The Dark Tower (2017)

Ambitiöst epos reducerat till standardfantasy

2 russin

Det här är ingen vanlig filmhändelse.

1970 skrev en ung Stephen King de första raderna till en berättelse om en sammanbiten, oironisk och fullständigt hängiven revolverriddare på väg genom en sönderfallande värld mot ett mytiskt svart torn. En serie noveller publicerade pö om pö i en fantasytidning samlades 1982 äntligen i bokform. Fler böcker följde, i regel med många års mellanrum. Roland fick längs vägen en handfull följeslagare som engagerade läsarna lika djupt och en utökad egen bakgrund, och böckernas värld expanderade ständigt, även in i andra Kingberättelser. Det är metafysisk westernfantasy på en ambitionsnivå sällan sedd och vi fans har fått visa tålamod. Först 2004 kom den sjunde och avslutande boken, några år efter den bilolycka som nästan satte punkt för Kings egen historia. Så dags var läsarskaran kluven, av bland annat djärva metaelement och ett slut som fick hakor att tappas till jordens medelpunkt, men allmänt betraktas serien som Kings Magnum Opus. Fans världen över använder uttryck från böckerna som finare vardagsfraser; som "thankee-sai" och "long days and pleasant nights".

Detta är kort och gott trogna Kingläsares Sagan om ringen. Men Tolkiens böcker filmatiserades på ett sätt som alla redan innan premiären såg det rimliga i: som tre långa filmer. När det gäller Dark Tower har vägen fram till duken varit mer förvirrande, rent oroande för många, kantad av ändrade planer, regissörsbyten och oväntade beslut.

Som King-fan har man ju kunnat följa tillkomsten av den här filmen via the Internets under lång tid, och det har varit en omtumlande resa. Ibland har man nästan anat en lust hos filmskaparna att testa fansen. Ibland har King själv tagit rollen som annonsör av viktiga nyheter, ibland kommenterat dem som utomstående. Det har inte varit helt lätt att förstå hans grad av inblick i den produktion som borde engagera honom djupast men man kan väl lugnt förmoda att han vetat mer än vi vanliga dödliga. Och som vanligt är han stödjande. Författaren bakom böckerna vi älskar brukar som regel agera cheerleader för filmerna som gjorts av dem, lite på samma sätt som han alltid vill tipsa om andra författare. Han kanske inte behöver pengarna, milt uttryckt, men han vill dela med sig av den framgång han själv rönt. En schysst kille, helt enkelt, men kanske inte den filmkritiker jag i första hand skulle förlita mig på när det gäller mina favoritböcker.

Fan-faktorn är intressant. En Nolan-film är garanterad lojalt understöd. Det är inget danske Nikolaj Arcel kunnat räkna med, hur många lojala läsare författaren än har. Snarare tvärtom. Det som nu når biodukarna har redan på förhand ilsket avfärdats i månget fanforum och kommentarsfält

Begripligt. Att sju böcker (som sedermera fått sällskap av seriealbum och mellanboken The Wind Through the Keyhole) nu lanseras som en film på dryga nittio minuter hade varit rent chockerande om målet varit att faktiskt filma böckerna. Den speltiden hade kanske varit lagom för den första, korta boken. Men här pågår något helt annat, något som det är svårt att förklara utan att spoila ett av litteraturhistoriens djärvaste slut. Jag inser att många redan sett sig nödgade att just spoila det, men nöjer mig själv med att säga att King skapat förutsättningarna för att filma en drastiskt annan berättelse, med samma grundpremiss och bekanta nyckelelement, i den fascinerande värld han skapat. Handlingsfriheten (no pun intended) för en kreativ filmskapare är närmast oändlig. Det handlar bara om hur man använder den friheten. Det är med den tanken man som trogen läsare måste nalkas filmen om man har någon som helst självbevarelsedrift.

Ok, hur blev filmen då?

Något bättre än väntat men kanske inte filmen den borde vara, skulle jag sammanfatta min egen dom.

Det är en film i flera världar om Mannen i svart, som vill riva Det svarta tornet som skyddar universum, med hjälp av psykokinetiskt begåvade barn som kidnappas från lite varstans. Om en kille vid namn Jake som kan hjälpa eller stjälpa hans planer. Och om en revolverman vid namn Roland.

Här finns mycket som är bekant, men de sätter nästan en ära i att ge en annan vinkling på grundelementen. En i allt väsentligt annan Jake än den vi känner från böckerna, med en annan livssituation, upptäcker under andra omständigheter en annan värld (annanare, rentav) och träffar en annan Roland. En som inte ser sig själv som en revolverman längre, med hämnd snarare än Tornet som främsta mål. Närmast hädiskt, kunde man tycka om det sistnämnda. Roland är sin färd mot Tornet.

Med det sagt är inledningen som fokuserar på Jake i New York inte oäven, och Tom Taylor är helt okej i rollen. Det är mycket som är helt okej i en film som fungerar i långa sjok, och bjuder på flera spännande, väl sammanhållna actionsekvenser. Men som också tappar det helt ibland. Som ofta blir fånigt konkret och använder för många förklarande ord, ibland till cringets gräns. Ordet 'shine' används minst tio gånger för mycket. Istället för genom märkliga dörrar färdas folk behändigt genom scifi-klyschiga portaler. För ofta blir det för likt valfri mainstreamportalfantasy från 80-talet och framåt.

Den saknar inte humor. Det finns en återkommande glimt i ögat som sällan förfaller till ironisk distans. En scen på ett sjukhus bjuder på en riktigt fyndig referens till djuret Oy, bokseriens gulligaste inslag.

Matthew håller masken och glider genom filmen, belåtet dödlig och beväpnad med flera roliga, snustorra repliker.
- I'm not fantastic at waiting.

Idris är stabil. Han gör vad han kan i en film som aldrig riktigt försöker ge oss den Roland vi lärt känna.

Ja, hur mycket Dark Tower är det egentligen? Här finns många ytliga påskägg men många modifierade inslag från hela bokserien utgör också en väsentlig del av handlingen. Taheens, en enslig by där revolvermän behandlas med vördnad, skadad Roland som behöver kulor och antibiotika och hittar det i vår värld. Temat med förlorade fädrer anknyter i alla fall till seriens mest berömda fras: om att inte glömma sin faders ansikte.

Det är inte skräp. Det är ingen kalkon. Men jag förstår dem som är bittert besvikna. Det är till syvende och sist mer likt en Marvel-wannabe än en mystisk, metafysisk tripp eller ens en berättelse om de karaktärer man följt så länge i bokform. Det är svårt att argumentera för på vilket sätt det här är mer raffinerat än valfri Young adult fantasy från de senaste åren. De har tagit något monumentalt och får det i praktiken att kännas som allt det andra. Inte minst i sista akten och avtoningen.

De här böckerna är för märkliga och stora för en sådan banal och lättviktig behandling. Det finns för mycket missade möjligheter här för att jag ska kunna argumentera för att Arcel gjort sig förtjänt av förtroendet. Så även om jag något förvånad faktiskt uppskattade delar av det kan helheten inte få mer än en tvåa.


Fotnot
I skrivande stund finns det fortfarande tankar på en tv-serie om Roland som ung man. Det längre mediet är nog just vad den berättelsen behöver. Det kan bli intressant. Man ska aldrig sluta hoppas.




Appendix: den långa väntan


Resan fram till premiären har varit omtumlande även för en som följt den utifrån. Nyfikenhet kontra ovilja att veta för mycket. Omväxlande hopp om något intressant och cynisk resignation. Här följer några kommentarer jag klottrat ner längs vägen. Du behöver inte läsa dem.

2016-06-25
Så mycket står klart: det kommer inte bli en rak filmatisering. Det var väl väntat, men varje ny pressrelease eller tweet har mötts av fansen med allt starkare förvirring. Och ilska, inte sällan. Fel skådis för Roland! Fel färg på honom! Vem är den här karaktären som de just har castat?! Var är Susannah och Eddie?!

Sedan kom Kings kryptiska men synnerligen betydelsefulla teaserpostning om "Elds horn" och en intressant förklaring kunde plötsligt skönjas. Plötsligt såg man hur alla de till synes konstiga besluten kunde vara helt rimliga, rentav spännande, och ha sin förklaring i en väldigt framträdande del av King's epos och dess filosofi. Att förklara mer vore att ruinera ett oerhört kraftfullt slut på en lång serie böcker. Någon kommer göra det, men det blir inte jag.

Jag tycker dock att det är ett galet intressant sätt att ta sig an böckerna. Om det nu blir så.

Ron Howards idé var också intressant; att göra en eller flera långfilmer om det som utspelar sig när Roland är vuxen och träffar sin nya ka-tet (sitt gäng), och berätta om hans ungdom i en tv-serie. I en intervju med King håller han ett visst hopp uppe om att detta fortfarande kan bli verklighet.

Matthews och Elbas twitterdialog om castingen är för övrigt redan en modern klassiker. Eftersom det baseras på första bokens första (med rätta hyllade) rad är det knappast en spoiler att citera:
"The man in black fled across the desert and the gunslinger followed."

2017-06-26
Trailern är nog precis vad som behövs: en förväntningshanterare. Det känns förenklat, snyggt (vissa revolvertrix är löjligt flashiga) och ändå lite lovande. Ingen Eddie eller Susanna så långt ögat når. Allt fokus på Roland, Jake och The Man in Black.

Förvänta er inte böckerna, säger trailern, vilket vi redan förstått att vi inte borde. Men världen och Roland har jag fortfarande hopp om att få se. Elba dominerar skärmen på det sätt som karaktären kräver och att han näppeligen ser ut som Clint Eastwood känns inte viktigt alls.

2017-07-10
Ny trailer. Förklarande voice-overs much? De verkar ha skapat sig en briljant ursäkt att göra vilken film de vill, men kanske inte en briljant film. Blir det en Watchmen? En snygg, ambitiös film som inte borde ha gjorts? Men som kan vara intressant att se ändå.

Elba har pondusen som Roland kräver. Kan han också fånga det bokstavliga, lågmält besatta, smått humorlösa som gör det enstaka skämtet så sympatiskt?

2017-07-22

Filmen kommer bli kort men de hoppas fortfarande på en tv-serie. Många fans misstrogna.

I en reddit-Q&A med Arcel berättas dock att King godkänt den färdiga filmen med ord som skulle fått alla fans att rysa: "You have remembered the face of your father".

Och att Arcel verkligen är en riktig fan själv. Nu vill man mer än någonsin att det ska bli bra. En Serenity.

2017-07-31
Matthew på Late Show avslöjar inte alltför mycket men sammanfattar det som "summer blockbuster fun" i en underhållande intervju som mest handlar om bourbon och sexighet. Tror han på filmen? Svårt att avgöra.

Och mannen i svart är egentligen inte en stor karaktär i böckerna. Viktig men sällan synlig. Istället handlar det mycket om Rolands halvt frivilliga följeslagare. Hans Ka Tet, som här verkar ha kokats ner till en enda person. Hmm ...

2017-08-03
Robin Furth gillar filmen. Hon om någon är värd att lyssna på, i egenskap av Kings researchassistent under arbetet med böckerna.

"Lean in a way Roland would appreciate".

2017-08-04
Efter premiären:

Dålig kritik, är intrycket man får när man skummar igenom det som skrivs, men det går att hitta fans i kommentarsfälten som gillar den. Kanske inga som Älskar den, men ...

Är det en film som man bara kan gilla om man är beredd på att dissa den? En ironisk iakttagelse: kanske kan man bara uppskatta den här filmen om man gillar böckerna, men då är också risken extra stor att man hatar den.

© Anders Lindahl
2017-08-19





Originaltitel: The Dark Tower
USA, 2017
Regi: Nikolaj Arcel
Med: Idris Elba, Matthew McConaughey, Tom Taylor


Genre: Action, Fantasy, Sci-fi, Western
Svensk biopremiär: 2017-08-16
Teman: Stephen King på vita duken


Ingår i följande teman


Stephen King på vita duken





     

Dela |