kan man egentligen säga om den här filmen som inte redan sagts? Vid en genomgång av diverse tryckt och cybernätiskt stoff tränger bilden av en splittrad skara filmkritiker, teologer och andra tyckare fram. "Vad är egentligen de goda nyheterna?" undrar Newsweeks filmkritiker David Ansen som avfärdar anklagelserna om antisemitism, men menar att filmens övervåld skapar en distans. I samma tidskrift gör dock Jon Meacham en längre granskning av Mel Gibsons källor och de små, men potentiellt inflammatoriska avvikelserna från huvudspåret; Nya testamentets fyra evangelier. Förutom dem har Gibson inspirerats av två nunnors visioner från 1600- respektive 1700-talet. "The goriest story ever told" kallas filmen i Time, som anspelar på spektaklet "The greatest story ever told" från 1965, med Max von Sydow i rollen som Jesus. Chicago Sun-Times välkända filmorakel Roger Ebert håller med om att filmen är väldigt våldsam, samtidigt som han hyllar den för dess levande, osminkade beskrivning av en historisk händelse och dess betydelse för många människor idag. Motpolen är kanske Jonathan Rosenbaum, också han Chicago-baserad. "Om jag vore kristen skulle jag bli förolämpad över att låta det här primitiva, pornografiska blodbadet tala för mig", mässar han i Chicago Reader.

För mig verkar Gibson få stå till svars lika mycket för sina - och sin fars - åsikter som för sin film. Han är katolik med konservativa värderingar i många frågor. Men om den här filmen är antisemitisk bör man rimligen anse att evangelietexterna också har sådana ansatser. Det är möjligt att medeltidens passionsspel användes för att underblåsa judehat, men jag kan inte se den tendensen här. Det är omtumlande tider vi lever i, med terror, anklagelser och konspirationsteorier som avlöser varandra. En värld i allvarlig kris. Mitt i allt detta landar en film som mot de flesta odds blivit en omedelbar succé, i alla fall i USA och förtjänar att ses för vad den faktiskt visar, inte bara nagelfaras för vad den utelämnar eller påstås vara ett uttryck för.

Är det den mest kontroversiella och vattendelande filmen någonsin, som en del vill ha det till redan? Flytta på er: "Natural born killers", "Pulp fiction", "Viljans triumf", "Nationens födelse"... Exakt vad är det då som skiljer Gibsons "Passion" från TV-serien "Jesus från Nasaret", musikalen "Jesus Christ Superstar" eller den mest spridda av dem alla, "Jesus" (helt enkelt), från 1979. Den sistnämnda är faktiskt världens mest översatta film (717 språk) och flitigt använd av troende i utåtriktad verksamhet. Trogen texterna från Bibeln, men tyvärr nästan totalt livlös, så lyder min egen dom över den. Gibsons film är något helt annat. Men varför väcker den sådana protester? Är det bilden av romaren Pilatus som motvillig bödel? Att översteprästen Kaiafas och Stora Rådet är de drivande krafterna bakom dödsdomen, med stöd av en hånfull folkmassa? Det är inte mycket som är nytt här - egentligen. Det mesta i Gibsons och Benedict Fitzgeralds manus har berättats förut på ett snarlikt sätt, utan att väcka hälften så ont blod, så vitt jag vet. Men jag vet ju inte allt.

Frankrike sägs bli utan distribution. Den här gången är det faktiskt inte myndigheterna som slagit till i sin iver att skapa ett så sekulärt strömlinjeformat samhälle som möjligt. De har ju tidigare förbjudit slöjor och andra religiösa symboler i offentligheten. Men nu är det filmbolagen som fegar, tydligen. Pourquoi?

Det har hävdats att det finns politiska undertoner i filmen och att varje epok får den Jesus-film den förtjänar: nu är det de neokonservativas tur. Ja, inte tänkte jag på George W. Bush eller Donald Rumsfeld som världens frälsare när jag såg spikarna drivas in i Jesu händer i en naturalistisk, smärtsam scen på slutet (ursäkta om jag avslöjat något som förstör överraskningseffekten, men jag tror inte det). Men jag kan respektera åsikten att filmen ger en negativ bild av mänskligheten. Hela världens skuld är en del av Gibsons vision. Men han kommer säkert att lastas för många andras visioner och tolkningar ett tag framöver.

Jag beundrar hans... just det - vision. Jag behöver inte hålla med honom om att Andra Vatikankonciliet på 1960-talet ruinerade sanna katolska traditioner (jag är ju inte katolik, men tycker att det verkar ha varit ett steg framåt för dem) eller alla hans värderingar i övrigt. Filmen står för sig själv. Gibson förutsätter - optimistiskt eller inte - att publiken redan har en hum om mästarens liv & lära. Därför lägger han nästan all kraft och koncentration på den sista natten och dagen. Med jämna mellanrum infogas flashbacks på Jesu barndom, bergspredikan, den sista nattvarden med mera, men de är korta. Det är en obarmhärtig skildring, en på gränsen till dårskap detaljrik dödsdans, men hela tiden med ett bestämt mål i sikte. Kan man tala om meningsfullt våld i film? Som kontrast till Quentin Tarantinos medvetna meningslöshet och fixering vid stil före substans, ett världsfrånvänt men ytligt sett attraktivt våld som uppvisning. "Passion" har substans.

"Det gör ont" heter tydligen Sveriges bidrag till Schlager-EM i år. Jag har av geografiska skäl inte hört den än, men... det kan göra ont att se den här filmen också. Min personliga slutsats är att det "vale la pena". Det är värt det. Jag vet inte om någon film jag sett senaste halvåret, möjligen "21 gram", kommer i närheten av samma emotionella effekt. Det är inte den mest analytiska eller intellektuella film som gjorts på samma tema. Gibson går på känsla, mot märgen. Han tar inga fångar utan verkar ha sett genomförandet av sitt drömprojekt som en fråga om liv och död. Stämningen byggs upp mer och mer, upplevelsen blir verkligare och verkligare. Filmen har ett flöde som leder den framåt, obevekligt. Det handlar om att tro på det man ser, det behöver inte vara bokstavligt även om det borde underlätta. Miljoner människor världen över levde sig in i "Sagan om ringen"-sviten för att de ville tro på den. Gibson arbetar på ett liknande sätt.

Det är fullt förståeligt om en del drabbas av motvilja, rent förakt eller tycker att våldet blir för mycket. Det kommer antagligen en punkt där man antingen fortsätter sugas in i svaveloset eller snedtänder. Det sistnämnda hände mig när jag såg "Patrioten", där Gibson hade huvudrollen men inte själv regisserat. Den styrka som han däremot visade i "Braveheart" återkommer här och många frestas dra paralleller mellan den filmens självuppoffrande hjälte och Jesu kamp här. Tortyrscenerna här är svårsmälta - det är de verkligen - men samtidigt känns de nödvändiga när man valt att sätta huvudpersonens lidande, prövning och ensamhet i centrum.

För ett tiotal år sedan kritiserades "Kristi sista frestelse" hårt för sin fria och inte så bibelbundna tolkning av Jesu natur och självbild. De som tog fram bannbullan då är väl i många fall samma personer som välsignar Gibsons företag. Men vad som är slående likt i de två filmerna är musiken. Peter Gabriels tonsättning av Martin Scorseses film ekar i John Debneys orienten-möter-occidenten-harmonier. Det kan bli för mycket av det goda även här, men jag har en ganska hög toleranströskel när det gäller lätt storhetsvansinniga orkestrationer i möte med mellanösterns mystik och rytmik.

Effekter. Ja - Mel tar till alla medel för att väcka engagemang. Bryter man sönder filmen bit för bit med ett illvilligt sinnelag så kan man säkerligen komma fram till att allt är rök och speglar, trick enkla att genomskåda. Men jag tror att det också finns en övertygelse bakom. Det gör att "Passion" känns tyngre, mer genuin och bara en bråkdel så manipulativ som en rad filmer jag skulle kunna räkna upp om jag inte var medveten om den här textens redan besvärande längd. Suggestionskraften ökar hela tiden. Första kvarten letade jag efter konstigheter i kulisserna och försökte vänja mig vid arameiskan, men sedan...

Satan är en intressant karaktär, spelad av Rosalinda Celentano som en androgyn andevarelse, en svävande psykoterapeut med onda avsikter. Något lite i linje med Gollum i "Ringen" men helt utan comic relief-kvaliteter. I ögonblicksbilder tornar även scener från thrillern "The Cell" upp sig i minnet. Andra demoniska figurer kantar stegen, som när förrädaren Judas möter sin undergång. Frestaren finns ständigt i faggorna, vill övertala Guds son att överge sitt uppdrag och manar fram domedagsbilder à la Hieronymus Boschs målningar. Andra ansikten som plötsligt fokuseras i folkmassorna kan föra tankarna till de märkliga munkarna i "Rosens namn". Det är inte så finstilt, men fascinerande.

Monica Bellucci är Maria från Magdala. Hon säger inte mycket i filmen, men liksom Maia Morgenstern (som jungfru Maria) zoomas hon ofta in och talar utan ord. I den här versionen antyds att Maria Magdalena är samma kvinna som räddades från stening när Jesus bad den som var utan synd att börja. Inte direkt solklart enligt evangelietexten, men en konstnärlig frihet som är helt acceptabel i mina ögon.

Jim Caviezel, precis som regissören troende katolik, gör Jesus. Det ironiska med tanke på kritiken är ju att han antagligen är den mest judiske Jesus som setts på film. Med skägg och hårsvall är Caviezel svår att känna igen från tidigare roller. Bara den fysiska prestationen var en prövning, enligt intervjuer där han berättar om blixtnedslag under bergspredikan, köldskador under korsfästelsen och piskrapp som tog vid sidan av skyddande material. Är det svårt att göra det han gör annars? Större delen av filmen vacklar han plågad och pinad, med igenmurat öga och rödstrimmig av rappen, framåt mot fullbordan av sin övermänskliga uppgift. Han är DÄR, utan överspel inkarnerande en person i sin svåraste stund. Jag har svårt att invända mot hur han gör det. Caleb Deschanels kamera växlar efterhand mer och mer mellan kaotiska översiktsvyer och närbilder som närmar sig ett försök att gå in i människosonens inre, andliga kamp, något som är svårare att illustrera än det yttre lidandet.

Starka scener att hålla ögonen på är mötet med Simon av Kyrene, mannen som motvilligt åtar sig att bära korset men upptäcker något han inte kan förklara längs vägen. Mariornas maktlösa kamp och klagan längs Via Dolorosa och på Golgata är en röd tråd och så kommer den ofrånkomliga konfrontationen med de två rövarna som korsfästes samtidigt och reagerar helt olika. Och så den diskreta, men poetiska glimten av uppståndelsen ur graven.

Är det här hela historien? Nej, naturligtvis inte. Den film som gör alla andra om samma person överflödiga? Nej, det försöker den inte heller vara. Gibson har velat fylla ut en lucka och fylla den så mycket liv som möjligt - även om det handlar till 90 procent om lidande och död. Men det har han gjort med sitt hjärteblod. Om det kan man tycka vad man vill. Jag säger: respekt. Om hans idé att göra västernfilm av mackabéernas uppror är lika lysande tänker jag inte profetera över.

Vad jag hörde på efteråt? Ja, efter "Won't get to heaven" kommer "Lord, can you hear me". Inte helt fel i fas det heller, vill jag hävda.

© Johan Lindahl
2004-03-24

Källa: Scanbox

Originaltitel: The Passion of the Christ
USA, 2004
Regi: Mel Gibson
Med: James Caviezel, Monica Bellucci, Maia Morgenstern, Claudia Gerini, Rosalinda Celentano, Francesco de Vito, Hristo Jivkov, Mattia Sbragia, Hristo Shopov

Genre: Drama, Religion/filosofi
Svensk biopremiär: 2004-04-02
Teman: Romerska riket Tjugohundratalets bästa filmer

Relaterade artiklar
Decenniets bästa filmer

Relaterat ur russinbloggen
2002-09-22: Jesus på originalspråk i film av Mel Gibson
2003-08-13: Kontroversen fortsätter kring Gibsons film
2003-12-22: Påven säger OK, så ADL hakar på


Ingår i följande teman


Romerska riket

Tjugohundratalets bästa filmer





     

Dela |