Trolösa (2000)

Självförakt, självplågeri och inre skärseld, och lite humor också

5 russin

Bergman. Och hans kvinnor... Det påstås att den här historien har viss självbiografisk bakgrund. Men om det här skulle vara en slags terapi i den form som konstnärssjälars personliga uppgörelser med sig själva gärna tar sig, så är det ändå inte det viktigaste eller mest värdefulla med den här filmen. Hans manus i händerna på Liv Ullmann blir en svårförglömlig film, nästan trots att den innehåller allt som är typiskt för Bergman. Alltså rent innehållsligt. Med det säger jag inte att det skulle vara något fel på Bergmans formspråk när han själv styr sjösättningen av sina inre demoners djonker. Tvärtom, typ, fast ändå inte riktigt. Jag blir nästan alltid imponerad av hans egenregisserade filmer, men kanske oftare full av beundran än verkligt berörd.

Varför? Jag funderade senast dagen före den här filmvisningen (ingående i en kulturvecka med europeiska moderna mästerverk, enligt marknadsföringen) på vad jag har svårt för i Ingmars värld. Personerna i den ställer till det för sig och lider svårligen, trots att de borde ha förutsättningar att göra något riktigt av sina liv. De är ofta bortskämda och förtjänar inte min sympati. "Låt dem lida!" tänker jag oftare än vad som är PC att erkänna offentligt. "Trolösa" handlar om människor i teater- och musikelitens Svea. De har framgång, fint umgänge (i den mån de vill umgås), kanske rentav en fin villa på Lidingö... men de går ändå att relatera till. När filmen blir teatralisk i överkant, så är det av en orsak. Personerna avslöjar sig själva när de kläcker ur sig saker som "det där var väl en usel scen" och Bergman/Ullmann vill att vi ska veta om det. De är miljöskadade, försöker ståta med en viss självdistans men lyckas inte så bra.

Formen är speciell, kanske frånstötande självbelåten för många, med sina ständiga hopp mellan författaren, hans musa/sageslämnare/spöke från det förflutna - och historien som rullas upp. Det är säkert avsett som ett ödesdrama i gammal god grekisk antik anda. "Trolösa" tar tid på sig (cirka två och en halv timme) och ser kanske ut att ta slut några gånger innan den verkligen gör det. Men det finns hela tiden hemligheter kvar att avslöja och det blir ofta så otroligt intensivt att jag lyckas häpna. En närkamp om lust, nöd och personligt ansvar som verkligen dras till sin spets.

Författaren (Erland Josephson) sitter på sin (Får?)ö och funderar. Söker han efter en sanning eller bara något att skriva om? Den mystiska Marianne kommer till hans sida från en annan dimension. Hon spelas, liksom kvinnan i berättarens berättelse av Lena Endre. Hon vet inte riktigt varför hon egentligen börjar bedra sin make Markus (Thomas Hanzon), dirigenten med en lysande karriär, med deras mångåriga vän, den intelligente och lyhörde, men samtidigt hetlevrade och ibland hotfulle David (Krister Henriksson). Hon gör det trots att "alla varningsklockor ringer" och att han nog har "fler fiender än vänner".

Vad är orsaken? Det ser ut som en av de där barriärerna som inte skulle kunna brytas, men det händer. Fler än en person gör ett val. Markus är ofta utrikes och verkar inte ha en aning om att det här skulle kunna hända, trots att han testas av en ibland alltför impulsivt uttrycksfull Marianne. Han vet att hon och David samtidigt ska vara i Paris (givetvis, vilken annan stad skulle duga som startpunkt för förbjuden kärlek i detta sällskap?), men...
- Det vore förräderi. Och det står inte inskrivet i era manus.

Det finns också en dotter med i bilden och den situation som uppstår kommer att påverka henne, kanske mer än alla de andra. Och filmen viker inte undan för någon av alla svåra frågor som väcks. Utan att gå in på händelseutvecklingen alltför utförligt så är det här en grundlig genomgång av alla konsekvenser.

Vore det helt utan humor skulle det inte hålla, men vad sägs om repliker som:
- Han sa att det var roligare att ligga med mig än att dirigera Stravinskijs "Våroffer".
Det säger i alla fall en del om vilka perspektiv de här individerna håller sig med.

Det får liv genom att framförallt Lena Endre och Krister Henriksson gör sitt yttersta och agerar på ett sätt som är svårt att hitta bra adjektiv för. I en film med måååånga närbilder, lååånga samtal och stillastående stativstudier där kameran bara väntar snällt på nästa urladdning, finns hela tiden spänningen. Vad hände sedan? Vad händer nu? Är berättaren själv en del av berättelsen eller inte? Det finns också roande bisatser, som när regissör David repeterar en "antiteater" med en grupp välbekanta svenska skådespelare i rollerna som sig själva, mer eller mindre. De ser ut att ha en otacksam uppgift med en uppsättning av "Ett drömspel" på god väg att haverera. Man frågar sig hur de håller sig allvarliga, men de är ju skådespelare.

Det här löper alltså regelbundna risker att sluta i navelskåderi, stelopererat filmad teater om en sluten värld, där få andra kan känna sig hemtama, men det blir ändå universellt, hävdar jag från djupet av mitt skeptiska innandöme. Det blir begripligt och befriande i en bransch där man hellre banaliserar brustna löften och förtroenden än gör något brännande av berättelsen om dem. Trots att svensk film borde röra sig mer utanför familjens ömma sköte så finns det skäl att stanna innanför det ibland. "Trolösa" handlar om personer som till slut nästan kvävs av självförebråelser, för att inte säga självförakt, självplågeri och inre skärseld. Det handlar om skuld, svartsjuka, sorg och socialförvaltningens viktiga samhällsbärande funktion. Om ljuset i slutet av tunneln? Det säger jag inte.

© Johan Lindahl
2004-02-08

© 2000 SVERIGES TELEVISION AB & AB SVENSK FILMINDUSTRI

Originaltitel: Trolösa
Sverige / Norge / Tyskland / Italien / Finland, 2000
Regi: Liv Ullmann
Med: Lena Endre, Erland Josephson, Krister Henriksson, Thomas Hanzon, Michelle Gylemo, Philip Zandén, Marie Richardson

Genre: Drama

Visas i SVT24 2018-10-18, 22.00







     

Dela |