russin.nu - vi tycker om film
The Evil Dead (1981)

"It's a little run down, but it's right up in the mountains"
4 russin

Jag skulle känna en väldig sympati för Sam Raimis filmer även om de inte var bra. I fallet "The Evil Dead" kan jag utan problem förstå dem som avfärdar den med en fnysning. För visst är den en simpel, kanske rentav lite löjlig skräckis. Några ungdomar i en stuga i skogen väcker en uråldrig ondska genom att lyssna på en rullbandspelare - det låter ju rätt dumt. Samtidigt är den av mina absoluta favoritfilmer och en av dem som skrämt mig bäst.

Sam Raimi verkar vara en anspråkslös och trevlig regissör, han är konsekvent inriktad på att göra film som i första hand underhåller men som i de flesta fall också känns lite speciell, och så har han ju gjort den där sköna karriären som alla med filmardrömmar ... hmm ... drömmer om. Från lågbudget till de riktigt stora produktionerna, allt med entusiasmen och humorn intakt.

Till charmen hör också hur de glada gossar som tillsammans gjorde "The Evil Dead" till en osannolik hit senare fortsatt att jobba ihop och skapat en trevlig triad av olika talanger. Bruce Campbells första roll (som Ash) blev en i en lång rad av större eller mindre besök i Raimis filmer (en Raimi-film utan åtminstone en liten cameo av Bruce är ett sällsynt kreatur). Producenten Robert Tapert (som hade stor kreativ inverkan på Dead) har fortsatt att jobba med Sam i alla möjliga sammanhang, från den coola TV-serien "American Gothic" till dramarysaren "The Gift" för att ta ett par exempel. Bland andra inblandade som fortsatt att cirkulera i Raimis universum finns också Joseph LoDuca, kompisitören till den bisarrt eklektiska musiken, här såväl som i uppföljarna.

Bra lågbudgetskräckisar av långfilmsdebuterande filmskapare väcker, förutom skräck, ofta en sympati hos många tittare. "The Evil Dead" är ett typexempel (liksom förstås "Motorsågsmassakern" och den relativa nykomlingen "The Blair Witch Project"). En skara filmsugna unga människor med mer idéer än pengar ger sig ut i obygden och lyckas bygga ihop något som på sitt sätt blir klassiskt. Skräck med hög budget har sällan samma förmåga att skrämma; rädsla kan väl helt enkelt inte köpas för pengar. Sammanlagt lär filmen ha gått på blygsamma 350 000 dollar att göra. För att finansiera produktionen gjorde gänget först en kortare film kallad "Within the Woods" som de visade för tänkbara sponsorer.

Vid sidan av en hel del äckel och hugg och slag med såväl yxa och spade som blyertspenna är "The Evil Dead" till bredden fylld av små bra idéer och snygga grepp. Kameraarbetet är en stor del av det hela; det subjektiva perspektivet får en ny dimension (som sedan härmats flitigt) med en kamera som svävar över vatten och rusar genom skogen i halsbrytande åkningar, ackompanjerat av ett omänskligt morrande som ibland stiger till ett ryt. Dessa åkningar är gjorda utan en SteadiCam i sikte och har en mycket cool blandning av skakighet och flyt, ibland resultatet av att två personer placerat kameran på en planka och sprungit med den mellan sig. När jag på 80-talet först stiftade bekantskap med filmen blev jag dels väldigt rädd (trots att många scener censurerats till det obegripligas gräns av välmenande men inkompetenta instanser) särskilt som de två kompisar jag hyrt filmen med bangade ur och vägra titta, lämnande mig ensam i skräckens land. Men redan då - utan att ha ett särskilt sofistikerat filmintresse - kände jag mig också manad att sedan glatt tipsa folk om denna blodiga film med dessa fantastiska åkningar.

Effekterna är inte alltid så skrämmande, men å andra sidan imponeras man av det tålamod med vilket de gjort exempelvis en lång och ganska grotesk stopmotion-animerad sekvens mot slutet. Träden som välter i skogen runt en av tjejerna och grenarna som tar henne till fånga hör till de riktigt lyckade sekvenserna - även om scenen går för långt på slutet (på kommentarsspåret till en DVD-utgåva hör man här Sam Raimi fråga Robert Tapert hur han egentligen resonerade när han kom på den idén).

Humor finns här (vilket nästan alltid är fallet i den här sortens filmer), och Raimis förkärlek för våldsam slapstick märks tydligt, vilket skulle bli ett av hans kännetecken inte minst i uppföljarna "Evil Dead II" och "Army of Darkness". Men i högre grad än många medtävlare i genren lyckas filmen också skapa en stämning. Trots den simpla handlingen och dialogen, trots att ingen då etablerad eller ens särskilt professionell skådespelare är med (vilket märks), byggs en atmosfär upp där man - om man man stänger av vuxenhjärnan - både känner med de stackars ungdomarna ute i stugan och räds det väsen som vistas i skogen utanför den. Även om våldet i filmen stundtals är otäckt så är det de mer subtila skrämselförsöken som fungerar bäst. Som en märklig scen där en av tjejerna skissar av en väggklocka och plötsligt "tas över" av någonting som får henne att rita något annat, eller trähammocken på verandan som oförklarligt gungar i den vindstilla dagen när de anländer till stugan. Hammocken slår taktfast emot husväggen med ett olycksbådande dunsande, lite som en klocka den med. Scotty sneglar fundersamt ditåt, rycker på axlarna och låser upp dörren. Enkelt och rätt kusligt.

Mot slutet är stämningen mer än otäck - den är riktigt konstnärligt gjord. Ash, ensam kvar och omgiven av hot från alla håll och kanter, försöker överleva natten och här varvas intensiv tystnad med plötsliga chocker i en mix som fångar mig även efter kanske trettioende tittningen. Kameran svävar längs taket, blickande rakt ner på den skräckslaget vankande Ash, och varje gång den passerar en takbjälke kommer ett ljud som inte har där att göra (varför skulle kamerans rörelse höras i filmen) men som sitter helt rätt. Ash fumlar nervöst med patronerna till det hagelgevär han hittat i källaren och blicken jagar ryckigt runt i rummet. Det är i de tysta stunderna när inget händer som filmen är som otäckast.

"The Evil Dead", som hittade en stor publik först när den kom ut på video (delvis tack vare ett entusiastiskt Stephen King-citat i marknadsföringen), är nu en klassiker. Jag är verkligen inte ensam om att hylla den, webbplatserna till filmens (eller hela trilogins) ära blir bara fler och fler och Sam Raimi är en stor influens hos många nya filmare. Samtidigt känns den lite som ... min film. Jag vill egentligen ge den fem russin, men låter förnuftet tala (i viss mån) och påminner mig om den där scenen som faktiskt är för smaklös (ni kanske tycker att det finns flera sådana scener, men jag får det bara till en). Fyra russin, sålunda. De mest positiva fyra russin jag någonsin utdelat, troligen.

Trivia: I John Russos bok "Making Movies: The Inside Guide to Independent Movie Production" finns ett kapitel där Raimi berättar en del om tillkomsten av filmen. Där får man bland annat veta att den ursprungligen skulle heta "Book of the Dead", men en krass men klok människa fick dem att tänka om. "Bok?, det får ungdomarna att tänka på utbildning, bort med det! Dead är bra, det får vara kvar." Och sålunda tillkom denna nästan parodiskt skräckiga titel.

Trivia 2: Av de fem huvudrollsinnehavarna är det bara Bruce Campbell som kan sägas ha haft någon filmskådespelarkarriär efteråt. Ellen Sandweiss, exempelvis, är tydligen med i en rulle som får premiär i år med det poetiskt klingande namnet "Satan's Playground", vilket är hennes första roll på 22 år. Sarah York heter för övrigt egentligen Theresa Tilly, men skapade sig en pseudonym inför filmen, hur nu det ska tolkas. Vill man veta mer om tjejerna i filmen rekommenderas den nostalgiska sajten www.ladiesoftheevildead.com

© Anders Lindahl
2003-06-26


DVD / Blu-ray
På Anchor Bays fina DVD-utgåva av filmen bjuds det bland annat på tvenne kommentarsspår. På det ena sitter Robert Tapert och Sam Raimi och häcklar Bruce Campbell i var och varannan mening på ett mycket roligt sätt ("Titta så han gömmer sig i hörnet, det är inte skådespeleri", "Bruce the coward ..." och så vidare) , på det andra får Bruce själv komma till tals. Det finns också, för de så hugade, en limited edition med omslag i latex som ser ut som människohud, designat utifrån "Naturon Demonto", den bok som ställer till så mycket problem i filmen. Den är anskrämligt ful och kanske därför värd pengarna, även om det inte vore för det extra extramaterialet.



Blu-ray, 2010-10-27

Är det motiverat att göra en Hi Def-utgåva av en film skjuten på 16mm? Anchor Bay släppte i alla fall en sådan i augusti 2010, som nådde Sverige via Sony Pictures i oktober. Och vet ni vad? Det ser riktigt bra ut. Grynigheten kommer förstås ännu mer till sin rätt, men det fanns uppenbarligen också mer detalj att hämta.

Skillnaden är, inser man när man växlar mellan den dittills bästa DVD-versionen och BD-skivan, enorm. Särskilt inledningsscenen, med dess drucket flygande kamera, är väldigt talande. I de mer stillsamma partierna är skillnaden mindre uppenbar. Utöver den högre upplösningen och att man slipper den släpighet och det färgblödande som det ändå fanns en del av så är färgerna starkare och har mer tryck. De färger som finns i den ganska begränsade skalan, alltså; höstlöven och den röda lastbilen i början lyser nu som aldrig förr. Bilden har städats från skrutt och skräp som man inte ens visste att man irriterade sig på.

Texterna i början, som såg bedrövliga ut i DVD-versionen, är nu knivskarpa och plötsligt ser man detaljer som man aldrig anat. Har de rentav gjort om dem? Men det vore väl betydligt mindre upprörande att de passat på att fixa till en så'n grej än vad Lucas gjorde med sina gamla Star Wars-filmer...

Extramaterialet är i denna release omdisponerat gentemot Anchor Bays utgåva och en del saker har fått stryka på foten - inklusive fullframe-versionen av filmen. En del material från deluxe-DVD:n från 2007 har dock fått plats, tillsammans med lite nyheter.

Bland det 'gamla' materialet finns en nästan timslång dokumentär om filmens tillkomst, gjord helt enligt den välkända formen men ack så trevlig att titta på. Att se klipp från inspelningen av en film som varit som en god vän i så många år känns verkligen speciellt. Och om detta är ens tekopp kan man ägna en hel timme åt tagningar och omtagningar i "Treasures from the cutting room floor". Okommenterat och otillsnyggat och alldeles väldigt roligt att titta på, för oss fans i alla fall. Extra kul att se en väldigt ung Sam Raimi dyka upp i bild i bland.

Gamla DVD-släppet hade ju dubbla kommentarsspår, ett med Bruce och ett med Raimi och producenten Rob Tapert. Till BD-släppet samlades dock denna trio för ett gemensamt kommentarsspår! Den komiska effekten av två spår där personerna passar på att häckla varandra går förstås förlorad, men man ska verkligen inte klaga på denna möjlighet att lyssna på järngänget när de åter (2009) blickar tillbaka på vad som blev deras genombrott.

Möjligheten att se filmen samtidigt som ett gäng hyfsat kända personer berömmer den i Picture in Picture är kanske höjden av skryt, men också trevlig tittning. De som får tillfälle att yttra sig inkluderar nya förmågor som Alexandre Aja och David Slade såväl som 80-talsikoner som Brian Yuzna och Stuart Gordon. Här ser vi till och med one-hit-undret (hittills) Dan Myrick.


Här finns lite mer smått och gott, men de viktigaste skälen till den här utgåvans existensberättigande har nämnts och uppdraget är slutfört. Join us...



   
 
   
fds
   
The Evil Dead
Originaltitel: The Evil Dead
USA, 1981
Regi: Sam Raimi
Med: Bruce Campbell, Ellen Sandweiss, Hal Delrich, Betsy Baker, Sarah York

Komedi, Skräck

Hemmabio: 2010-10-27 - Sony Picture Home Entertainment

Teman:
Zombies

Relaterade filmer
Army of Darkness: the medieval dead (1993)
Evil Dead II (1987)

Relaterade artiklar
Skrämselfilm
Dela |


© Sony Pictures Home Entertainment
© Sony Pictures Home Entertainment
Ash (Bruce Campbell) tror att han är trygg om han lutar sig mot dörren, i Sam Raimis klassiker "The Evil Dead".

Ingår i följande teman