Spider-Man (2002)

Med stor styrka kommer ett stort ansvar och komplicerade relationer

4 russin

Jag ska erkänna det direkt; jag är ingen expert på serien i fråga - har faktiskt aldrig läst den. Däremot är jag något av en expert på Sam Raimi och kan glatt konstatera att det här är ett mycket lyckat återbesök i bekanta nejder för honom. 1990 kom "Darkman", som i allt väsentligt är en serietidningsfilm frånsett det enkla faktum att den inte är baserad på någon tecknad serie. Här är budgeten bra mycket större, men Raimis glimt i det proverbiala ögat och förkärlek för omtumlande actionsekvenser och ohöljd melodrama är intakta. "Spider Man" är helt enkelt makalöst underhållande och slår nästan alltid an rätt ton, både i det komiska och i det allvarliga.

Superhjälten spindelmannen bor inte i någon fiktiv stad som Metropolis eller Gotham, utan i New York. Han är varken rik, från rymden eller ens vuxen, utan en helt vanlig och ganska töntig kille som går sista året i high school.

Under en skolutflykt blir Peter Parker biten av en genetiskt modifierad spindel. Som man säkert kunde gissa leder det till drastiska förändringar och, huvudsakligen, förbättringar i hans fysik. Förutom en extremt ökad styrka och vighet får han förmågan att från handlederna skjuta iväg spindeltråd, vilka kan nyttjas till att Tarzan-likt svinga sig genom stadens gator. Dessa scener har en underbar frihetskänsla, men poängen med filmen är i första hand att sådana här förmågor också bär med sig ett stort ansvar. Frihet under ansvar, skulle man kunna säga då.

Till ansvarsområdena hör att försöka vara på rätt plats vid rätt tillfälle så ofta som möjligt för att rädda så många människor som möjligt undan bränder, rånare och andra otäckheter. Fast viktigast är att rädda Mary Jane, den tjej som Peter älskat sedan han var sex år gammal. Eftersom Peter burit glasögon och varit duktig i skolan har han dock inte haft någon chans, eller åtminstone inte mod nog att ta reda på huruvida han haft det, så istället har han åsett M.J. bli ihop med både skolans största svin och Peters bästa vän. Hans nya roll i livet förändrar dock saker, samtidigt som allt blir mer komplicerat.

Kirsten ”I want some more” Dunst spelar Mary Jane och är tämligen perfekt i rollen som den sortens snygga men snälla tjej som man gillar i den åldern, och i alla åldrar för den delen. Tobey Maguire är ännu mer perfekt som Peter, och en bra skådespelare därtill. Namn som Ewan McGregor, Freddie Prinze Jr och Chris Klein har fladdrat förbi i sammanhanget, och det är i mina ögon ingen tvekan om att det slutliga valet var det rätta. "Spider Man" är bra castad, som man säger.

En superhjälte behöver, som Elijah Price säger i "Unbreakable", en superskurk. Denna får vi i form av The Green Goblin, den något märkliga roll som Peters bästa vän Harrys far väljer att ta när ett vetenskapligt experiment gör honom superstark och galen. Willem Defoe både spelar över och under i denna befattning och resultatet är intressant fast kanske inte så färgstarkt som vissa styggingar man sett i den här sortens film. Man kan med rätta fråga sig om karaktären Goblin är särskilt vettigt sammanfogad, men med serietidningars egen logik i bakhuvudet köper man det hur som helst, tillräckligt för att koppla av och njuta av spektaklet i alla fall. Goblinmannen blir den elaka röst i örat som, mellan snytingarna, försöker få spindel-Peter att tvivla på det meningsfulla i att vara hjälte. "För att det är rätt", kontrar Peter på frågan varför han ska göra gott, men han får medge att jobbet är ganska otacksamt ibland.

"Spider Man" känns bekant i varje scen, vare sig det är från verkligheten, serier eller andra filmer som klockorna ringer, men det är sällan bitarna fallerna så rätt på plats som här. Det roliga är faktiskt ofta väldigt roligt - som den egentligen oviktige men snabbkäftade tidningsredaktören och Parkers uppdykande på en wrestlingmatch i sin första hemsydda spindelmansmundering - och det allvarliga är tillräckligt allvarligt för att skapa engagemang och därmed spänning. Kärlekshistorien är mer än ett pliktskyldigt tillägg för att locka en ”Extra Köpmarknad” till biografen, den är faktiskt bra framställd och leder till några riktigt lyckade rader dialog.

Filmen är också väl sammanhållen. Nästan alla karaktärer tillför någonting och relationerna mellan dem är intressanta. Peter bästa vän Harry blir ihop med M.J., som sagt, medan Harry känner avundsjuka över att hans far verkar ge Peter mer uppmärksamhet än sin egen son. Peter bor hos sin faster och farbror och även i deras fall har karaktärerna fått bli lite mer än narrativa pusselbitar.

Det här är helt enkelt bra. Det är hysteriskt klyschigt och mycket bra. Bra, Raimi!

TRIVIA
I nästan alla Raimi-filmer finns Bruce Campbell med på ett stort eller litet hörn. Här dyker han upp som presentatör på en wrestlingmatch. Fast jag kände faktiskt ärligt talat inte igen honom ...

© Anders Lindahl
2002-06-17



Originaltitel: Spider Man
USA, 2002
Regi: Sam Raimi
Med: Tobey Maguire, Willem Dafoe Kirsten Dunst, James Franco, Cliff Robertson, Randy Poffo, Rosemary Harris, J.K. Simmons, Joe Manganiello, Jack Betts, Gerry Becker, Bill Nunn, Stanley Anderson

Genre: Action, Drama, Komedi, Romantik
Svensk biopremiär: 2002-06-23

Visas i TV6 2019-03-26, 21.00

Teman: Superhjältar

Relaterat: Spider-Man 2 (2004) Spider-Man 3 (2007)

Relaterade artiklar
När serietidningen får liv!

Relaterat ur russinbloggen
2000-12-15: Dunst blir Mary Jane
2002-06-28: Populär spindel


Ingår i följande teman


Superhjältar





     

Dela |