Venus (2006)

Åldrande legendar i förtäckt gestaltning av sig själv?

- Jag har gjort det här hundratals gånger. Det finns hög risk för impotens och inkontinens, men du dör inte och det är alltid något…
Peptalk från farbror kirurgen inför delikat operation på en gammal herre som ser slutet av livet närma sig i vilket fall. Stämningen är på topp, helt enkelt.

Gamla tjuriga gubbar som odlar vänskap och missnöje med tidens tillstånd. En av dem får, eller drabbas av, nya perspektiv i form av en ung kvinnlig hemhjälp som inte lever upp till hans förväntningar. Kompisen Maurice däremot, börjar odla en oväntad vänskap med kvinnan. Han skulle väl kunna karaktäriseras som en Kulturman, beroende på vad man lägger in i begreppet (som på senare år alltmer associerats med mindre eftertraktade egenskaper). Han verkar utveckla eller satsa på att bli en sorts mentor för att lära arbetarklasstjejen Jessie om livets finare saker, liksom. Vilket hon inte alltid ser poängen i. Är ”Venus” en buddy movie? Förtäckt romans över generationsgränserna?

Hemhjälpen som kommer och skakar om hela existensen spelas av då filmdebuterande Jodie Whittaker, som skaffat sig en stadig karriär sedan dess och senast fått en (i alla fall av britter) högt eftertraktad och uppburen roll som den senaste inkarnationen av ”Doctor Who”. Maurice, den numera till småroller reducerade skådespelaren görs av en levande legendar. Ursäkta. Han var en levande legendar när filmen gjordes, men inte nu längre: Peter O’Toole (1932-2013), känd från ”Lawrence av Arabien” och… en hel del annat. Han kan, förlåt, kunde, i sig göra betydande skillnad och bära upp även en banal historia. Och den här lilla betraktelsen över livets ändlighet och bräcklighet, samt möjligen ungdomlig oskuld är väl mer småputtrigt galghumoristisk än genuint djuplodande. Åtminstone i början, innan den koncentrerar sig mer på förflutna misstag, ruelser och kanske utslag av ren ånger. Frågan man också kan ställa sig, under pendlingen mellan slapstick och meditativa sekvenser med stråkar, är hur mycket det handlar om en åldrad skådespelargigant som agerar ut en version av sig själv.

Vänskap är viktigt. Döden kommer för oss alla förr eller senare. Och efter döden vill alla vara din vän. Några saker man kan lära sig av en film som ändå är mer optimistisk i tonen än vad jag förmodligen fick det att låta där. Förresten ska jag inte glömma att Jodie Whittaker är väldigt bra i rollen som Jessie. Även hon kan synas motsägelsefull och inte alltid helt begriplig - liksom de flesta verkliga personer. Förresten 2: Vanessa Redgrave syns i biroll som skådespelarens övergivna men nu uppenbarligen förlåtande fru. Förresten 3: kommer någon ihåg Corinne Bailey Rae? Hon har i alla fall bidragit med flera låtar i filmen vid sidan av alla stråkar. Eller var det verkligen så mycket stråkar som jag här ger intryck av att det var? Se - och hör - själv om du känner för det.

© Johan Lindahl
2018-10-26

Originaltitel: Venus
Storbritannien, 2006
Regi: Roger Michell
Med: Peter O'Toole, Jodie Whittaker, Leslie Phillips, Vanessa Redgrave, Richard Griffiths, Beatrice Savoretti, Cathryn Bradshaw, Harvey Virdi

Genre: Drama, Komedi, Romantik

Sök