The Hunted (2003)

Ett halvdant hopkok

- And God said to Abraham "kill me a son"...
- Where do you want this killing done?
- Out on Highway 61.

Jag är inte säker på att jag fick med allt ordagrant i den dialog som utspinner sig mellan skaparen och hans utvalde i Bibelns Gamla Testamente. Eller, i den här utbroderade, amerikaniserade versionen författad av Bob Dylan och framförd av Johnny Cash. Den nyligen avlidne countrylegendens knarrande stämma sätter standarden genom sin strategiska närvaro alldeles i början av filmen. Aha, här väntar alltså en actionhistoria med arketypiska drag, kan man höra sig själv tänka... Storstilad symbolik väntar.

Sedan tar det inte många sekunder förrän trovärdigheten spänns till bristningsgränsen i ett försök att ge en bakgrund till vad som senare ska utspinna sig. Kosovo i slutet av 1990-talet, en av de platser på jorden där blodet flutit i stridast strömmar de senaste decennierna. Vi tror oss väl veta det mesta om de konflikterna nu, utan att egentligen förstå så mycket. Enligt den här filmens historieskrivning fanns i alla fall några av de hemligaste av de hemliga förbanden från USA:s plantskolor in The Art of War på plats för att rensa upp utan att synas. Vi hör en officer snabbt slänga ur sig information som han rimligtvis borde ha delat med sig av aningen tidigare än sekunderna innan han skickar in sina underlydande i infernot. Den serbiske befälhavaren har massakrerat tre byar (om jag minns rätt) och är på gång med sin fjärde, men "vi går in med hjälp av flygunderstöd från NATO ungefär...NU!".

Jag tvivlar inte på att den situation som beskrivs här har verklighetsbakgrund, efter all mediebevakning av Balkans onda cirkel (medan täckningen av den värsta konflikten efter andra världskriget, den i Kongostaterna, varit något mer begränsad). Men barbarin är så mekaniskt beskriven, med så givna medel, att William Friedkins ambitioner redan där verkar lågt ställda. Det har redan gjorts flera starka filmer om Jugoslaviens upplösning, som "Underground" och "Harrison's flowers" och här är det bara med som en kuliss. Jag borde egentligen inte uppehålla mig så här länge vid en prolog, men Friedkin & manusfolket har knappast valt just den här bakgrunden av en slump. Filmen ska handla om konsekvenser av posttraumatisk stress och nu är Vietnam för långt bakåt i tiden - och kanske utslitet i sammanhanget. Bättre att ta ett exempel där USA inte framstod som förlorare och dessutom hade, som det brukar heta, världssamfundet bakom sig.

En flicka går omkring bland liken och letar efter en docka. Det borde vara gripande, men här känns det lättköpt, ett dramaturgiskt knep bland andra och tankarna far snarare iväg till den satiriska "Wag the dog" med sitt simulerade krig, än till den grymma verkligheten. I skuggorna ruvar Aaron Hallam (Benicio del Toro), väntande på sin chans att strimla den sataniske serbiske befälhavaren till slarvsylta. Det är överhuvudtaget mycket strimlande i den här filmen. Det allra grövsta utanför bild, kanske bör tilläggas.

Aaron Hallam dekoreras i nästa andetag för sina insatser för "fred och demokrati" i en scen som kanske kan karakteriseras som ironisk - men jag är inte säker. Sedan får vi stifta bekantskap med farbror L.T. Bonham, en viltvårdare som tar sin uppgift på stort allvar. Den som lägger ut olagliga snaror i skogen kan räkna med att få dem om sin egen hals. De militära uppdragen som instruktör i överlevnads- och inte minst avlivningsteknik vill han helst glömma, men som för så många andra filmhjältar kallar hans förflutna honom tillbaka. Någon nackar jägare i en annan skog och L.T. är snabb att identifiera en av sina forna elever som förövare - Hallam.

Filmen fortsätter med ett förlopp där hela historien skulle kunna sluta en kvart senare, men ett av de i Hollywood så vanliga revirbråken mellan myndigheter ser till att den inte gör det. Och hur många som än sätts in i den fortsätta jakten på rovdjuret står det snabbt klart att det här handlar om en uppgörelse mellan två män, läraren och hans urspårade adept vars "battle stress has become so deep it's part of his personality". L.T. har sina egna trauman , till exempel höjdskräck som givetvis måste konfronteras enligt spelets regler. Han har förmodligen också skuldkänslor för att... ja, ni får väl se själva. Abraham och Isak-syndromet ställs på sin spets då L.T. upprört refererar till Hallam som "my boy", när operationen är på väg överstyr och polisens metodologi inte håller måttet.

Filmen strör också en del populärvetenskapliga tankekorn omkring sig, om djurrätt och människans kanske inte så självklara plats överst i näringskedjan. Men det känns också mest som en bekräftelse på att William "Exorcisten" Friedkin tror sig ha regisserat något mer mytiskt och tankeväckande än han verkligen gjort, möjligen inspirerad av "Den sista färden". Det liknar mer ett halvdant hopkok på "First blood", "Skjut för att döda" och "Jagad" (just det, Jones genombrott i den här genren). Själva jakten är inte helt hopplöst iscensatt. Här har vi grabbar som drar snabbt (kniv alltså, skjutvapen är för veklingar) och kan gillra en fälla i förbifarten. Man kan också ta del av en intensivkurs i konsten att slipa sina egna vapen under primitiva förhållanden och hur man sedan använder dem för att taga folk av daga. Möjligen har någons armé redan skaffat sig rättigheter att använda filmens flashbacks i utbildningsverksamheten.

Men helheten är ungefär lika upphetsande som sportsidorna i en nordamerikansk dagstidning.

© Johan Lindahl
2004-01-05

Originaltitel: The Hunted
USA, 2003
Regi: William Friedkin
Med: Tommy Lee Jones, Benicio del Toro, Connie Nielsen, Leslie Stefanson, Rex Linn, Ron Canada, Eddie Velez

Genre: Action, Thriller
Svensk biopremiär: 2003-04-25

Sök