Bad Times at the El Royale (2018)

Snyggt och spännande. Räcker en bit.

Kommer någon ihåg ”The Cabin in the Woods”? Drew Goddard, annars mest aktiv som producent och skrivarpenna med storskaliga produktioner som ”World War Z”, ”The Martian” och inblandning i diverse större TV-projekt på meritlistan, har som regissör gjort det igen. Typ. Liksom. Samlat en bunt individer på ett ensligt ställe fullt av överraskningar och låtit hemligheter avslöjas, oväntade vändningar uppstå och sedan låta publiken gissa vilka som eventuellt tar sig ur ett pressande predikament med livet i behåll. I ”Cabin” avtäcktes efterhand fler och fler lager av infernaliska konspirationer som höjde insatserna bit för bit för bit. Något liknande sker alltså igen, men kanske inte riktigt på samma skala trots allt.

En efter en checkar de in på ett hotell beläget precis på gränsen mellan Kalifornien och Nevada, så bokstavligt balanserande mellan de två delstaterna att man kan välja rum med olika förutsättningar beroende på vilken sida av linjen man bevistar. Priser, till exempel. Och alkoholtillstånd eller inte. De fornstora dagarna är förbi och nu är det uppenbarligen främst personer med något att dölja, något att fly från, att aktivt leta efter eller helt enkelt i behov av bättre ekonomi som tar sig hit. Åtminstone den här kvällen, då ende kvarvarande anställde på plats nästan omgående varnar besökarna (i alla fall vissa av dem) för att de valt fel ställe att övernatta på. Och betonar att alla rum inte är städade. Är detta syndens näste? En ren ormgrop, hemsökt av onda andar eller en metafor för skärselden? Huset i sig och dess administration ruvar på sina egna hemligheter. Det gör även gästerna. Och det tar inte lång tid förrän det är uppenbart att alla inte varit helt ärliga om sina respektive identiteter eller uppsåt.

På ytan har vi en äldre, belevad men ärrad präst (Jeff Bridges) vars minne dock börjar svikta betänkligt. En mycket begåvad, men inte så kommersiellt framgångsrik soulsångerska (Cynthia Erivo), en ung kvinna (Dakota Johnson) med bestämd blick och en synbart ofrivillig följeslagare hopbuntad och insläpad på rummet. En frejdig försäljartyp (Jon Hamm) med mycket explicita önskemål om inkvarteringen, ständig svada och ändå tydligt på sin vakt på omgivningen. Det sistnämnda kan man definitivt säga även om den ensamme portieren/allt-i-allon Miles (Lewis Pullman) som utstrålar allt annat än lugn och harmoni men på något sätt ändå tycks ha viss kontroll över sitt territorium. Och allt är som sagt inte vad det synes vara. Tvärtom. Tiden ska föreställa någon gång i början av 1970-talet. Dekadenta vibrationer från förr genomsyrar lokalerna. I prologen som utspelas tio år tidigare har vi sett en annan man checka in och bete sig en smula misstänkt innan… Ja, ni får se själva. Åskan drar in under den natt då nästan hela filmen utspelas. Dramatiken är uppskruvad och nerverna är på helspänn samtidigt som det här inte är en historia som rushas igenom. Nej då, här är det gott om rent Tarantinska dialogscener och väntan, väntan på att något ska explodera. Sammantaget klockar ”Bad Times” in på strax under två och en halv timme, vilket kanske kunde ha kortats ner en aning. Men det är ändå atmosfärsbygget och det utstuderat färgsprakande, påträngande bildspråket som gör jobbet nästan lika mycket som agerandet.

En liten spoiler: Nej, alla kommer inte att överleva natten. Och våra uppfattningar om var och en av dem kan komma att växla fram och tillbaka under de turer som tar vid. Vilka sensmoraler kan dras? ’Trägen vinner’, kan möjligen komma att slå in för någon. ’Otack är världens lön’ är en möjlig slutsats som mycket väl skulle kunna dras av någon annan. Några av gästerna väcker trots allt mer sammanhängande sympati och vi hoppas på att universums högre instanser visar något slags nåd åt dem som förtjänar det mest i sällskapet och mäter ut ett lämpligt straff åt dem som absolut inte gör det. Kanske. Kanske inte. Hela ’grejen’ med filmen som helhet är ju att hålla oss på helspänn och luras att spinna iväg med fel tolkningar ett par varv innan vi är i hamn. Och det lyckas den ganska bra med. Intresset för vad som faktiskt ska hända infinner sig ganska snart, efter att den första dryga kvarten väckt vissa farhågor om att det kunde handla mer om en stilövning än något annat. Det intrycket försvinner i och för sig inte helt och hållet. Här finns många detaljer och enskilda scener som lockar fram akuta reaktioner, och inte minst Erivos återkommande själfulla sånginsatser tillför en välkommen dimension, men frågan om här finns några dolda djup som öppnar sig efter en tids efterbearbetning - där är jag mer tvivlande. ”Bad Times at the El Royale” är en rafflande, elegant orkestrerad thriller snarare än en starkt existentiellt omvälvande berättelse. Och det kanske räcker så för den här gången.

© Johan Lindahl
2019-09-15

Originaltitel: Bad Times at the El Royale
USA, 2018
Regi: Drew Goddard
Med: Jeff Bridges, Cynthia Erivo, Dakota Johnson, Jon Hamm, Chris Hemsworth, Lewis Pullman, Cailee Spaeny, Nick Offerman, Xavier Dolan, Shea Whigham

Genre: Drama, Kriminalfilm, Mystery
Svensk biopremiär: 2018-10-17
Hemmabio: 2019-03-11

Sök