Twin Peaks: The Return (2017)

How's Annie? Who cares ...

3 russin

"I'll see you again in 25 years," sa Laura Palmer i sista avsnittet av "Twin Peaks", serien som alla pratade om på den tiden. Och har man lovat så har man. Det blev alltså en ny serie, med premiär 27 år senare. Skapad av samma Lynch/Frost, med till synes fria tyglar, för Showtime. Samma år som KLF gjorde något slags förvirrande uppföljning på sina bravader från ungefär samma era.

Den korta versionen:


Det är ganska Lynch. Och det är befriande att se egensinniga berättare få helt fria händer. Men det är inte "Twin Peaks". Nope, sorry. Ofta finns det ingen som helst stämning, det är häpnadsväckande stendött. Och det är inte briljant (med undantag för avsnitt 8). Vad det ser ut som är ett försök av David Lynch och Mark Frost att baka ihop alla drömmar David haft, alla idéer de fått och alla influenser de fascinerats av sedan "How's Annie"-scenen.

Men på ett sätt är det som originalserien: de börjar starkt, 'irrar runt' ett bra tag på ett bara bitvis fängslande vis och gör en respektingivande kraftsamling på slutet.

Den långa versionen:


How's Annie, ja ... Jag antar att du minns hur originalserien slutade, men utifall att:
FBI-agenten Dale Cooper, som kommit till den mysiga och kusliga staden Twin Peaks för att utreda mordet på Laura Palmer, verkade efter en surrealistisk episod i en labyrintisk plats med stissigt golv och röda draperier bytas ut mot en variant av 'Bob', seriens inkarnation av ren ondska. Det slutade med att en man som såg ut som Dale tittade in i en trasig spegel och med galet ondskefull min undrade: "Hur mår Annie?" Detta var ett djupt traumatiskt slut, för alla gillade Dale Cooper. Alla.

För ännu mer bakgrund, läs gärna min eventuellt förträffliga recension av gamla serien.

Många är kvar i stan. Ben har kvar sitt träiga hotell och verkar rätt snäll. Trumans bror har tagit över jobbet som sheriff medan Harry tampas med svår sjukdom och bara anas i andra änden av några telefonsamtal. The Log Lady ringer upp Hawk med jämna mellanrum för att berätta kryptiska ting. Hon verkar också svårt sjuk (Catherine E. Coulson avled också innan serien hann bli klar). Shelly och Bobby har dock hälsan, och Andy och Lucy är gifta och har en vuxen, märklig son (spelad av Michael Cera från "Arrested development", vars reboot till skillnad från denna åtminstone var genialisk). Lauras mamma bor kvar i huset och dyker upp i en serie väldigt kusliga scener. Enögda Nadine är fortfarande gift med Ed som fortfarande trånar efter Norma, vars restaurang har blivit franchise i seriens kanske allra minst intressanta sidohandling. Psykologen med de tvåfärgade glasögonen gör paranoida eller bara fullständigt medvetna webbtvsändningar från en trailer i skogen. På kvällarna går man till the Roadhouse där olika artister avlöser varandra, både kändisar som Moby, Nine Inch Nails och Eddie Vedder och mindre bekanta men inspirerade val. FBI-agenterna Gordon Cole (Lynch själv) och Albert Rosenfield (Miguel Ferrers sista roll) börjar på sitt håll återupptäcka gamla mysterier och Diana visar sig vara en högst verklig person (här spelad av Laura Dern), inte bara en diktafon. Både i Twin Peaks och på andra ställen stiftar vi bekantskap med en uppsjö nya karaktärer, varav en del är sympatiska men sällan framträdande, en del mest comic relief och somliga, tja, tragic relief. Och ganska tidigt återser vi även Dale Cooper. Dubbelt upp.

Kanske låter det precis som serien du väntat på? Var inte så säker ...

Redan efter de fyra avsnitt som paketsläpptes på HBO Nordic i maj känns det som om man sett minst två olika serier. Ingen av dem är dock vad de flesta av oss skulle kalla "Twin Peaks". Man sveps inte in i samma sorts mysigt läskiga stämning som i originalet, även om Angelo Badalamentis gamla signatur fått nytt förtroende (inledd med en oroväckande tystnad i förtexterna). Bildmässigt och karaktärsmässigt är det mer splittrat och mindre charmigt. Och det är långt ifrån hela handlingen som utspelar sig i just Twin Peaks. Av någon anledning har Lynch förlagt en stor del av storyn till betydligt mindre drömska platser. Här florerar kontorslandskap och torftiga miljöer, oftast inte ens snyggt ljussatta eller filmade. Däremot hörs ekon av Lynchs filmer. I ångestframkallande läskigheter och medvetet 'billiga' effekter. I bilfärder längs nattliga vägar.

Starten är slående. De första avsnitten presenterar en läskig glasbur i New York (och inkasserar snabbt dess skräckpotential med besked) samt ett makabert mordfall i South Dakota. Det är mer naket och grafiskt våldsamt än i föregångarserien men också tryckande stämningsfullt och tålamodsprövande på ett sätt man kan respektera. Mer "Mulholland Drive" än mysiga mysterier och god paj. Dvärgen som introduceras är mer mordisk än mystisk och dansant. Och ingen av Kyle McLachlans roller kommer väl glädja dem som sett fram emot att återse den stiliga och sympatiska FBI-agenten Dale Cooper.

Vår Dale är nämligen kvar i draperilabyrinten The Black Lodge medan en glädjelös, djävulsk kopia lever på jorden. Inte hans liv, dock, utan ett på brottets väg med lite hjälp av gamla FBI-prylar. Ett lika oansenligt som våldsamt liv, vad det verkar. Hans gamla vänner har inte sett Dale på 25 år.

Från och med avsnitt tre introduceras nya sorters konstigheter och fånig, långsam humor. Och saker som faktiskt fascinerade läggs på hyllan ett tag. Man får känslan av att Lynch och Frost skrivit helt på egen hand och sedan lagt sina bitar omlott. Men vem har då skrivit scenerna med Onda Dale? Till exempel den där han avslöjar en komplott hos sina illojala medbrottslingar och straffar utan pardon. Synnerligen svårsmält.

Ännu mer kluvet blir det när en "tredje Dale" felaktigt hämtas till röda rummet och vår Dale, nästan helt tom inuti, landar i en svenssontillvaro i Las Vegas där ingen, inklusive Naomi Watts som hustru, riktigt verkar inse vidden av hans konstighet. Ska han någonsin komma tillbaka till Twin Peaks och vad ska den här långsamt vimsande jönsen kunna uträtta där?

Skådespeleriet kunde ibland misstas för amatörmässigt, rentav uselt. Tafatt och stelt. Klippningen likaså. Men givetvis ska det 'vara så'. Man dristar sig ändå till att tänka både en och två gånger att Frost och Lynch kanske fått för lösa tyglar och blivit lite för gamla för det här. Tempot, fånigheten. Vet ni verkligen vad ni gör...? Men det läskiga, det är skitläskigt. Och onda Dale äger varje scen han är i, gestaltad med en känslokall pondus som känns som en total invertering av Kyle McLachlans gamla paradroll.

Sakta hittar den här svårbeskrivliga uppföljaren ändå något slags form, eller så lär sig tittaren att hänga med i tonskiftena och försöka extrahera vad som extraheras kan ur klustret av mysterier, mord och sengångarkomedi. Korta utbrott av starkt skådespeleri, ofta i närmast irrelevanta trådar, blandas med tafatta, sega scener och partier som trots allt bygger vidare på Storyn, vars huvudnummer är, eller åtminstone påstås vara, agent Coopers resa tillbaka till Twin Peaks, medan hans alter ego försöker hejda honom.

Längs vägen hinner en mängd anmärkningsvärda saker ske och många nya karaktärer hinner alltså presenteras. Det känns ibland som ett tittartest (vilka hoppar av serien för gott när någon sopar ett golv i tio minuter?), ibland som ett drivhus för tio-tjugo spinoffserier om de personer som skymtar förbi. Det knarkande paret, den överspända unga skurken Richard (som snabbt blev stoff för helt korrekta fanteorier) som skapar en snart bortglömd tragedi, maffiabröderna spelade av Jim Belushi och Robert Knepper, det grälande paret på One Eyed Jack's (ena halvan ingår i kategorin 'var det här verkligen värt att komma tillbaka för?'), den unge britten med den magiska gröna handsken, Jennifer Jason Leigh och Tim Roth som tröttsamt pratsamt mördarpar stigna ur valfri Tarantinofilm ...

Ungefär halvvägs hajar man till inför ett nästan svartvitt avsnitt i ökenmiljö vars WTF-faktor och stämning sopar mattan med allt serien tidigare erbjudit. Inga amatöreffekter här, det är vanvettigt snyggt och trippigt. Kubrick och Murnau hade blivit helt saliga. Bob dyker upp också, kan man säga. Jätten också! Här presenteras dessutom skogshuggarna från hell.

"Got a light?"

Saker och ting återgår därefter mestadels till det "normala", men visst är det på väg någonstans. Exakt vart varken vill eller kan jag spoila om (eftersom jag inte riktigt förstår det) men mot slutet vävs ändå många av trådarna ihop. Inte på ett sätt någon normalt resonerande människa kunnat förutspå, kanske inte ens det 'bästa' sättet, men ändå. Med risk för extrem upprepning: det är kluvet. Det är fängslande och mystifierande scener som bara kunde ha gjorts av David Lynch mellan utdragna och tandlösa sekvenser som ibland är roliga men ofta bara irriterande.

Med bara några avsnitt kvar kommer ett enormt 'äntligen!!' och det näst sista ägnas till stor del åt vad jag misstänker att många hade hoppats på från hela serien: ett märkligt ihopknytande av nu och då som skapar en övertygande illusion av tidsresa. För den som hoppades att serien skulle vara lite mer som "Fire walk with me" kommer trösten sent.

Sedan kommer finalen. Den kommer väl sysselsätta teoribyggande fans lika mycket som första finalen och har vissa gemensamma nämnare. Det är i alla fall väldigt stämningsfullt, särskilt i en lång resa utan stämningsmusik. Man är där, mitt i det, på ett helt annat sätt än i större delen av serien.

Det avslutas på ett sätt som man inte kan knysta ett ord om utan att säga för mycket. Men ett par ord blir det ändå. Stephen King skrev för några år sedan ett par berättelser som handlade om mysteriets natur, där poängen var att inte ge svar. Jag tror att Lynch delvis försöker göra något liknande. Samtidigt är det uppenbart när man läser diverse essäer och teorier att somligt hänger ihop bättre än det verkar vid första anblicken. Somligt ...

Men nu kan man ändå konstatera en sak: kanske har det funnits ett par bärande idéer inför den här produktionen men den saknar en enhetlig vision. Den ger stoff för samtal men samtalen kommer innehålla ordet 'men' alldeles för ofta. Istället för överraskade nya fans får den nog nöja sig med lojala försvarare, kanske bland dem som läst "The Secret History of Twin Peaks" och nagelfarit varje scen i "Fire Walk With Me". Det engagemanget kan jag själv inte skryta med, och får väl därmed representera amatörtittarna.

Och så här känner jag: "Twin Peaks: The Return" är en serie som i 18 långa avsnitt letar överallt efter nånting och inte verkar märka det när den ibland hittat det. Det var väl synd.

© Anders Lindahl
2017-09-15

© Showtime
Dags att komma hem?

© Showtime
- Vad sa du?

© Showtime
Från det briljanta avsnittet.

Originaltitel: Twin Peaks: The Return
USA, 2017
Skapare/show runner: David Lynch Mark Frost
Med: Kyle MacLachlan, m.fl.

Genre: Drama, Komedi, Mystery, Sci-fi, Skräck, Thriller, TV-serie

Relaterat: Twin Peaks (1990)







     

Dela |