Climax (2018)

Vad som än händer, stäng inte av stereon...

Safe spaces. Säkra utrymmen. Där du känner dig trygg. Sådant väljer du bort om du ger dig in i den värld - eller de världar - som skapas av regissören Gaspar Noé. Här går ingen säker. Och även din egen mentala hälsa eller åtminstone akuta psykiska välmående kan stå på spel. Sett ”Irréversible” nyligen? En av de där filmerna man helst bara ser en gång, men kan känna viss motvillig beundran för.

”Climax” utspelas på 1990-talet där en modern dansgrupp rekryterat ungdomar med varierande bakgrund. Någonstans i förtexterna, som inte riktigt följer alla vanliga mönster de heller, påstås att det här bygger på en sann historia. Notera ’bygger på’, för det allra mesta här är nog Noé och hans medbrottslingars egna mardrömsvisioner av vad som skulle kunna inträffa under sådana omständigheter.

Gruppen har förskansat sig i en (åtminstone vid det givna tillfället) övergiven skolbyggnad för övningar och samvaro. De sätter fart på spirorna i några intensiva träningspass, följt av pauser där de i mindre grupper diskuterar allsköns personliga ärenden, till exempel vem som vill smälla på vem. De flesta verkar ganska tillfreds med tillvaron, även om inte alla har fått sina mest personliga behov tillfredsställda. Men eftersom det är en film av Gaspar Noé kan det ju inte stanna där. Synd ungdomar, någon har tydligen spetsat er populära sangriacocktail med hallucinogena substanser.

Några långa tagningar av dansuppvisningar slår an tonen. Musiken som ackompanjerar och lägger grunden för deras utsvävningar är mycket riktigt 1990-talets dansrökare till största delen. Formen är som sagt uppbruten och ibland demonstrativt antinormativ. Som att ytterligare en sekvens med förtexter kastas in mitt i filmen. Ganska exakt mitt i, faktiskt. Som för att markera övergången till den mörka sidan, då effekterna av drogerna verkligen börjar sätta in. Sanningen börjar gå upp för flera av dem, samtidigt som alla har svårare och svårare att behålla sans och vett. Någon måste få skulden. Vem? Som om det inte vore nog med problem finns även åtminstone ett barn i sällskapet. Kameran glider omkring i långa tagningar och följer den eskalerande misären och det kaos som uppstår.

Alla fattar mer eller mindre usla beslut i stunden, i den mån de aktivt fattar några beslut överhuvudtaget. Allsköns olyckor inträffar. Aggressioner frodas. Paranoia och behovet av att rikta sin vrede mot någon, kanske bara den som är närmast. Medan andra totalt lever ut något slags lustfyllt hedonistiskt drömscenario. Och musiken fortsätter pulsera ur högtalarsystemet.

Regissören är både en mästare på att iscensätta kaos och samtidigt kanske en smula för förtjust i att orsaka förödelse. Var ska gränsen dras egentligen? Här kan storyn i sig tyckas formlös och vissa uppgifter gör gällande att man startade filmandet med ett fem sidor långt manus. Att så mycket ser improviserat ut kan bero på att det faktiskt var så. Och att majoriteten av ensemblen inte var professionella skådespelare utan - dansare. Sammantaget gör förutsättningarna det ganska lätt att beundra ”Climax” för sin djärvhet och bristen på hänsyn till publikens behov av att må bra, samtidigt som det är inte helt klart vad regissören egentligen vill säga. Fast den här gången kanske det ändå är ganska tydligt att kombinationen av alkohol och psykedeliska droger i unga sinnen i grupp, utan någonstans i närheten att söka hjälp, förmodligen är en ödesdiger kombination. Som filmupplevelse är ”Climax” ofta ohjälpligt fångande men definitivt också en skärseldsvandring som alla inte är beredda att stiga ner i och kanske inser det redan innan halvtidsstrecket har passerats.

© Johan Lindahl
2021-01-01

Originaltitel: Climax
Frankrike/Belgien, 2018
Regi: Gaspar Noé
Med: Sofia Boutella, Romain Guillermic, Souheila Yacoub, Kiddy Smile, Claude-Emmanuelle Gajan-Maull, Giselle Palmer, Taylor Kastle, Sharleen Temple, Alaïa Alsafir, Adrien Sissoko, Thea Carla Schøtt

Genre: Drama, Musikfilm, Thriller
Svensk biopremiär: 2018-11-07
Hemmabio: 2019-03-04

Sök