Berlin Station - säsong 1 (2016)

Kanske inte nyskapande, men tilltalande konspiratoriskt

3 russin

Vem kan man tro på egentligen? Frågan har ställts många gånger i olika sammanhang. Och i ”Berlin Station” tycks ingen lita på någon annan, oavsett om de arbetar för samma nationella underrättelsetjänst eller inte. Jag började blänga på den här serien lite på vinst och förlust och fann den uppenbarligen mödan värd att fortsätta följa under den första säsong som plötsligt fanns i utbudet på HBO. Ursprungligen är den producerad för en kanal jag överhuvudtaget inte visste fanns. Epix, anyone?

En analytiker vid CIA, ni vet det där underrättelseorganet vi hör talas om ibland, återvänder till Tyskland där han har ett förflutet. Mer om vari detta förflutna består får vi veta brottstyckesvis under säsongens gång. Allt verkar inte stå helt klart även efter de tio avsnitten. Där återförenas Daniel med kollegan Hector som han arbetat med i Tjetjenien för flera år sedan. Deras respektive karriärvägar däremellan har däremot skilt sig åt ganska grundligt. På den amerikanska underrättelsestationen i den tyska huvudstaden finns även en del andra betydelsefulla personligheter som knappast alltid drar jämnt. Dessa förväntas ändå samarbeta för att få fast en misstänkt terrorist som tros rekrytera unga kvinnor till sitt internationella nätverk. Detta samtidigt som en pseudonym vid namn Thomas Shaw sprider hemligstämplade uppgifter om vad CIA sysslar med i världen och inte minst i Tyskland.

Det ser komplicerat ut från början och det blir mer så. Tiden står sällan still och seriens intrig rör sig stadigt framåt, men knappast rakaste vägen. Och som sagt, här undrar man ofta över om jänkarna i det här gebitet överhuvudtaget medarbetar mer än de motarbetar varandra. Som bonus ska de också uppehålla vänskapliga kollegiala relationer med sina tyska kollegor. Inte heller det utan komplikationer. Hur mycket litar de två länderna på varandra egentligen? Släng in israeliska Mossad-representanter och en del andra nationer i röran så blir det inte enklare.

Hur mycket serien egentligen tillför spiongenren kan diskuteras. De grundläggande insikterna om att det här är ett smutsigt jobb som ofta tvingar människor att göra vad de helst skulle föredra att låta bli, det är inte nytt. Den moraliska relativismen och även terroristers förmåga att rättfärdiga sina handlingar genom att jämföra dem med vad nationalstater ställer till med i världen, det känns också igen. Osäkerheterna kring lojaliteter både inom en arbetsplats och mellan förmodade samarbetspartners, den sagan är gammal som gatan.

Vad ”Berlin Station” ändå gör ganska bra är att placera engagerande personligheter i förgrunden och låta dem stångas med varandra. Rollbesättningen är solid. Richard Armitage som har spelat allt från psykotiska seriemördare till hobbitar är den ofta fåordige och inåtvände Daniel Miller som återvänder till Berlin. Rhys Ifans (”Notting Hill”, ”Human Nature”) är den svårläste Hector som genomgått en helvetesvandring och kommit ut på andra sidan som något han inte ens själv kan definiera. Michelle Forbes (från ”True Blood” och ”Battlestar Galactica”) är en annan driven och knappast konflikträdd kollega. Stationschefen, den sannolikt i grunden anständige men av arbetet härdade och luttrade Stephen spelas av veteranen Richard Jenkins. För att framhålla några i mängden.

Seriemakarna i den här tysk-amerikanska samproduktionen hittar kanske inte självklart samma spektakulära svängningar och chockverkan som exempelvis ”Homeland”. Och kanske är det svårt att komma med någonting helt nytt i den här genren. De försöker i alla fall. Och får det att se ut som, ja, inte direkt propaganda i alla fall. Däremot drivet drama om kluvna personligheter med ibland missriktade ambitioner och en mängd misstag på sina samveten.

I det stora hela känns det kanske mer övertygande än överväldigande. Men det är främst skildringen av de inbördes relationerna mellan de inblandade, snarare än den rappt och ofta förvirrat föränderliga intrigen med alla dess dubbelspel, som är den verkliga styrkan. Och att inleda varje avsnitt med David Bowies suggestiva ”I’m Afraid of Americans” slår an en ton av tilltalande tvetydighet. Den filosofiska 48000-kronorsfrågan är väl i vilken grad serien som helhet kan kallas systemkritisk eller rent subversiv. De sista avsnitten antar i alla fall en allt mer konspiratorisk aura som inte står sjuttiotalsparanoian långt efter. Och säsongsfinalen avslutas med en koda inkluderande en liten predikan med det ungefärliga budskapet att: någonting är verkligen ruttet här i världen. Inte minst i underrättelsevärlden.

© Johan Lindahl
2017-06-17

Credit: hbonordic.com
Daniel Miller (Richard Armitage) söker svårfunna sanningar i en stad han en gång lämnat bakom sig, men tydligen har sin speciella dragningskraft...

Credit: hbonordic.com
Spionage är en social verksamhet. Smile!

Credit: hbonordic.com
Vem är du? Vem är jag? Och vem är den Thomas Shaw som sprider statshemligheter till alla som vill höra?

Originaltitel: Berlin Station- Season 1
Tyskland/USA, 2016
Regi: Michaël R. Roskam Christoph Schrewe m fl
Skapare/show runner: Olen Steinhauer
Med: Richard Armitage, Rhys Ifans, Leland Orser, Michelle Forbes, Tamlyn Tomita, Richard Jenkins, Roger Ringrose, Caroline Goodall, Bernhard Schütz, Sabin Tambrea, Mina Tander, Victoria Mayer, Zahra Ahmadi

Genre: Drama, Thriller, TV-serie

Relaterat ur russinbloggen
2017-05-26: Splittrat CIA skildras i "Berlin Station"







     

Dela |