Silicon Valley, säsong 1 (2014)

Tönt-David mot nörd-Goliat

5 russin

"Beavis och Butthead" var en förrädiskt smart serie förklädd till puckad serie, men det är snarare "Office Space" man bör jämföra med för att ge en känsla av Mike Judges HBO-skapelse. Som jag ganska sent upptäckt och ännu senare nu recenserat första säsongen av ...

Komedi om "tråkiga saker" som mjukvaruutveckling och affärsmodeller är inte lätt. Judge får det att se lätt ut. Men det handlar förstås om en genuin känsla för humor parat med gedigen research. Kanalen ger takhöjd för en hel del barnförbjuden humor och jargong men serien är mer sympatisk än chockerande, allra främst i form av sin smarta, spända och synnerligen mänskliga huvudhuvudperson: Richard. Mannen bakom den fantastiska komprimeringsalgoritm som leder till ett nytt startupföretag hinner kräkas en del under första säsongen och det beror mer på nerver än på något vidlyftigt leverne. Han är bra på det han gör, men varken någon säljare eller något charmtroll.

Men galleriet runt honom är förstås nog så viktigt. Som Ehrlich, ägaren till den "inkubator" där Richard och några andra killar bor. Med dalens höga hyror kan ett hus vara en lika viktig resurs som en serverhall och priset för att bo i hans är 10% av vinsten på den killer app man eventuellt skapar. Men i fallet Pied Piper, som Richard av någon anledning envisas med att kalla sin skapelse, blir han personligt engagerad. Själv sålde Ehrlich sin Stora Idé och behöll pengarna. Den här gången vill han testa att ta idén hela vägen. Han blir ömsom kunnig resurs, ömsom omdömeslös och självgod problemskapare.

En synnerligen samlad satanist och en mer nervöst lagd pakistanier i ständig träto kompletterar grundkvartetten, men avhopparen Jared från konkurrerande jätten Hooli blir snabbt lika viktig. Engagerad, beväpnad med viktig kunskap men om möjligt ännu mer socialt osmidig än Richard. Viktig är även Monica (efternamn såvitt jag vet ospecificerat), som å sin kufiske chef Peter Gregorys vägnar övertygar Richard om att våga sig på det svåra valet: lite finansiellt stöd från en av av Silicon Valleys storheter och självstyre, istället för att ta mångmiljonbudet från dennes hätskaste konkurrent, Gavin Belson, chef för nämnda Hooli.

Hooli är nästan en karaktär i sig, girigt och mäktigt men förtjust i att framhålla sina ansträngningar för att förbättra världen. Belson är galjonsfiguren men även han svarar inför andra och har ekonomiska mål att uppfylla. Innanför väggarna frodas fegheten.
"Har jag omgivit mig med människor som bara säger vad jag vill höra?"
Paus.
"Nej."
"Tack, det behövde jag höra ..."

Just det replikskiftet kan för övrigt vara från säsong två. Rätt ska vara rätt.

Det här är serien för dig som vill gilla "Big Bang Theory" men inte lyckas. Den har nördarna och de outtalade diagnoserna men saknar övertydligt aviserade skämt, hjälpsamma publikskratt och konstlade problem. Den här resan känns märkligt trovärdig, med något punktdilemma per avsnitt och en löpande berättelse om att våga satsa, och ångra sig, och kämpa på ändå. Med vad som känns som vettiga affärsråd, korrekt använda tekniska termer och klarsynta och roliga kommentarer om alltifrån könsfördelning till jakten på framgång.

Dramaturgiskt leder säsong ett fram till en rafflande och bitvis väldigt plump final där teknologi drabbar samman i en avgörande kamp på en högst verklig arena: TechCrunch Disrupt. Låt bästa nörd vinna! Uppriktigt spännande blir det. Faktum är att hade den inte varit så rolig hade man kanske rentav följt "Silicon Valley" ändå. Men rolig är den faktiskt framförallt. Plump, smart, sympatisk, grovkorning och väldigt, väldigt rolig.

© Anders Lindahl
2016-03-14

© HBO

Originaltitel: Silicon Valley, Season 1
USA, 2014
Skapare/show runner: Mike Judge
Med: Thomas Middleditch, T.J. Miller, Martin Starr, Kumail Nanjiani, Amanda Crew, Zach Woods, Matt Ross, Christopher Evan Welch

Genre: Komedi, TV-serie

Relaterat: Office Space (1999)







     

Dela |