Rosens namn (1986)

Kan nån kan Connery

4 russin

Den mörka medeltiden. Mörka, mörka medeltiden. Numera kan vi väl vara överens om att det är en klyscha, eller hur? Perioden i fråga, som ju sträcker sig mellan 500 och 1000 år, beroende på vilket geografiskt område som avses - och hur vi egentligen definierar den här tiden mellan antiken och renässansen som inleder den moderna tiden - visade väl mer variation och även vetenskaplig upplysthet än så. Moderna tiden. Vad menar vi med den då egentligen?

”Rosens namn” är en av de där filmerna som har en förmåga att verkligen förstärka den en gång förhärskande uppfattningen att snart sagt allting under en viss tidsperiod i vår historia var ganska eländigt. Trångsyntheten regerade, inte minst i de religiösa institutionerna. Och inkvisitionen tog död på alla som vågade tänka en fri tanke. Allt detta bildar bakgrund när vi introduceras för ett mordmysterium som tar plats inom gråa dystra klosterväggar under 1300-talet. Berättelsen är fiktiv men bygger på valda portioner av historiska händelser, kan man väl uttrycka det. Det kanske är 30 år sedan jag själv först såg filmen. Några gånger till har det blivit sedan dess. Någonstans mellan dessa visningar läste jag boken, som i jämförelse är en ännu tyngre pjäs. Ännu mörkare, dystrare, mer intellektuellt krävande och provocerande. Professorn Umberto Eco (1932-2016) fick trots allt en storsäljare med en skrift som verkligen inte sväljs i en handvändning.

En äldre distingerad franciskanermunk och hans lärjunge anländer till det ensligt belägna klostret i norra Italien. Där har nyligen ett dramatiskt dödsfall inträffat och den naturligt nyfikne broder William från Baskerville sätter igång att undersöka omständigheterna med sin unge lärjunge Adso i släptåg. Men inte utan motstånd. Här frodas misstänksamheten och många dörrar både bildligt och bokstavligt stängs för dem. Ett flertal munkar på plats beter sig som om de har något att dölja. Förmodligen för att de har det, men inte alltid av exakt samma orsaker. Samtidigt väntas storbesök från en påvlig delegation. Representanter för just den fattigdomsförordande franciskanerorden ska drabba samman i debatt med representanter för katolska kyrkans högsta ledning. Vi befinner oss fortfarande i tiden före reformationen och ingen protestantisk konkurrerande gren har en uppstått. Men motsättningar fanns redan då. Inte minst kring synen på rikedom och egendom.

Unge Adso får också anledning att fundera över köttets frestelser, när han stöter på den i stort sett enda kvinnliga karaktären i handlingen. En fattig flicka från närområdet som emellanåt smyger in på klosterområdet för att utbyta tjänster med några av munkarna. Vi möter här en ung Christian Slater vars rollprestation nog ändå måste kallas aningen rå och ohyvlad. Men han faller ändå in naturligt i det här sammanhanget. Storögt betraktar han många av de ovanliga händelser som tar plats framför honom och hela hans världsbild är på väg att kullkastas flera gånger om. Inledningsvis är han påfallande tystlåten innan han tillåts brusa upp och på sitt otåliga sätt framhålla ibland konfronterande ståndpunkter i förhållande till sin intellektuelle, samlade och vise men ibland kanske alltför behärskade läromästare.

Mästaren som här porträtteras av själve Sean Connery i en av de roller där jag helst ser om honom. Det är väl överhuvudtaget en film som jag valt att se om fler gånger än de flesta andra. Frågan är nu egentligen varför. Och har jag ett glasklart svar på det? Det är lätt att hitta detaljer att anmärka på. Om man inte, som jag, kommit att högakta ”Rosens namn” och fascineras av den på så många plan. Connery med sin ständiga glimt i ögat, snabbt växlande till allvar. Matchad mot ett antal teatraliska insatser som gör intryck vare sig du kanske vill eller inte. Ron Perlman, senare sedd i bland annat ”Sons of Anarchy”, som den lätt sinnesrubbade puckelryggen med ett språk som enligt broder Williams sammanfattning är ’alla språk - och inget’. Flitige Michael Lonsdales sammetsröstade och opportunistiske abbot som egentligen inte har kontroll över någonting men vet hur man spelar spelet för att överhuvudtaget överleva. Och så den gruvlige inkvisitorn Bernardo Gui själv, spelad av F. Murray Abraham. Gui har viss verklighetsbakgrund (han var en fransk dominikanermunk och inkvisitor med hundratals domar på sitt CV). Och är i boken om möjligt än mer infernalisk. Men det är också en magnifik och minnesvärd rollinsats med relativt kort speltid.

Estetiken. Regntunga skyar regerar. Lyser solen någon gång överhuvudtaget? Dimma. Dysterhet och allmän misär, men samtidigt en form av färgsprakande glamour som uppstår när de röd skrudade påvliga representanterna anländer. Och även de fantasifulla teckningar som ryms i de böcker som i många fall göms ett bibliotek det är nästan ingen släpps in.

Det är melodramatiskt och tillskruvat i ungefär lika stora mängder. Tankeväckande och intellektuellt stimulerande med en mordgåta i Sherlock Holmes anda ovanpå allt. Är det främst ett barnsligt nöje i den betydelsen eller är det den historiska bakgrunden som gör helheten så attraktiv? ”Rosens namn” kan väl inte kallas någon av 1980-talets mest perfekta filmer egentligen, men har ändå blivit en av mina absoluta favoriter från den perioden även så här i perspektiv. Den ska bara ses, enklast uttryckt.

© Johan Lindahl
2017-06-17



Originaltitel: The Name of the Rose
Italien/Västtyskland/Frankrike, 1986
Regi: Jean-Jacques Annaud
Med: Sean Connery, Christian Slater, Michael Lonsdale, Helmut Qualtinger, Elya Baskin, Volker Prechtel, William Hickey, Feodor Chaliapin Jr., Valentina Vargas, Ron Perlman, Vernon Dobtcheff, F. Murray Abraham

Genre: Drama, Kriminalfilm, Mystery, Religion/filosofi







     

Dela |