Fyra nyanser av brunt (2004)
Om Sverige i tiden?
Är det här en film om just Sverige? Med sin logotyp bestående av en riktigt nedslående variant av flaggan, sitt intro med fina flygvyer över städer, vattenfall och åkrar till parodiskt pampiga orkestertoner och sina stundtals sjukt träffsäkra små bilder av vår verklighet verkar "Fyra nyanser av brunt" ha den ambitionen. Men man berättar ju om det man känner bäst till, och om Killinggängets karaktärer är väldigt igenkännliga så är de nog också ganska universella. Det är i alla fall inte någon annan svensk film jag spontant jämför "Fyra nyanser" med utan "Magnolia".
Med det menar jag inte att P.T. Andersons mästerverk skulle vara det uppenbara mål de siktar mot, utan snarare att blandningen av mestadels sorgliga människor fungerar mycket bra ihop, trots att historierna endast har tematiska kopplingar och att känslan som infinner sig när filmen är slut är snarlik. En diagnos över människan har ställts och ingen uppenbar medicin kommer på förslag, men vissa sjukdomar helar sig av sig själva. Andra inte…
Det är synd om människorna, hur som helst. I Killinggängets Sverige, åtminstone Dalarna, Skåne, Göteborg och ett fint badhotell någonstans hittar man inte många väl fungerande och lyckliga individer. De få som verkar nöjda med livet gillar man heller inte riktigt, så det verkar vara ett synnerligen sorgligt släkte, människorna. Men det kan ju bli bra film trots det, eller just därför.
En trägubbe föreställande någon gammal borgerlig politiker kan utgöra ett hot för ett annars till synes lyckligt äktenskap. En serie gruppsamtal på medborgarskolan (som egentligen var menade som en matlagningskurs?) leder till allt mer omskakande avslöjanden. En man blir svårt brännskadad när han ska förevisa sin arbetsplats för sin problematiske son. En excentrisk och stormrik travkusk har arrangerat en märklig begravning och agerar voice-over till åtminstone den del av historien som rör hans nära och mer eller mindre kära, och kanske också till filmen i stort om man tolkar lite fritt.
Lite förenklat kan man kalla första halvan för den mörkt komiska, medan de lite hysteriska skratten i den senare delen av filmen mest ersätts av dämpade eller chockerade tystnader. Alfredsson och killingarna lyckas helt i sitt uppsåt om detta nu är att faktiskt i första hand göra en allvarlig film, där man kan skratta till en början men snart nog hellre vill att de ska gå de arma stackarna någorlunda väl, utan att man för den sakens skull känner någon större sympati för de flesta av dem. Jag kommer faktiskt på mig själv med att undra om ens manusförfattarna tycker om sina figurer, och svaret känns inte helt självklart.
Det finns ju undantag. Djurkrematören Christer (Gustafsson) är inte bara en påfallande fantasilös människa, vars loja sätt att leva livet gör en nästan frustrerad, utan också när det kommer till kritan en "kämpe", som sjuksköterskan säger. Och den gamle magikern, som plötsligt får finna sig i att hans hustru faller för en låtsas-klok spelevink från Danmark, vinner ens sympati genom att på ett liknande sätt vara tråkig men vettig.
Det är som ni säkert märker mycket som ska avhandlas. Många människor dyker upp och spelas i allmänhet mycket väl, även av det inre gardet, som väntat. Det är inte ens någon mening med att peka ut individuella bragder, de gör alla minst en bra roll, och har till sin hjälp "vanliga skådisar" i relativ toppform. Filmen balanserar för det mesta mellan vriden komik, djärv provokation och nästan vanligt drama, men känns mot alla odds till slut som ett sammanhållet och genomarbetat tillskott i minigenren "människor i vår tid".
Det viktigaste, efter att skratten ebbat ut och man slutat imponeras av att de "kan och vågar" är förstås ändå att filmen berör. Svaren är inte alltid enkla. Förlåtelse i all ära, men alla väljer inte den vägen. Och om man ska koncentrera sig på det egna kan andra komma i kläm. "Fyra nyanser av brunt" är en film som jag lämnade på ett modstulet och nedslaget humör. Den fungerar så väl att jag faktiskt inte i första hand gladdes över att killingarna lyckats så väl, utan tyckte synd om de karaktärer de skapat. Jag är dock inte säker på att de historier de berättar verkligen krävde 3 timmar och en kvart, eftersom longörerna faktiskt infinner sig emellanåt. Men de kanske gärna ville hamna på Mastodontfilms-Mats lista.
© Anders Lindahl
2004-01-25
Originaltitel: Fyra nyanser av brunt
Sverige, 2004
Regi: Tomas Alfredson
Med: Robert Gustafsson, Johan Rheborg, Henrik Schyffert, Jonas Inde, Maria Kulle, Ulf Brunnberg, Karl Linnertorp
Genre: Drama, Komedi
Svensk biopremiär: 2004-01-30
Teman: GFF2004
Relaterat ur russinbloggen
2002-12-20: Kommande helaftonfilm från Killinggänget
2004-04-06: Nytt danskt pris gick till "Fyra nyanser"
Ingår i följande teman
