Konvoj (1978)

Politisk men puckad Peckinpah-film

2 russin

En film baserad på en låt. Hur många sådana har du sett i ditt liv? Sam Peckinpah gjorde en på 70-talet i alla fall, efter CW McCalls pratiga countryhit.

Jag minns brottstycken från någon tv-visning för några decennier sedan. Jag minns att långtradarna var coola och det blev extra coolt när de samlade sig i en ... konvoj.

Mer eller mindre från start får man dock vid återbesöket känslan av ett det här inte är en av Peckinpahs största stunder. Visst, vi bjuds på hans stilbildande slomo-fajter och känsla för att fånga landskap i bilder, men det är också en hel del "Nu blåser vi snuten"-vibbar över det hela. Det känns som en film för barn, med en del tämligen vuxna inslag.

Den virile och coole truckern Duck (Kristofferson) leker ansvarslöst på en bara nästan öde väg med en lättklädd Ali MacGraw i sportbil när de nästan kör ihjälp en polis. Lite konstig start på en film där poliser och sheriffer ska föreställa antagonisterna. Lite senare slåss typ tio chaffisar mot två till synes superhjältestarka poliser på ett långtradarfik. Även här är det svårt att uppmana sympati för dem vi ska heja på.

Det är chaffisar – med fräna smeknamn som Love Machine och Black Widow – mot snutar, bland annat representerade av en blängande och energisk Ernest Borgnine, respektingivande i sin överlevnadskapacitet om inte annat. Efter att ha kört av vägen och flugit cirka hundra meter i sitt rekvirerade vrålåk, bland annat genom ett hustak, är han mestadels bara arg. Han kommer bli Ducks nemesis och är faktiskt inte en helt osympatisk karaktär.

Drygt tre timmars speltid (känns det som) ägnas åt en ältande och kvasikomisk biljakt på sandiga avvägar. Spänningen från Peckinpahs nervigaste stunder finns ingenstans att skönja, utom möjligen när en vägspärr hastigt måste upplösas vid informationen om att Duck kör med livsfarlig last.

Stora långtradare (märket Mack florerar), mycket snack över radion och ett pojkboksäventyr med inslag av kamp mot korrupt övermakt. Det blir snabbt en nationell angelägenhet, såväl polisiärt som i media. Ali, som bara ville ha lift, blir halvt ofrivilligt inblandad och får från första parkett i Ducks bil bevittna vad som blir ett spontant uppror. Alla vill åka med, inklusive en resande kyrka. Och de blir på oklara grunder folkhjältar.

MacGraw är för övrigt rätt kass. Hon levererar många av sina repliker på ett nästan amatörmässigt sätt.

När de kommer in i New Mexico och en representant för guvernören börjar kommunicera med dem blir det intresserare ett tag. Vad vill de? Svaren skiftar. Duck börjar inse vad han dragit igång och anar väl också att han har ett visst ansvar. Men utbrottet av trovärdighet ebbar snabbt ut och fritagningen av "Spider Mike" i en Texashåla där halva bebyggelsen mejas ner är bottennoteringen vad gäller tittarförakt.

Hur ska det gå? Ska de nå gränsen till Mexico? Hade chaufförernas invändningar mot det ena och det andra kunnat framföras på ett annat vis? Bryr man sig? Tror man på det man ser?

En konstig film. En svag tvåa. Om du vill veta varför Sam Peckinpah är en legendar är det kort och gott inte här du ska börja. Och om du vill se en lastbilscentrerad landsvägsfilm från 70-talet är "Duel" det självklara valet.

© Anders Lindahl
2015-05-16

Källa: universal sony

Källa: universal sony

Originaltitel: Convoy
USA, 1978
Regi: Sam Peckinpah
Med: Kris Kristofferson, Ali MacGraw, Ernest Borgnine, mfl

Genre: Action, Politik
Hemmabio: 2015-04-13

CW McCalls Convoy på Spotify







     

Dela |