Den siste samurajen (2003)

Frid genom strid

4 russin

Vilken sorts film är det här - egentligen? Den oftast allvarsamma tonen vittnar om ett intresse för en främmande, svunnen kultur, men gesterna är lite för populistiskt svepande för att vi ska komma riktigt nära det där filosofiska planet som filmarna i varje fall ibland verka vilja ge sken av att vilja uppnå. Det här är mer av en mogen matinéfilm med en del lätt igenkännliga koder, parade med exotismens charm och en genomgående högre intelligensnivå än filmer som, säg, "Den 13:e krigaren". Alltså något i samma ådra som "Braveheart" och "Gladiator", kraftfullt, laddat med symbolik, spänning och ofta ganska inspirerande om än motsägelsefullt. Och i den genren är det riktigt bra. Perfekt för alla som inte fått nog av ära, heder och storslagna kampscener efter Ringen-trilogins fullbordan.

Tom Cruise gillar verkligen fysiskt krävande roller där risker ingår i jobbet. Enligt uppgifter med fin förhands-PR-funktion skulle han här ha varit nära att bli ett huvud kortare under inspelningen. Det är klart att det vore omanligt med attrapper av plast eller dylikt i ställer för klingande metaller. Svärden svingas och blodet flyter i filmen, men det slår aldrig över i en gore-fest. Bataljerna är skickligt (vad annars?) och hetsigt iscensatta, klippen rappa men ibland uppbrutna av slow-motionpartier som ska stämma till...ja, är det eftertanke eller ännu mer adrenalintillförsel?

"Den siste samurajen" är en hyllning till helgjutna krigare med själ. De vill egentligen bara tjäna kejsaren och sitt lands traditioner och de gör det genom uppror mot de krafter som vill sälja ut örikets identitet - om jag förstått det rätt. Politiska intriger rör sig kring manschettmännens försök att skapa ett modernt land med internationella relationer efter en längre tids isolering, men till priset av utslätning och svek mot gamla fina ideal. Filmen lyckas aldrig riktigt förklara exakt vad som är på väg att gå förlorat så att jag blir övertygad om varför det är så viktigt att bekämpa utvecklingen, men är ändå engagerande, underhållande och på sina ställen tankeväckande.

Nathan Algren (Cruise) är en veteran från amerikanska arméns kamp mot indianerna. Han är bitter och förföljd av minnesbilder som fladdrar förbi i flashbacks. Motvilligt eller i brist på något annat mål i sitt liv tar han uppdraget att träna japanska rekryter till den styrka som ska krossa ett pågående uppror. De är inte mogna, men skickas ut till en väntande katastrof. Vad hjälper de nya skjutvapnen mot samurajernas expertis med de gamla goda pilbågarna och sablarna, dessutom beväpnade med en inre styrka som Algren får stifta närmare bekantskap med efter att ha tillfångatagits av fienden. Och så börjar han förändras och fundera över om livet kan ha en mening även för en cynisk överlevare som slutat bry sig om det mesta.

Edward Zwick är en duktig genrefilmare som aldrig direkt visat prov på ren genialitet. Han har ändå gjort några ofullkomliga men intressanta filmer som "Belägringen" och "I sanningens namn", men Cruises visioner betydde säkert lika mycket här när John Logans manus iscensattes. Tillsammans rör de sig mot Kurosawa-land, men mina associationer går lika ofta mot en del något nyare och mindre konstnärligt kanoniserade företeelser (vilket kan bero på att jag inte sett så mycket Kurosawa som jag borde). Någon som erkänner att de kommer ihåg TV-serien "Shogun" med Richard Chamberlain som skeppsbruten äventyrare i Japan någon gång på 1600-talet, typ? Den visades för snart 20 år sedan och har väl även tinats upp någon gång sedan kabelkanalerna kom till oss från ovan.

John Frankenheimers film "The Challenge" med Scott Glenn har också en liknande story, men i mer nutida miljöer. Jag såg den på TV för något dussintal år sedan och vill minnas att jag tyckte ganska illa om den, men någonstans har den ändå fastnat. Jag kan dock inte minnas att den hade någon direkt humor. I "Den siste samurajen" finns, trots det högstämda tonläget, en hel del kulturkrockskomik. Framförallt när Algren ska försöka hitta in i den livsstil som erbjuds efter att rebellerna, till synes obegripligt, inte gjort slut på honom.

Ödet spelar stor roll för deras syn på tillvaron och inte minst för ledaren Katsumoto (Ken Watanabe) som någonstans lärt sig engelska och vill öva genom "konversationer" med sin fånge. Han anar en mening. En riktigt het romans hör väl också till äventyrsfilmer, men här ligger den och trycker under ytan. Algren stuvas in hos Taka, änkan efter en av de fallna kämparna och spänningen går på sparlåga i väntan på...ja, se själva. Swick tar inte alltid de givna vägarna, men filmen dras ändå med ett problem i att den verkar röra sig, visserligen i en vid och vacker båge, men ändå obevekligt mot ett inte alltför oväntat mål. Sensmoralen är ju på något sätt given redan i titeln, men vad händer på vägen dit och exakt hur ska denna legendariska era i japansk historia och mytologi avrundas? Det gör man i alla fall något intressant av. Och vem är egentligen den siste samurajen?

Ärans män respekterar varandra, även om de kan stå på olika sidor - det är en av lärdomarna i en film där man i första hand kan tjusas av frenesin i fältslagen och som motvikt de stillsamma stunderna där Algren och Katsumoto förundras över skönheten i naturens under. Det handlar kanske om att söka det sällsamma tillståndet frid - genom strid. Ett motsägelsefullt budskap som kanske är mer attraktivt än någonsin i en tid av förvirring.

© Johan Lindahl
2004-01-26



Originaltitel: The Last Samurai
USA / Nya Zealand, 2003
Regi: Edward Zwick
Med: Tom Cruise, Timothy Spall, Billy Connolly, Ken Watanabe m fl.

Genre: Action, Drama, Historia
Svensk biopremiär: 2004-01-23

Visas i Sjuan 2018-06-22, 1.10







     

Dela |