Vanishing Waves (2012)

På jakt efter den själ som flytt

4 russin

Ett experiment. Av det där lagom suspekt banbrytande och klart etiskt ifrågasättbara slaget. Uppkoppling mot en medvetslös persons inre dimensioner. Något liknande ”The Cell” och förmodligen en del andra filmer jag inte omedelbart kommer ihåg namnet på just nu. Vägen in är full av syn- och ljudintryck som kan framkalla epilepsi eller andra akuta reaktioner hos dem som löper högre risk att drabbas av sådana. Sedan är huvudpersonen Lukas uppdrag att rapportera aktiviteten - om det finns någon märkbar sådan därinne. Är testet riskfritt? En inledande dialog mellan inblandade forskare verkar antyda att det kan finns möjliga oväntade biverkningar för åtminstone en av de uppkopplade…

”Vanishing Waves” vill omgående etablera en känsla av ett oförutsägbart äventyr, att ge sig ut i det okända. Mer av drömlogik i sekvenserna där ett till synes omedvetet sinne utforskas. In i det undermedvetna, freudianska som vi har läst om och sett användas på i varierande grad lyckosamt kreativt konstruktiva sätt genom den konstnärliga och litterära, liksom givetvis även cineastiska historien. Verkligheten i vaket tillstånd är mer vardaglig och krass, men en där relationerna påverkas av vad som händer under experimentsessionerna. Inte helt oväntat börjar odyssén inne i den icke responsiva kvinnans neurologiska invärtes trådar anta även erotiska dimensioner.

Användningen av ljud är utstuderat suggestiv och spänningsalstrande, varvat med stämningsfulla stråkpartier (för övrigt inspelade i Sverige). ”Vanishing Waves” är väl närmast en dramathriller med dragning åt science fiction men inte särskilt intresserad av ren skräckfilmsestetik. Obehagliga situationer uppstår dock. Och vem styr flödet? Vems fantasi är det här egentligen? Och när tar den virtuella verkligheten - om det är rätt ord i sammanhanget - över och blir det verkligaste i Lukas liv? Man måste ställa frågan om han är en välsignelse eller inkräktare i den värld där han släpps in. Och om de handlingar han begår därinne speglar hans sannaste jag.

En del av de dilemman som ventileras känns förutsägbara, ofrånkomliga utifrån upplägget. Svartsjuka. Misstänksamhet. Hemligheter. Undanhållna upptäckter. Men ”Vanishing Waves” genomsyras av en djärvhet, en talang för bildberättande och psykologiska utsvävningar. Här finns en del riktigt originella visuella grepp. Och efterhand blir filmen mer och mer provocerande. Frågorna som ställs är egentligen inte direkt nya, men de är ställda på ett sätt som är svårt att värja sig mot.

- Ett försök att analysera attraktionens natur.
Så förklarar den relativt unga regissören Kristina Buozyte (född 1982) utgångspunkten för filmen i en intervju för Fangoria från 2013, tillgänglig nätledes. Hon fortsätter med att reflektera över människans två parallella liv; det subjektiva på insidan som framförallt förstärks i drömstadiet, vid sidan av det objektiva där kroppen måste relatera till den fysiska omgivningen runtomkring. Och däremellan skapas ’det vi kallar verklighet’, konstaterar hon. Visionen för filmen utvecklades i nära samarbete med fransmannen Bruno Samper. För Vague Visages berättar duon att de först tänkt sig en äventyrsfilm, men saknade nödvändig budget för det.
- Så vi beslutade oss för att göra en inre-äventyrsfilm.
Hela processen med filmens tillkomst tog enligt dem själva fyra år. Och de lärde sig en del om hjärnans kapacitet och flexibilitet under researcharbetet.

Det här är överhuvudtaget en skapelse som har så mycket oförväget utforskande och dessutom allmänmänskligt pågående att de partier som verkar vara på väg att spåra ur kan förlåtas. När allt är över tycks allt hänga ihop enligt sin egen logik. I stort sett. Och lämnar efter sig en bestämd känsla av att det här är något man inte ser alltför ofta. Påfrestande i portioner. Tankeväckande på ett inte alltid behagligt sätt. Ingen garanterad publiksuccé på bred front. Och kanske rent frånstötande svårgenomtränglig för vissa betraktare. Men… Egen. Och väldigt levande.

© Johan Lindahl
2016-04-30

Foto: Liuda Drizyte. Källa: Njutafilms.
Det var inget vanligt socialt nätverk som skulle testas, insåg han efterhand.

Källa: Njutafilms
Het passion eller bara omotiverat slöseri med de tillgängliga vätsketillgångarna? Situation blev alltmer ambivalensframkallande.

Källa: Njutafilms
Dagslända eller inte. Om inte annat hade det varit en intressant naturupplevelse.

Källa: Njutafilms
'Ångest, ångest är min arvedel...'. Som farbror Lagerkvist brukade säga.

Originaltitel: Aurora
Litauen/Frankrike/Belgien, 2012
Regi: Kristina Buozyte
Med: Marius Jampolskis, Jurga Jutaite, Rudolfas Jansonas, Vytautas Kaniusonis, Martina Jablonskyte, Darius Meskauskas, Sharunas Bartas, Brice Fournier

Genre: Romantik, Sci-fi, Sex, Thriller







     

Dela |