Charlies Änglar 2 - Utan hämningar (2003)

Lättklätt, lättsmält och lättglömt

3 russin

Bergmans ande svävar tung och osalig över den dystra dimhöljda nejden. I människornas boningar härskar ångesten. Man bara väntar på att Erland Josephson ska dyka upp, dra en monolog om livets förgänglighet i extrem närbild under åtta minuters orörlig kameraföring. Eller åtminstone bedra Liv Ullmann. De mättade men av döden märkta färgerna för osökt tankarna till "Viskningar och rop", liksom den minutiöst barockinspirerade bildkompositionen, stramheten i mise en scène och tilltron till publikens tålmodighet som så småningom rikligt belönas med tidigare osagda insikter i universums dolda agenda. Just det. Nä.

- Jag får banka skiten ur folk tillsammans med mina bästa vänner. Kan det bli bättre? Detta, ett av filmens många epokgörande statements om sakernas tillstånd sammanfattar allt ganska otvunget och käckt.
Volymen var högt uppskruvad vid den här visningen (i Norrköping, avd. värdefullt vetande) och det kanske krävs. Jag frågar mig om videon överhuvudtaget kan bli ett acceptabelt forum eller bara skulle avmaskera filmens nästan historiskt ogenerade brist på mening. På bio blir det i alla fall aldrig tråkigt.
Som Cameron Diaz frankt avbryter Aftonbladets utsända:
- Allvarligt talat, vem bryr sig om handlingen?

En sådan finns i och för sig. Sagan om två ringar på vift, värdelösa var för sig men ett dödligt vapen om de dechiffreras tillsammans. Där finns namn på skyddade vittnen, däribland en av änglarna själv i egen hög person. I jakten på dessa magiska tingestar stöter de tre bländvita tandraderna på statliga tjänstemän (pålitliga eller inte?), en före detta ängel (spelad av Demi Moore, pålitlig eller inte?), en före detta pojkvän med band till den irländska maffian (definitivt opålitlig) och en stum sparkexpert som var med redan förra filmen. Bland andra.

Uppdragsgivaren Charlie är bara en röst (som tillhör John Forsythe) i en högtalare, medan hans assistent och språkrör Bosley fått ett nytt, afroamerikanskt ansikte i Bernie Mac som ersätter Bill Murray. Som ständig comic relief en i en redan lättsinnigt upplagd film har han ändå fått de roligaste replikerna och vet hur man levererar dem.

Att se ett gammalt avsnitt av serien, vilket jag händelsevis gjorde samma dag jag såg filmen, ger ingen vidare ledtråd. Det fanns en beskedligare tid när äventyr och martial arts fortfarande hade markkontakt. Charlies änglar idag har uppgått i en fas där tyngdlagarna slutat gälla och där inga actionscener är gjorda för att ens försöka verka möjliga att upprepa hemma, ens med en rejäl studsmatta. Frysta bilder, slow motion och dess motsats, bicycletas i ett vacuum, kampsporter dragna ut i absurdum i ett cybernetiskt Matrix-landskap. Såg ni förra filmen? Tvåan tar det konceptet och kavlar ut det i kubik. Onda män (mest) tar fram sina karbiner och sprayar omgivningen medan änglarna litar till kung fu, kevlarvästar och knäleder som inte tränats upp på en kvart om dagen. Deras ovilja att själva bära vapen ska enligt IMDb bero på Drew Barrymores engagemang för bättre kontroll av vapen i USA. Så det så.

Öppningsscenen från Mongoliet ser mer ut som slutscenen i den första filmen. Man börjar undra om bästa krutet bränns direkt, men energin (och budgeten) dräneras faktiskt inte där. Rockvideoregissören McG lever även denna gång högt på kombinationen 'inga döda punkter och aldrig tystnad överstigande tre sekunder' och då enbart så länge en fryst frekvens kan hålla uppmärksamheten i väntan på nästa ljud- och färgexplosion. Risken finns att den här stora subgenren desarmerar sig själv. För 15 år sedan, anno Die Hard, kunde man alltjämt göra egna sannolikhetskalkyler - "hur klarar de sig ur den här knipan, va!?", men nu är baletten och basvibrationerna kärnan som allt annat får rätta sig efter. Naturlagarna är alltså borta, inte helt konsekvent men i alla fall.

Det finns inte mycket att diskutera efteråt vad gäller handlingen, utom möjligen någon enstaka karaktärs lojaliteter som förvillats bort i den smattrande adrenalinruschen.

Det är möjligt att Charlies änglar visar en slags konstform i sin fulländning, en som kan väcka både häpnad och huvudvärk. Filmen lär dra in sina modiga miljoner (miljarder?). Den är tillräckligt korkad och marknadsförd utan prut för att inte väcka felaktiga förväntningar och tillräckligt spetsad med självdistans och gliringar åt sin egen genre (som att Lius pojkvän, skådisen Matt LeBlanc just ska ha premiär för sin film Maximum Extreme 2) för att man inte ska behöva reta upp sig över det första ledet i den här meningen som aldrig verkar ta slut… Om alla filmer såg ut så här skulle vi ha en vetenskapligt verifierad kulturskymning, men så är det ju inte än. Möjligen på sommaren.

John Cleese har kanske börjat specialisera sig på små komiska roller i storvulna filmer. Här får han mest göra obeskrivliga miner medan Matt LeBlanc inte helt framgångsrikt försöker förklara vad Liu egentligen har som födkrok. Till saken hör att Cleese ska föreställa hennes far.

Bruce Willis har också en cameo i början. Och Robert Patricks medverkan är inte det enda som för tankarna till Terminator. McG blinkar glatt till en mängd filmer han kan tänkas ha inspirerats av. Flashdance är väldigt oblygt representerad i den skaran.

Demi Moore har nog gjort en operation eller work out-runda för mycket. Hon ser sjukligt smal ut. Och de lagom lesbiska laddningarna mellan henne och Diaz är bara sökta, men hela filmen är ju en spekulation i allt som kan tänkas locka en publik, främst i skiktet mellan 14 och 24 år. Cynism rakt över? Kanske är det här ett av Bush-administrationens Weapons of mass distraction (ett uttryck, om inte myntat så i alla fall nyligen använt av filmaren Michael Moore). Må så vara. Jag orkar icke uppröras just nu, men filmen lär inte leva om i minnet så länge heller. Det är lättklätt, lättsmält (efter de våldsamma omständigheterna) och lättglömt.

Men vi förleds tro att de hade roligt själva. Om inte annat genom eftertexternas klipp från ruinerade scener när folk tappar fattningen eller balansen. Cameron Diaz roll går ju ut på att snubbla snyggt så ofta att det bör ha funnits ganska många misslyckade tagningar att välja bland.

Nu liksom sist hade jag inga större förväntningar på annat än hjärndöd underhållning - vilket i och för sig kräver en del tankearbete bakom, tro inte annat - och accepterar anrättningen. Jag knycker kodan från recensenten Richard Schickel i Time: "…if you switch all critical faculties to the OFF position, you might have a nice night with Angels" Han garderar sig dock med att man kanske inte respekterar sig själv morgonen efter.

© Johan Lindahl
2003-07-10

Photographer: Darren Michaels © 2002 Columbia Pictures.
Cameron Diaz, Drew Barrymore, Lucy Liu i "Charlies Änglar 2"

Originaltitel: Charlie's Angels 2: Full Throttle
USA, 2003
Regi: McG
Med: Cameron Diaz, Drew Barrymore, Lucy Liu m fl

Genre: Action, Komedi
Svensk biopremiär: 2003-07-02

Relaterat: Charlies änglar (2000)







     

Dela |