I'm Thinking of Ending Things (2020)

Genialt eller pretentiöst? Genialt OCH pretentiöst?

Somliga kan inte göra film utan att filmen i sig blir en kommentar kring själva filmskapandet. Charlie Kaufman är en sådan somlig.

Han gör inte normala filmer. Förutsägbara. Eller strikt slaviskt narrativa. Och det blir naturligtvis inte detta heller. Även om man kanske luras tro att det skulle kunna vara det under en timme, lite drygt. Så långt är avvikelserna från huvudgatan ändå relativt diskreta. Alltså, det är uppenbart att verkligheten växlar mellan olika scener och tidsperspektivet är aningen uppbrutet. Det vi ser hända kan inte riktigt hända, utan är möjligen delar av berättelsens verklighet just nu, medan annat är antingen tillbakablickar, visioner, hallucinationer eller meditationer över vad som varit eller ska komma. Men det är väl framför allt under de sista 45 minuterna som allt ställs på huvudet fullständigt och alla försök att sammanfatta filmen som en berättelse, med betoning på en, blir fåfänga. Så dags är det klart att det här är ett verk av samma person som regisserat ”Synecdoche, New York” och skrivit manus till bland annat ”Adaptation” och ”Eternal Sunshine of the Spotless Mind”.

Är det genialt eller bara pretentiöst? Eller både genialt och pretentiöst? Det är ganska lätt att se vad som är bra, riktigt bra eller till och med lysande. Som hur scenerna med det unga paret på besök hos den enes föräldrar utspelar sig. Där excellerar alla, inte minst David Thewlis och Toni Collette som inte visar precis samma ansikten eller ens verkar vara precis samma personer hela vägen. Men scenerna med vaktmästaren som går omkring i en mer eller mindre befolkad skola måste ju på något vis höra ihop med allt annat. Och gör väl det till slut. Men vad är det egentligen som händer? Och är det viktigt?

Detta blir också ett showcase för två av samtidens hårdast arbetande skådespelare; Jesse och Jessie, tillsammans till slut. Av den rullande inre monologen framgår att den aldrig namngivna kvinnan förhållandet (Jessie Buckley från ”Chernobyl” och fjärde säsongen av ”Fargo”) verkligen funderar på att göra slut efter cirka sex veckors förhållande. Och det kanske hon tänker rätt i. Sedan förändras egentligen allting längs vägen; vad som är sant, vilken version av sanningen som återges och vad det betyder. Det här är inte en story i vanlig mening - nämnde jag det? Snarare en kontemplation över livet. Ibland visuellt sprakande, excentrisk och finurlig, svartsynt eller på gränsen till makaber. Men sedan tidigare verkar det klarlagt att Monsieur Auteur Kaufmans grundläggande sinnessstämning tycks vara något slags manifesterad melankoli som emellanåt bryts upp av aningen ljusare strimmor.

Det finns de som kommer att älska hela filmen. Det finns de som kommer att hata den. De som stänger av efter en halvtimme - eller en timme. Och de som efter mer än två timmar önskar att de inte hade sett den till slut. Liksom de som verkligen ser en uppenbarelse när den är slut. Själv så vet jag inte. Kluven, liksom jag varit till en del tidigare utlopp för Kaufmans tidigare odysséer genom livsleda, ångest, existentiella grubblerier och erkänt originella infall. Det kan lika gärna vara befriande sarkastiskt som plågsamt irriterande. Nu finns den här gången en bok i bakgrunden av Ian Reid som jag inte känner till sedan tidigare. Liksom jag efterhand inser att flera av de där referenserna, metaspråket och diskussionerna som förs kring kulturella fenomen är sådant som jag inte heller har sett eller läst. Och som utgör mer av en amerikansk kulturkanon än åtminstone min personliga kanon. Det bidrar också till en viss distansering där jag hellre skulle sett en fördjupning av relationsproblematiken. Ja, Gud förbjude, kanske något mer ’normalt’ och narrativt följsamt. Det känns som om det skulle finnas tillräckligt i de här personligheterna från början att göra just det av. Låter det som en sågning? Eller som randanmärkningar i en annars välbehövligt ickegenomsnittlig film? Någonstans däremellan, faktiskt. Men ingen skugga över skådespelarna. Ingen alls. För dem är det här ett gyllene tillfälle att visa sig på styva linan och de tar det. Jag misstänker att de surrealistiska scenerna i huset på landet kan ha gett upphov till mycken intern glädje och gamman under inspelningen. Och det kan de väl förtjäna om inte annat.

© Johan Lindahl
2020-12-26

Originaltitel: I'm Thinking of Ending Things
USA, 2020
Regi: Charlie Kaufman
Med: Jessie Buckley, Jesse Plemons, Toni Collette, David Thewlis, Guy Boyd, Hadley Robinson, Gus Birney, Abby Quinn, Colby Minifie, Ryan Steele, Unity Phelan

Genre: Drama, Mystery, Thriller
Svensk biopremiär: 2020-09-04
Teman: Originalproduktion från Netflix

Ingår i följande teman

Sök