Manhunt: Unabomber (2017)
"A new kind of society cannot be designed on paper"
Den enklaste sammanfattningen torde väl vara ”för dig som saknar Mindhunter”. Visst känns den här Discovery-produktionen lite mer mainstream, lite mer traditionell, men den har faktiskt en hel del att erbjuda – inklusive stämning, skiftande miljöer och personligt drama. Under åtta avsnitt färdas handlingen mellan ensliga skogar, myllrande stadsmiljöer och FBI:s innersta krets i ett klassiskt drama om ett underskattat snille som lägger ner sitt allt i ett fall, på bekostnad av familjeliv och, i viss mån, andras respekt. Det är huvudsakligen 90-tal, Internet lyser med sin frånvaro, men det finns också intressanta paralleller till vår tid, som det brukar heta.
James Fitzgeralds (Worthington) tankar om hur man kan profilera gärningsmän via deras uttryckssätt och ”idiolekt” är som gjorda för att lösa fallet med en seriebombare som gillar att skriva manifest. Han har många tankar om vår tid och värld, mannen som sedan 70-talet skickat hemmagjorda bomber till människor som kanske inte personligen bär ansvar för något av det han ondgör sig över, men som är 'symboler' för det som väcker hans vrede.
Dessa två gestaltas på en nivå som går utanpå typiskt tv-drama, i en ickelinjärt presenterad katt-och-råttalek som inkluderar allt från det blinda famlandet efter ’ett namn att sätta på whiteboarden’ till förhörssitationer ansikte mot ansikte, där två intellekt, varav ett lika briljant som bittert, tampas med ord. Målet är förstås att få förövaren att erkänna sina brott men här pågår betydligt mer, i samtal som pendlar mellan samsyn och duell.
Har han en poäng i en del av det han skriver, Ted? Även om flera personer under seriens gång får tillfälle att avfärda hans tankegångar som ungdomliga och banala så finns det också de som medger att de instämmer i somliga synpunkter gällande hur teknologin har raserat vårt samhälle och vår individuella frihet.
Men det bestående intrycket serien ger är av en terrorist, vars försändelser inte bara dödade tre personer utan skadade mer än tjugo andra. En tragisk mördare, visst, som i ett fängslande avsnitt från barn- och ungdomen också blir begriplig i sitt hat, men en mördare inte desto mindre. Flera avsnitt inleds med att någon vanlig, till synes vettig person öppnar ett brev, och de chockerande följderna. ’De är symboler’, känns i de stunderna inte som ett hållbart argument. Paul Bettany är förstås utmärkt som Ted Kaczynski. Han försöker inte coola till honom till Hannibal Lecter-nivå, utan fångar både fåfängan och sorgligheten hos den bittre enslingen.
På liknande sätt vägrar de göra den kämpande utredaren, som ständigt måste övertyga misstrogna och ibland föraktfulla överordnade, till en felfri hjälte. Sam Worthington visar fler nyanser än jag trodde honom om i sin tolkning av en obekväm, enveten person som tror på sina idéer men inte alltid tänker på andra. Det finns ett svårdefinierat utanförskap även hos honom som delvis förklarar hur bombarens idéer nästlar sig in och gör honom sårbar.
Är det lite för bra för att vara sant, rent dramaturgiskt? De oförstående höjdarna som tar åt sig äran när det visar sig att excentrikern hade rätt. Sista minuten-letande efter något som motiverar en husrannsakan inför en ansvarslös tv-kanals påtvingade deadline. Att stugan flyttades råder inget tvivel om, men kanske är den fascinerande flygtur som inleder ett avsnitt ett inslag av författarfrihet? Spännande är det hur som helst.
Serien präglas som sagt också av en intressant ambivalens gentemot förövaren och hans motiv. Han tillåts framstå som en tänkande människa med hemska metoder. Finalen väger starkt åt ett rent fördömande av Ted, särskilt i form av hans överlevande offers egna ord, men valet av slutscen är minst sagt intressant.
© Anders Lindahl
2018-06-18
Originaltitel: Manhunt: Unabomber
USA, 2017
Skapare/show runner: Andrew Sodroski Jim Clemente Tony Gittelson
Med: Sam Worthington, Paul Bettany, Jeremy Bobb, Keisha Castle-Hughes, Lynn Collins
Genre: Drama, Thriller, TV-serie
